Vila för Texas, fys för mig.

Texas var ju pigg och fräsch igår men i morse när han vaknade haltade han lätt ett par steg när han reste sig ur bädden. Han gick vanligt igen innan han ens kommit in i sovrummet och har inte verkat haft ont något mer sen dess men vi hoppade ändå över det planerade förmiddagsdraget idag. Jag har känt, klämt och inspekterat men inte hittat någonting, varken någon öm punkt, ställning eller något synligt fel så förhoppningsvis var det inget allvarligt men vi kommer ändå att ta det lugnt i ett par dagar och jag kommer att hålla ett extra vakande öga på honom.

Så i morse när vi lämnat Alex på dagis tog vi Kickbiken och gick mot Kottmossen. Men istället för dragsele och expander utrustade jag Texas med haltin och mig med förarbältet. Jag brukar inte gilla halti egentligen men ibland är den förbaskat praktisk, som idag. Jag ville nämligen inte att Texas skulle belasta sig genom att dra alls, inte ens lite, men att han ändå skulle få röra sig lite och då fungerar den toppen för oss. Så Texas fick sig en lugn travrunda på den mjuka skogsstigen medan jag fick mig ett ordentligt fyspass. Det är nämligen rätt kämpigt att sparka på i skogen, i rätt mycket uppförsbackar (för att avbelasta Hjärtats framben ytterligare), helt utan draghjälp. Kämpigare än jag föreställt mig, i vanliga fall får jag ju vila emellanåt i alla fall men den lyxen fick jag inte idag. Jag passade dessutom på att träna vänsterbenet när vi ändå körde i min egen fart. Annars sparkar jag alltid med vänster och står på höger ben, dels för att jag har bättre balans på höger sida och dels för att jag är starkare i höger lår. Så idag var det dags att tukta vänstern lite! Ja, det tog en del och jag är lite mör nu men målet är att jag ska kunna varva ben obehindrat i framtiden, då är övning det ända som hjälper - hur jobbigt och otrevligt det än är. Det får nog bli fler såna här vändor framöver, perfekt när Texas ska få sig en lite lugnare dag men vi ändå vill göra något. Jag behöver träna upp både balansen och styrkan i vänstern innan jag vågar använda den i 'skarpt läge'.

Texas tyckte att jag var otroooligt långsam. Han hade gärna tagit över så att det blev lite spurt på oss. 

Men eftersom han tycker att trycket mot nosryggen är väldigt obehagligt så höll han sig lugn och gick fint med slakt koppen hela vägen. Precis vad jag var ute efter för att inte belasta honom om det nu skulle vara så att han har ont utan att visa något. Det är ju trotts allt inte helt ovanligt och jag litar inte på att jag känner honom nog bra för att kunna se minimala avvikelser i hans rörelsemönster än. Better safe than sorry.