Jag fixade så att Alex skulle bli hämtad från dagis eftersom vi förmodligen inte skulle hinna hem i tid, kollade igenom alla uppgifter och nummer som kunde tänkas behövas och samlade dem i telefonen. Sen pjoltade jag med Hjärtat medan jag väntade på att klockan skulle bli halv tio och mamma skulle komma förbi och hämta upp oss.
Hängigt och mycket dregligt Hjärta på väg till doktorn, bak i morsans lilla tantbunke.
Puckeln börjar glida ner på sidan.
Vi körde lite vilse och i vanlig ordning kom vi fram precis i sista sekunden men det gick fort att anmäla sig så vi fick genast gå ut och vänta utanför en separat ingång, eftersom han hade spytt och risk för smitta kunde finnas. Vi behövde inte vänta länge innan vi insläppta i ett rum där vi blev väldigt professionellt mottagna, utan att det för den skull blev stelt eller svårt att förstå vad som sades. De talade hela tiden om vad som skulle hända ett par steg framåt så det kändes som att jag hade koll på läget och fick vara delaktig. De tog blodprover, kollade munnen, klämde och kände. Texas var helt fantastisk! Rakapparaten var lite läskig, det var obehagligt att lämna ifrån sig tre rör blod, det var obehagligt att bli rotad i munnen och det gjorde ont när veterinären klämde på magen men han var väldigt tålmodig och snäll fast han tyckte att det var jobbigt. Det kändes nästan som att han var lite för medgörligt. Det skär i hjärtat att tänka på hur han kan vara så godmodig trots det liv han haft, att någon har kunnat missbruka hans kärlek och tillit så pass länge och ändå delar han bara ut mer och mer och mer, som om han var en bottenlös brunn.
Eftersom han ömmade när de kände på magen, och det kunde ligga någonting där och skava efter räden han körde hos Fanny i förrgår, röntgade de buken på honom. Det gillade han inte. Det var obehagligt och läskigt och han ville helst bara gömma sig mot mig men det gick ju inte när han måste ligga stilla, först på sida och sedan på rygg. Till råga på allt var de tvungna att ta två bilder ur varje vinkel istället för bara en som de gör i normala fall, eftersom han är så lång att en plåt helt enkelt inte räckte till.
Blodproverna visade ingenting konstigt alls. Skönt!
Röntgen på buken visade inte heller någonting som kunde tänkas ställa till med problemet. Skönt! Däremot avslöjade bilderna att Hjärtat har en ländkota mer än normalt. Det behöver inte betyda att han kommer att få problem i framtiden men det kan vara bra att veta så att man kan vara observant och lägga lite extra vikt vid att bygga upp en bra ryggmuskulatur.
Eftersom undersökningarna uteslöt de läskigaste potentiella orsakerna bestämde vi oss för att avvakta lite och hoppas att det ger med sig av sig självt. Han fick vätska insprutad under huden. Det är ett alternativ till dropp som låter kroppen ta upp den vätska den behöver, när den behöver den istället för att bli 'tvångsmatad'. Dessutom slipper hunden ligga kvar på dropp utan får möjligheten att komma hem istället. Så fick han recept på lindrande medicin till magen. Han ska gå på skonkost några dagar och äta lite och ofta för att den ska få chansen att återhämta sig. Förhoppningsvis räcker det men blir han inte bättre inom två dygn eller om han blir sämre får vi åka tillbaka och göra en grundligare undersökning.
Vi håller tummarna för att han bara har slickat lite på en padda i ett obevakat ögonblick eller något annat ofarligt.
Blöt av dregel och med en puckel av vätska under huden. Det är inte lätt att heta Texas idag...
Nu har vätskebulan glidit ner i armhålan på honom. Den ser riktigt obekväm ut men han verkar inte störas av den. Just nu är det en utslagen kille som har bäddat ner sig i mammans och pappans säng och sover gott, trotts att han ligger i en stor pöl av dregel. Nu väntar några dagars pjoltande, passande och så hoppas vi på att han får bli bättre snart. Helst igår...
Jag är väldigt nöjd över bemötandet vi fick och engagemanget och tiden de lade ner på Texas. De hade inte bråttom en enda gång utan gav honom den tid han behövde för att bli så trygg som möjligt i varje situation och de var mycket måna om att jag skulle veta vad de gjorde hela tiden och varför de gjorde det. De tog allt jag sa på allvar, jag kände mig delaktig och de var väldigt måna om att jag verkligen skulle förstå. Jag har äntligen hittat en veterinärklinik som känns riktigt trygg och bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar