Lugnt kvällshäng i Sandtaget.

Den här förkylningen har varit galet utdragen och seg. Alex och jag har i alla fall varit feberfria i tre dagar nu, hostan börjar släppa hos oss alla tre och även om det är jobbigt att prata för mycket så bär min röst äntligen igen. Vi är fortfarande inte direkt hyperaktiva här hemma, ja i alla fall inte Nicklas och jag, men vi är i åtminstone igång igen. Det är tungt att röra sig när kroppen inte får syre som den ska men nu känns det i alla fall som att det äntligen går åt rätt håll. I morgon ska jag jobba igen och Alex ska göra en förmiddag på dagis. Det kommer att bli både skönt och asjobbigt.

Eftersom vi har två små killar som studsar runt här hemma men varken Nickas eller jag är i skick för något jätteavancerat än tog vi en tur till sandtaget ikväll. Alex stod mer stilla än vanligt när han kastade sten men var ändå nöjd över att få härja runt lite. Texas var överlycklig och intog sorkspanarställning vid sin lilla stenhög och stod fixerad där ett tag (Jag är egentligen hemligt livrädd att han ska få tag i en orm men vet jag vet att jag är lite överdrivet nojig så jag låter honom hållas.) men de var för smarta för att han skulle få någon jaktlycka, som vanligt tack och lov.
Vi käkade mellanmål i bakluckan, lekte kurragömma, roade oss med att starta en hel del små jordskred och hade det allmänt lugnt och trevligt och njöt av hösten när den visade sig från sin bästa sida. Det har gått galet fort förresten. Medan vi har legat sjuka har halva hösten gått och den är på topp nu. Vi missade ju i alla fall inte hela hösten.

Texas spanar ut över 'vårat' älskade sandtag. Må det aldrig tas i bruk igen!

Mycket nöjd kille. Han kan kasta sten precis hur länge som helst och här kan han kasta hur mycket han vill utan att riskera att träffa någon i huvudet. Eller att stenarna ska ta slut... 

 Hösten från sin bästa sida. Jag älskart!