Jahapp, mötet på Hundstallet blev aldrig av i fredags. På torsdagen ramlade nämligen diverse brev från försäkringskassan ner i brevlådan. Bland annat så hade några (tydligen rätt viktiga) papper kommit bort så Nicklas fick yberlite pengar mot vad han skulle ha egentligen. När dessa var infixade på nytt och lite annat var tillrättat så blev allt ändå bara liggande på hög eftersom hon som hade hand om Nicklas ärende har semester. Så ja, det lär ju dröja innan pengarna rullar in som de ska igen. Och så länge pengarna inte ramlar in när de borde vågar vi oss inte på att ta hem en valp. Tänk om det skulle hända något allavarligt och vi måste kasta oss iväg till veterinären tex (vilket inte skulle vara konstigt med tanke på hur det mesta går för oss nu)? Man fixar det man måste fixa, allt går ju att lösa på något sätt, men att ta på sig det extra ansvaret när pengarna lyser med sin frånvaro - ja det skulle ju bara vara grymt oansvarigt och ogenomtänkt. Så vi fick vackert ringa och förklara läget.
Jag är inte bitter så ofta och när jag väl är det håller det sällan i sig länge. Men försäkringskassan kommer nog att suga rätt hårt rätt länge i mitt tycke nu...
Vi har varit i kontakt med Hundstallet i ungefär ett år och så äntligen verkade en bra matchning vara aktuell. Naturligtvis gick den chansen upp i rök innan vi ens hann titta närmare på den... Vad hade vi väntat oss egentligen? Oturen fortsätter att skugga oss och turen fortsätter att lysa med sin frånvaro. Har jag förresten berättat att både Alex och jag har feber och varsin dunderförkylning? Ja, idag är jag bitter... Jag har varit det ända sen i torsdags och än lär det ju inte gå över.
Jag får väl skatta mig lycklig över att de mina som mår bra får må bra, att de som är sjuka inte är sjukare, att de de som är allvarligt sjuka än finns bland oss, att de som inte finns hos oss längre slipper lida mer, att både Nicklas och jag kryar på oss trotts allt och att Junior ändå inte är mer än förkyld.
Att jag fortfarande får fjärilar i magen av Nicklas efter nästan tolv år (inte lika ofta och våldsamt kanske, men ändå), att Nicklas efter nästan tolv år fortfarande verkar vilja bli gammal tillsammans med mig, att vi ändå har pengar så vi klarar oss.
Ja, jag har nog en del att vara lycklig över ändå. När jag ser på det från den vinkeln känns det ju genast bättre igen.
"And so it's been one of those days,
I let things get to me.
I got no right to complain,
cause when I look around I see.
Folks that are fightin' for every breath,
and it makes me realize.
It's just been one of those days for me,
but for them it's been one of those lives."
(Brad Paisley - One of those Lives)
Dessutom har jag fått ärva min kära bonuspappas lp samling. Jag kan ju tillägga att han mer eller mindre har format min musiksmak från det att jag lärde mig prata så det fanns ju bara godis i den lådan.
Ja, jag är nog en rätt lycklig kvinna ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar