Jag kan nog snart dumpa kryckorna! Jävlar vad jag har kämpat! Jag kämpade nog alldeles för mycket i början och det gav ordentliga bakslag. Man kan tydligen inte skynda på läkningen av skelettet... Först var min största fasa att jag inte skulle kunna ta mig fram för egen maskin på evigheter och jag följde nog läkarens råd "rör på dig så mycket du kan" för hårt. Han skickade hem mig utan några hjälpmedel alls och såg lite illmarig ut när jag sken upp över de orden. Han hade nog inte räknat med att jag skulle lyckas ragga tag på herr Höger och herr Vänster innan vi ens klev ur bilen hemma.
När jag insåg det och tvingade mig själv att ta det lugnare började jag istället fasa för att musklerna skulle förtvina fullständigt av att vara så oanvända. MEN, man kan faktiskt hålla musklerna i trim utan att gå. Det kan ju omöjligt vara hälsosamt att sitta eller ligga helt still bara för att man har lite ont.
Nu har jag nog hittat en bra balans mellan att hålla mig lugn och fin och inte ha sönder det som redan är trasigt ännu mer men samtidigt köra sopslut på de kroppsdelar som faktiskt fungerar. De gamla hantlarna har åkt fram igen och jag kan röra benen och belasta bäckenet lite mer för varje dag som går.
Det svåraste av allt är nog att inte gå för fort fram för jag vill, vill, vill fungera som normalt igen! Nu! Men jag tänker inte sabba mig själv genom att ha för bråttom för då kommer jag att få vänta ännu längre och det har jag absolut inte lust med.
Nu klarar jag mig med bara herr Vänster när jag tar mig fram här hemma men jag vågar fortfarande inte lämna herr Höger hemma när jag går ut ifall jag skulle halka och bryta mig helt. Det är nog det jag är mest rädd för just nu. Att skruvas ihop lär ju vara hundratusen gånger värre än det här. Och framför allt lär det ju ta hundratusen gånger längre tid innan jag kan röra mig igen. Det är något jag vägrar riskera.
Men lyckan när jag dumpar herr Höger så fort vi kommer in genom dörren är underbar och jag kan inte bärga mig tills jag får slänga dem båda långt åt helvete. Idag har jag faktiskt lyckats ta mig fram en liten bit helt utan dem båda så ljuset börjar skymta, långt där borta i tunneln. Det var ju varken vackert eller smidigt och ligger nog ett tag bort än så länge men den lilla känslan av seger är allt som behövs - för tillfället.
Värktabletterna lär jag nog fortsätta med ett tag till dock. Det känns tydligt när de är på väg att sluta verka och än så länge tar jag hellre biverkningarna än smärtan.
Men det går åt rätt håll i alla fall. Jag är sjukt rastlös och längtar tills jag kan använda min kropp som vanligt igen och sluta vara mer eller mindre beroende av andra.
Den första riktiga promenaden kommer att sitta så himla fint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar