Texas är en hund som i princip aldrig dreglar. Orvar var som en vattenkran när det vankades ätbart eller villiga damer, Caro sprider ut hela vattenskålen när han dricker, Max dreglade lite nu som då, dag ut och dag in men Texas dreglar ytterst sällan och då också ytterst lite.
Igår när vi vaknade var det en liten pöl, stor som en femma under hakan på honom. Han fortsatte dregla hela dagen och det blev bara mer och mer. Vi var egentligen inte speciellt oroliga eftersom han åt helt ok (för att vara Texas), drack som han skulle, inte hade någon feber, magen fungerade som den skulle och han verkade pigg och glad och rätt som vanligt. Allt eftersom dagen gick blev han lite mer rastlös och fick svårt att finna ordentlig ro någonstans. Vår tanke var att han fått sig en sticka eller någonting i munnen när han var på jakt hos Fanny men vi har inte kunnat hitta någonting.
Senare på kvällen blev han mer och mer besvärad och började han dregla mer och mer och nu dreglar han helt sjukt mycket. Det blir stora pölar där han har legat en liten stund. Han har fortfarande ingen feber men han dricker mycket mer än vanligt (förmodligen för att han dreglar så mycket), han har spytt klar vätska två gånger nu på morgonen och är rätt hängig.
Jag pratade med jourhavande vet. inatt och de tyckte att jag kunde avvakta så länge han inte blev sämre men nu när han har spytt oroar jag mig jättemycket... Tankar om förgiftning och allehanda onda sjukdomar härjar fritt och fantasin är min värsta fiende just nu.
För tillfället sitter vi bara och väntar på att receptionen ska öppna på alla vet. kliniker i närheten. Att åka akut till Strömsholm eller Uppsala känns som lite överkurs nu när det är så kort tid kvar tills veterinärer som finns betydligt mer lättillgängligt öppnar.
Jag blir så frustrerad över att inte kunna läsa av honom exakt. Efter sju år med Orvar kunde jag avgöra de allra minsta nyanserna i hans kroppsspråk och beteende men med Texas är det mycket svårare än så länge, mycket mera gissande. Och när en hund blir sjuk så blir den sjuk. Eller skadad. En hund blir liksom inte bara lite förkyld... Att de inte kan prata med ord och oftast är så mycket tapprare än en människa gör ju inte heller det hela lättare...
Jag hoppas, hoppas, hoppas att det är så pass enkelt att han bara har en liten sticka någonstans som vi har missat trotts allt. Fast magkänslan tror inte det...
Hängigt litet Hjärta ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar