Vi som trodde att det skulle bli otroligt långsamt och tråkigt att vara hemma, mer eller mindre rörelsehindrade båda två, och bara försöka få tiden att gå. Dels trodde vi att vi skulle klättra på väggarna av ren tristress och dels att vi skulle gå varandra på nerverna. Oj så fel vi hade! Vi har haft någonting varje dag och eftersom så enkla saker som att ta sig upp ur sängen, klä på sig, fixa mat och toalettbesök tar betydligt mycket längre tid än vad det bruka har vi haft hela dagarna proppfulla.
I förrgår var vi till Gävle och hämtade Svärmor och Lilla Ida eftersom de ville befinna sig i närheten av Gullan nu när hon är dålig och på kvällen åkte de till Köping för att hälsa på henne. Jag hade rätt ont efter bilresan till Gävle och blev kvar hemma i soffläge.
Igår var vi till Köping och hälsade på Gullan igen och den gången följde jag med.
Idag var vi till Uppsala så Nicklas fick bli av med stygnen och nu stack han precis hemifrån för att hämta upp de andra så ska de åka och hälsa på Gullan igen. Men den här gången blir jag hemma.
I morgon ska vi till Strömsholm och det får nog bli den sista längre bilturen för mig på ett tag. Allt det här bilåkandet tär på mig och jag får ont av att sitta upp så länge åt gången, dessutom är vägbulor och andra gupp ingen höjdare. Det är skönt att komma ut och få vara med men det är inte värt smärtan. Att åka till Göteborg och hämta hem Alex blir inte av för min del, vi får lösa den biten på något annat sätt och så får vi åka ner och hälsa på när jag har läkt ihop lite istället.
Läkaren jag hade var rätt rolig. När jag sa att jag ville åka hem på kvällen efter röntgen slängde han av mig täcket och sa: "Ja varsågod. Gå då." han visste mycket väl att jag aldrig skulle klara av att ta mig ner från britsen ens. Och även om han sa att jag ska röra mig så mycket jag klarar av så tror jag inte att han räknade med att jag skulle lyckas få tag i ett par kryckor och vara ute och ränna hela dagarna. Det var nog inte riktigt vad han menade så jag ska faktiskt försöka hålla mig lite i skinnet nu. Någon tripp inom byn kommer jag ju inte att kunna hålla mig ifrån och BK på måndag naturligtvis men Strömsholm får nog bli den sista längre utsvävningen under den närmaste tiden.
 |
| Det är många som har frågat vart sprickorna sitter och det är rätt svårt att förklara så här har ni en bild istället. De frågade om jag ville ha mina egna röntgenbilder kvar men just då ville jag aldrig se mitt eget bäcken igen så jag sa att de fick slänga dem. Den här bilden är tagen från Wikipedia och pilarna har jag satt dit själv. Det är ungefär där sprickorna sitter. Rätt ordentliga var de visst. |
I morgon ska vi åka till Strömsholm för att låta Orvar somna in. Det är sorgligt och skär verkligen i hjärtat MEN, det är bättre än alternativet. Tanken på ett liv utan Orvar är smärtsam men tanken på att se honom lida och bli sämre och sämre för varje dag som går är ännu värre. På något sätt är det ändå skönt att veta att han får somna in innan det går så långt att han lever i ständig smärta. Att han inte får röra på sig så mycket som han vill och behöver är illa nog och snart slipper han ifrån det soffliv som har blivit påtvingat honom den sista tiden. Men vi tvåfotingar kommer att ha en lång tid av sorg framför oss. Vi får påminna varandra om alla bra saker och allt bus han bjöd oss på varje dag. Allt han har lärt oss och all kärlek och glädje han har skänkt oss.
Nu ska jag gå och ägna de sista timmarna åt mitt älskade Monster innan det är för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar