Första halvåret med Texas.

För exakt sex månader sen, den femte April, ungefär vid tio över fyra var första gången vi träffade Texas i verkligheten. Första gången vi såg honom på riktigt och inte bara på kort, första gången vi fick smeka honom över den silkesmjuka pälsen på kinderna, första gången hans blöta, svala nos talade om för oss att vi glömde bort att klia honom för en sekund. Sedan dess har vi aldrig ens övervägt en framtid utan honom.

Texas tog oss med storm från första stund, redan när vi i Januari först såg hans profil på Hundstallets hemsida. När vi sen såg honom för första gången i verkligheten, komma instormandes genom en dörr med de fyra tassarna spretande i fjorton vinklar samtidigt, då var vi sålda och det fanns ingen återvändo.

Texas profilbild på Hundstallets hemsida. Bilden som fick våra hjärtan att slå dubbla slag.
Bilden är lånad från Hundstallets hemsida http://hundstallet.se/ Klicka in och kolla på 'hundar för omplacering' under fliken 'Hundarna'. Vem vet, kanske hittar du hunden som får ditt hjärta att slå dubbla slag där du med?

Det här halvåret har vi gått igenom en hel del tillsammans. Vi har gjort framsteg, upptäckter, lärt oss nya saker och gjort något bakslag här och där. Ja, allt det som hör till när man lär känna en ny hund, en vuxen hund med bagage dessutom. Den processen har underlättats mycket tack vare att Texas är en så fantastiskt stabil och fin hund. Han har en grundmentalitet som är helt fantastisk, han har bara haft oturen att råka ut för en del svårigheter på sin livsresa och att han har en del 'ärr' efter den resan är ingenting konstigt alls. Vi har jobbat med en del av dem och en del har vi bara låtit vila för att läka sig själva. En del saker har vi lyckats bra med, en del saker har vi en hel del jobb kvar på och vissa saker har vi helt enkelt fått ge upp, acceptera och lösa på andra sätt än vi tänkt oss från början. Vi har haft våra upp och nergångar men det har aldrig varit svårt på riktigt.

Ibland är allt det här jobbigt att tänka på, hur Texas ramlade in i vårat liv. För hur man än ser på saken så hade våra vägar aldrig korsats om inte Orvar hade blivit sjuk och somnat in. Jag saknar Orvar. Jag saknar Orvar så mycket att det känns som att hjärtat skrumpnar ihop till ingenting om jag tänker för mycket på det.
Men jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Texas och hade det inte blivit som det blev hade vi aldrig kommit närmare än att se hans profilbild på Hundstallets hemsida. Det är en tanke som skrämmer vettet ur mig och jag måste titta ner i hundbädden för att förvissa mig om att han verkligen ligger där. Mjuk och fin och alldeles perfekt.
Jag kan inte riktigt vara glad och tacksam för att det blev som det blev, inte fullt ut, för jag kan aldrig vara glad över ett liv där Orvar måste lämna oss alldeles för tidigt. Jag kan inte heller vara ledsen över att det blev som det blev, inte fullt ut, för jag kan aldrig vara ledsen över ett liv där Texas blev så mycket mer än bara en bild på Hundstallets hemsida för oss.
Jag får helt enkelt bara acceptera att jag inte kan styra livet och vara glad för allt det har gett mig. Att jag har fått tillbringa sju fina år med Orvar och att vi förhoppningsvis kommer att få tillbringa många, många fina år tillsammans med Texas.

Nu känns det i alla fall som att vi börjar landa ordentligt i våra nya relationer, rutiner och roller. Texas verkar ha insett att det här är hans hemma nu, att vi är hans familj och att det är precis som det ska vara. Vi kan inte tänka oss ett liv utan honom och vi hoppas innerligt att vi får många, friska och lyckliga år tillsammans.

Ett enormt TACK till personalen på hundstallet för allt ni gjort för Texas, Balto och alla andra hundar, och för allt ni kommer att göra i framtiden. Ni är helt fantastiska!
Ett stort TACK till alla som har tagit hand om Texas och sett till att han har haft det så bra som bara möjligt tills vi fick äran att ta över.
Ett extra, personligt tack till Johan, Petra och Lotta som har engagerat sig lite extra i mitt hjärta. Det var jättekul att få träffa er på Öppet Hus och jag hoppas verkligen att vi kommer att träffas igen.
Sist men inte minst, TACK Niko, för att du förde oss samman! Det finns inte ord för hur glada vi är över det. Tack så mycket!