Jag tror att Texas har stuckit sig lite på en av Amors pilar...

Jag jobbade ju helg hela förra helgen och slutade halv fem båda dagarna. Som tur är så har jag en mycket tålmodig och hjälpsam man. Båda dagarna stod han utanför jobbet med Texas, Kicki och all utrustning när jag slutade, så att vi skulle hinna med att dra en snabbis innan det blev för mörkt. Det blev bara kort eftersom jag inte vill fuska med uppvärmningen (varva ner kan man ju göra fast det är mörkt) men det blev i alla fall ett par korta svängar. Texas skötte sig fint och börjar förstå det här med att trava eller galoppera på i sansat tempo så att man orkar lite mer istället för att bara spränga på från start. Fast när vi bra kör så kort som tre kilometer får han frikommando när vi kommer till en bra raksträcka och han är ordentligt uppvärmd, då är lyckan gjord! Det är klart att man måste få ha lite kul också :)

Under veckan har det inte blivit någon dragträning alls. Jag har jobbat eftermiddag och vill inte ta med Alex på cykeln under de första kilometrarna. Han har faktiskt fått åka med på cykeln ett par gånger på sluttampen, när Texas redan har fått göra av med den värsta energin, det är något som vi alla tre tycker är väldigt roligt. Texas får lite mer tyngd och jobbar på ett annat sätt samtidigt som han verkar vara mycket mer lugn och harmonisk när pojken är med, han gillar ju när vi alla är samlade. Alex tycker att det är jättekul att få följa med oss och göra någonting tillsammans, bara vi tre och själv tycker jag att det är fantastiskt kul att pojken kan vara delaktig i delar av hundträningen. Det är kul att kunna dela det roliga med den lilla person som jag älskar mest i hela världen och det blir ju bara roligare av att han tycker att det är så kul han med.

Istället har vi jobbat en del med huvudet och balansen. Vi har gått klövjepromenader och börjat med några väldigt lätta balansövningar med väskorna på. Så har vi jobbat vidare på de vi redan kan. Texas koordination har förbättrats avsevärt och han börjar få koll på att bakspirorna faktiskt hör ihop med hans kropp, trotts att de sitter så långt bakom honom.

 Nu grejar han betongsuggan galant, helt utan stöd. Jag står såklart bredvid honom när han kliver upp, beredd att ta emot eller stötta honom om han behöver det.

Texas tycker att det är lite otäckt med mörker men nu börjar han lita på mig tillräckligt för att följa med mig rakt in i beckmörkret. Här står han och kollar ut ur en av tunnlarna som vi har övervunnit tillsammans. Mitt modiga lilla hjärta.

Som sagt så håller vi balansövningarna med klövjeväskorna mycket simpla för att minimera skaderisken och undvika olyckor. Mycket mer avancerat än såhär tror jag inte att  det kommer att bli i framtiden. Klövjeväskorna lägger ju på en del tyngd och ökar belastningen, speciellt vid nedhoppen och skulle han trampa snett så ökar risken för skador väldigt mycket med väskorna på.

Övningarna med bollen går också framåt. Som ni ser så är den ju alldeles för liten för att han ska kunna stå på den med alla fyra än på väldigt länge. Den är ju lite mjuk och svajig att stå på men nu behöver jag inte stötta honom längre. Jag står bredvid och är beredd naturligtvis medan jag kilar fast bollen så att den inte ska rulla iväg för honom men han står numera helt själv på den med framtassarna. 

Idag när vi gick till dagis för att lämna Alex fick Texas spatt. Först trodde jag att han var på (s)kattjakt igen men han blev snabbt mycket mer intensiv än jag någonsin sett honom över en katt tidigare, även om den stått mitt framför nosen på honom (!). Efter ett tag gick vi förbi en katt, alldeles nära, Texas slängde ett snabbt öga på den för att sedan bara vilja vidare framåt, då insåg jag att det måste vara någonting annat, förmodligen en löptik. Han pep, pratade, skällde, hoppade jämfota, vädrade i luften, luktade som en galning i marken och skummade om munnen. Han var inte arg eller låst på något sätt utan ville bara desperat framåt så fort som möjligt och samtidigt suga åt sig så mycket som möjligt av det som luktade så fantastiskt gott. När vi kom till skolan och svängde av på en annan väg lugnande han ner sig och blev snabbt som vanligt igen. Vi har träffat på löptikar förut och jag har stått och pratat med deras ägare utan att han brytt sig speciellt mycket men den här tjejen måste ha varit någonting alldeles extra. Om det nu var en löptik, men jag skulle bli mycket förvånad om det inte var det.