Nu tar jag mig äntligen fram för egen maskin här hemma, alltså utan kryckfanskapen. Det är varken smidigt eller snyggt. Mycket likt en pingvin tydligen. Om man nu ska lyssna på Madde, Nicklas och Alex... fast dom har nog rätt. Men jag sväljer stoltheten och vaggar på bäst jag kan för jag är helt övertygad om att det där bäckenet mår bra av att få jobba lite. Ute vågar jag dock inte gå utan kryckorna än. Dels för att jag inte har lust att vagga omkring i en fart på uppskattningsvis femtio meter i timmen, dels för att jag är ordentligt rädd för att ramla och bryta mig helt. Jag börjar bli lätt galen och har absolut ingen lust att vara stilla och ha ont mer. Det räcker för ett tag nu.
Fast så förfärligt ont har jag inte längre heller. Nu står jag hellre ut med smärtan än biverkningarna från värktabletterna än tvärt om. Fast igår, när jag snubblade till på Caros vattenskål var jag bra nära att tömma hela magasinet i en omgång men bestämde mig för att bita ihop och överlevde ändå.
Jag svårt att tro att jag kommer att kunna jobba som vanligt om en och en halv vecka. Sitta stilla kan jag väll göra i max ett par timmar som det är nu men det räcker ju inte långt och att plocka pall och lyfta över huvud taget känns rätt långt borta än. Vi får se.
Nicklas börjar också få njuta av lite framsteg, även om det går betydligt långsammare. Han läker fint och de yttre operationssåren är helt ihopläkta och fina nu. I morgon ska vi tillbaka till Uppsala (igen, vi är redigt trötta på den vägen nu) för att byta bort gipset mot en skena. Han har lite problem med övre leden i tummen så vi får väl se vad dom säger om det också.
I morgon ska jag även ut till brukshundklubben igen och som jag har längtat! Första kurstillfället efter vurpan var jag ut men vände hem på en gång. Jag hade rätt ont och det var bara tre ekipage där så jag åkte hem och intog ryggläge istället. Förra veckan åkte jag inte ens ut för jag hade för ont så det kommer att bli fantastiskt att få träffa alla igen. Att få se hur mycket ynglingarna har växt och se om de har gjort några framsteg under julledigheten. Lite trist att vara så pass rörelsehindrad bara men jag får hjälpa till efter bästa förmåga. Talförigheten är det ju inget fel på ;)
Nicklas och Alex har varit ute och åkt pulka med Elin, Henke och barnen hela dagen. Jag hade kunnat döda för att få följa med men det kändes rätt dumt att utsätta sig för den tortyren. Kanske hade jag trotsat allt sunt förnuft och tagit mig en liten sväng på snowracern om jag lyckats ta mig upp för backen en liten bit. Det hade ju varit dumt men jag hade nog inte kunnat hålla mig från ett litet, liiitet glid ner för en liten, liiiten backe i alla fall. Fast det är ju betydligt mycket troligare att jag hade fått stå och titta på, frysa och längta så jag stannade hemma och röjde ur Alex rum istället. Jag passade på att slänga allt som var trasigt och göra oss av med det som han inte leker med. Hans rum är ju rätt litet och det höll på att gro igen av saker såhär efter jul så det var verkligen behövligt.
Jag fick den här i julklapp av David och Tessan men hann inte ens packa upp den innan Alex lade beslag på den. Man kan ju tycka att han borde vara rädd för den (Han är ju lite av en mes, vår grabb.) men tydligen så är det där världens bästa spökbortjagare. Ögonen kan nämligen blinka rött om man vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar