Hur tänker folk där?

Det här är någonting som jag har funderat över många gånger under de senaste fyra, nästan fem åren sen Alex kom och fortfarande inte fått något bra svar på.

Varför har folk så svårt att acceptera att man inte vill ha en hel drös ungar utan är mycket nöjd och glad över den enda lilla guldklimp man har?

Den första frågan: Jaha, och när kommer nästa då? som ofta kommer lite skämtsamt, kan jag köpa utan problem. Det är tydligen en fråga i barnvärlden som är likvärdig med Hur mår du då? eller Vad händer i helgen? Rätt ytlig, folk förväntar sig inte så djupa svar och den räknas väl mest som kallprat.

Vårt svar på den fråga kommer automatiskt Det blir inga fler. Att folk då blir lite nyfikna och frågar varför är väl inget konstigt det heller om man tänker efter. Vi upprepar, Vi vill inte ha fler barn bara, och tycker att det borde räcka så. Speciellt när man står och pratar med en ytlig bekant på stan, eller när en släkting har ställt samma fråga år efter år och fått samma svar år efter år.

Men när man kommer dit får folk stora problem. De blir förvånade och det är inte helt ovanligt att de blir upprörda. De vill veta varför. Vi upprepar återigen att Vi vill inte ha fler barn helt enkelt.

Då börjas det. Ibland tror folk att man ångrar att man skaffade barn över huvud taget. Ofta tycker de att man är självisk som inte tänker ge sitt barn ett syskon. Jag har hört saker som Men vem ska hjälpa honom att ta rätt på allt när ni dör? Begravningen tex? Och den sjukaste av alla Men om det händer något och han dör, då har ni ju inget barn kvar! Vad ska ni då ta er till?

Till att börja med så är det väl sjukt taskigt mot ett eventuellt till barn att skaffa det bara för att brorsan borde få ett syskon eller som reserv åt sig själv? Ska man medvetet föra ett barn till världen så borde det väl vara ett önskat barn? Ett barn som man verkligen vill ha. Inte en välgörenhet, reserv eller bara något man gör för att omgivningen tycker att man borde.

Det som stör mig mest är väl folk som står en lite närmare och som envisas med att ifrågasätta detta gång på gång. Fast de får samma svar gång på gång. Nu, nästan fem år senare börjar folk ge upp och det kommer inte på tal riktigt lika ofta längre. Kanske för att de börjar ge upp, kanske för att vi börjar bli redigt irriterade vid det här laget.

En annan sak som är väldigt konstig är att när man säger att man bara vill ha ett barn tycker folk att man är konstig men vill man ha två hundar undrar folk hur man ska ha tid och råd med detta. Visst kräver hundar en hel del men gör inte barn det då? Enligt mina erfarenheter kräver i alla fall ett barn en hel massa mycket mer tid och pengar än en hund. Två borde inte vara något undantag...?

Borde det inte räcka med att man säger att man inte vill ha fler barn?

Är man verkligen skyldig att förklara varför?

Tänk tex. om någon ville ha ett barn till, mest av allt i hela världen och verkligen, verkligen försökte men inte kunde få ett?

Så är folk på och tjatar på dessa stackare.

(Jo, vi kan få fler barn, men det kan ju inte de som envisas med detta veta och jag tvivlar på att vi är ensamma om detta fenomen.)

Tänker folk inte alls?

Att man inte vill ha ett barn till betyder inte att man älskar sitt befintliga barn mindre.

Det betyder bara att man inte vill ha ett till barn.

Punkt.

Borde det inte kunna få räcka så?

♥