Texas på dagisbesök.

Igår var vi på möte på byns hunddagis. Det gick bra, över förväntan faktiskt. Texas var ju lite spattig efter en veckas helvila (det har blivit alldeles för mycket vila på sista tiden...) och studsade sig genom hela promenaden ner till Västanfors. Han skällde på en hund som kom ut från dagiset och jag tänkte att 'Jahopp, nu är det kört'. Men när vi satt ner och pratade så förstod hon Texas situation och dömde inte ut honom på en gång bara på grund av utfallen. Vilken jag faktiskt hade förstått fullt ut om hon hade gjort och jag tror faktiskt att de allra flesta skulle ha gjort det. De har ju ändå ett hunddagis med en hel grupp hundar att ta ansvar för och hänsyn till, det skulle vara oansvarigt att utsätta dem för risken om man inte känner sig säker på att det ska gå bra.
Hon ville inte döma ut honom på en gång och ville ge honom en chans så hon skulle diskutera igenom det väldigt noga med de andra så får vi se vad de kommer fram till. Är det så att de andra känner sig okej med läget så får han träffa deras egen hund först så får vi se hur det mötet går och känns och fatta vidare beslut utefter det. Det känns som kloka människor och ett väldigt generöst beslut.
Själv är jag säker på att Texas reaktion på andra hundar är för att han är osäker på dem på håll. Alla hundar han har fått hälsat på i lugn och ro och känner eller är bekant med har han gått ihop med utan minsta problem. Men det kan ju inte de veta, de har aldrig sett honom i de situationerna. De allra flesta hundägare säger att 'min hund är så snäll' men de är naturligtvis partiska och deras uppfattning hänger inte alltid i fas med verkligheten. Jag tar det som en otrolig komplimang att hon tog mig på allvar och litade på min förmåga att bedöma honom till den nivå att hon faktiskt är beredd att ge honom en chans. Det är mer än jag förväntade mig.
Nu återstår det bara att se vad de andra tycker och hur de vill gå vidare om de bestämmer sig för att ge honom chansen.