Känslan av att...

... drömma att man är så kissnödig att det praktiskt taget rinner ubåtar ur öronen på en. Man drömmer att man går på toaletten gång på gång. På mer och mer kreativa sätt för varje gång men blir ändå kissnödigare för varje sekund som går. Till slut vaknar man och inser att det är på riktigt och risken är överhängande att man inte hinner i tid till toaletten. Får lite lätt panik och sjukt bråttom men sekunden innan man kastar sig ur sängen och springer så fort man kan till toaletten (med små trippande steg för att hålla tillbaka olyckan så länge det bara är möjligt) känner man att bäckenet gör förfärligt ont. Man minns att kryckorna ligger på golvet och värktabletterna som börjar tappa effekt men som man ändå inte kan ta nya än på några timmar. Paniken växer lavinartat och man skyndar sig att ta sig upp ur sängen så fort det bara går samtidigt som man försöker manövrera upp kroppen på något sätt som bäckenet tillåter utan att ta livet av en. Man känner sig som en skadskjuten, strandad val när man häver sig runt i sängen. Man försöker undvika att utsätta sig för allt för mycket smärta eller tappa kontrollen över blåsan samtidigt som man försöker ta sig upp så fort det bara är möjligt - innan man kissar i sängen, tjugosex år gammal. När man väl satt sig på sängkanten är det verkligen kris och bäckenet värker efter det misslyckade försöket att skynda långsamt. När man väl lyckats fiska tag på kryckorna och tagit sig upp är det bara att fightas mot tyngdlagen som gör allt för att befria en från den överfulla blåsan för varje hopp man tar men man fortsätter knipa för glatta livet och skyndar vidare så fort man kan. Att då nå toaletten i tid är som att vinna storvinsten på lotto.

Efter ett så brutalt uppvaknande är det svårt att somna om och man hackar sig runt i lägenheten och klär på sig. Vanliga kläder, ytterkläder, hundbyxorna, godisväskan, kongen, de nya tåliga hundpromenadskorna. Man plockar ner täcket, kopplet, halsbandet och reflexen från hundkrokarna på dörren, blir stående med allt i handen och inser att man aldrig någonsin kommer att kunna gå en långpromenad i det här skicket. Och att man inte fick med sig hunden hem från Strömsholm i fredags...