Den här bollen har varit med sen Max var liten. Den har varit älskad av alla hundar men Texas har inte riktigt förstått grejen. Den har varit med i över tio år och blivit ganska misshandlad på vägen. Men den har i alla fall blivit misshandlad med kärlek ;)
Max första impuls var helt galen jättelycka över en ny boll. När han upptäckte att det ramlade godis ur den så dröjde det inte länge innan han upptäckte att man kunde sätta en tass på den och gunga den fram och tillbaka tills den slutade skramla och sedan bara äta upp allt.
Smilla kollade på Max men lärde sig aldrig den där tassgrejen utan sparkade mest runt på den, det funkade ju det med.
Orvar ville helst tugga sig in till godiset (han är skyldig till en hel del av skavankerna) så där fick man fara med och passa. Efter ett tag lärde han sig hur den skulle användas men han var alltid så ivrig och rätt hårdhänt så det smällde bokstavligt talat i väggarna när han använde den.
Arian körde på fullt ös. Han for omkring som en skottspole och det var mest en slump om han råkade peta till bollen på köpet. Han hann aldrig lista ut hur den fungerade, han hade för kul för att hinna med det helt enkelt.
Caro stoppade hela bollen i munnen och försökte krossa den, han är skyldig till de flesta 'sticksåren'. Till slut listade han ut den och han är nog den som har skött sig närmast enligt 'regelboken'.
På sista tiden har ju Texas börjat inse tjusningen med, ja, det mesta som är ätbart och jag tänkte att det var dags att prova igen. Först såg han rätt förvirrad ut, sen såg han mest hjälplös ut när jag inte hjälpte honom att få ut gottat. Han har testat allt men hela tiden varit väldigt försiktig. Gnagt lite på den, tuggat lite försiktigt på den, puttat, sparkat och till och med klämt upp den mot väggarna. Han har testat och tänkt en hel del och till slut kommit fram till att det enklaste bara är att rulla runt på den, även om det kanske inte är så bara. Jag har serverat honom ett mål mat i den om dagen för att han ska få någonting att pussla med en stund nu när vi har varit sjuka här hemma. Alla små sysselsättningar jag har kunnat komma på som ger honom lite att göra och kräver så lite som möjligt av mig har varit hjärtligt välkomna.
Vad är det här? Den luktar ju frukost...
Jag känner ju att det ligger något gott där inne...
... men hur får jag ut det?
Varför hjälper du mig inte? Ser du inte att jag håller på att tyna bort till nästan ingenting?
Kanske om jag gnager lite här?
Eller om jag biter lite såhär?
Men kom igen nu, ge mig maten!
Såhär kanske?
Nuuu börjar det hända grejer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar