Orvar ligger och sover och jag vill inte störa honom med en massa kärlek just nu. Han bruka vilja sova i fred och den här sista tuppluren får jag väl bjuda på, även om jag helst av allt bara vill gå dit och pilla på honom. Så jag tänkte bjuda på en liten uppdatering om Alex under tiden. Det passar bra med en liten ljusglimt nu för allt kommer nog att kännas rätt svart ett tag sen.
Alex åkte ju ner till Gråbo och Mölnlycke i söndags när jag kom hem från lasarettet. Han trivs som fisken i vattnet. De har varit på bio, haft nyårsdisco, varit på äventyrsbad och lekt en massa. Igår hade han tillbringat ett par timmar med att kasta saker i bäcken och när det blev mörkt hade han sysselsatt sig med en ficklampa tills det blev dags att gå in och förbereda kvällen. Livet när det är som bäst för en 4½ åring helt enkelt.
Det värker lite i mammahjärtat när han inte ens har tid att byta ett par ord i telefonen men samtidigt är det så himla skönt att han inte är ledsen och längtar hem. Det verkar inte som att han har varit ledsen och längtat hem en endaste gång faktiskt.
Även om det är skönt att veta att han har haft det bra och det känns himla skönt att han har sluppit tillbringa den här veckan hemma så längtar jag sjukt mycket efter min lilla grabb nu. Att få krama honom, lukta på honom och höra det där evinnerliga babblet som jag vet att jag kommer att tröttna på lika fort som jag började sakna det.
Vi har inte bestämt något fast än men det verkar som att han kommer hem i morgon. Det är bra, då hinner vi träffas, prata och bygga med Lego hela söndagen innan dagis börjar igen. Det är tur att han får gå på dagis när vi båda är hemma sjukskrivna för annars skulle han bli helt galen, vi är ju inte direkt det roligaste sällskapet för tillfället. Inte för en liten energisk grabb i alla fall.
Däremot kommer det att bli tufft att berätta för honom om Orvar. Vi vill vänta med det tills han är på väg hem så att han inte är ledsen de sista dagarna hos morfar och alla andra men det känns inte helt bra att han kommer hem och så är Orvar bara borta heller. Vi får helt enkelt göra det bästa av situationen. Och kramas i massor.
Så nu både bävar och längtar jag inför i morgon. Den första dagen utan Orvar och att äntligen få krama Junior igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar