Hjärtat verkar återhämta sig

Texas verkar vara på bättringsvägen. Dreglandet har avtagit successivt framåt eftermiddagen och nu dreglar han inte mycket alls längre. Han har varit lite piggare hela dagen också, skrämt grannens katter så att det smattrade i buskarna när de flydde för livet, skällt efter brorsan som hade mage att gå på dagis och lämna honom kvar med morsan och överfallit farsan med väldigt slemmiga kyssar när han kom hem från jobbet. Ja, han börjar likna sig själv igen även om han fortfarande är lite hängigare än vanligt.
Skonkost för att lindra den ömma magen kunde vi ju glömma. Kokt kyckling var visserligen grejer i hans smak och några uppblötta kulor slank ner utan svårighet men riset tyckte han att morsan kunde få behålla för sig själv... Ris är inte mat för hundar ser han förnärmat ut att tänka när jag har försökt servera honom. Nu har vi ris i hela lägenheten och jag kan slå vad om att inte ett enda korn ligger i hans mage. Vi ger upp, hoppar över det och kör på små portioner med uppblött torrfoder och kokt kyckling eller torsk istället. Lite och ofta.
Det verkar som att vi får sova i en torr säng inatt, håller det i sig blir det sängklädesbyte omedelbart imorgon bitti. Och ett ordentligt bad för Texas, han är helt tovig av torkat dregel.

ReDog i Västerås

Medan jag satt och väntade på att klockan skulle bli åtta, så att alla veterinärkliniker i närheten skulle öppna, passade jag på att läsa runt lite extra om utbudet. Jag har hört mycket bra om ReDog i Västerås bestämde mig för att kolla upp dem lite närmare. Alla recensioner jag kunde hitta var väldigt possitiva och deras hemsida bjöd på bra information och en bra magkänsla. Jag ringde dit först. Vi fick en tid klockan elva.
Jag fixade så att Alex skulle bli hämtad från dagis eftersom vi förmodligen inte skulle hinna hem i tid, kollade igenom alla uppgifter och nummer som kunde tänkas behövas och samlade dem i telefonen. Sen pjoltade jag med Hjärtat medan jag väntade på att klockan skulle bli halv tio och mamma skulle komma förbi och hämta upp oss.

Hängigt och mycket dregligt Hjärta på väg till doktorn, bak i morsans lilla tantbunke.

Vi körde lite vilse och i vanlig ordning kom vi fram precis i sista sekunden men det gick fort att anmäla sig så vi fick genast gå ut och vänta utanför en separat ingång, eftersom han hade spytt och risk för smitta kunde finnas. Vi behövde inte vänta länge innan vi insläppta i ett rum där vi blev väldigt professionellt mottagna, utan att det för den skull blev stelt eller svårt att förstå vad som sades. De talade hela tiden om vad som skulle hända ett par steg framåt så det kändes som att jag hade koll på läget och fick vara delaktig. De tog blodprover, kollade munnen, klämde och kände. Texas var helt fantastisk! Rakapparaten var lite läskig, det var obehagligt att lämna ifrån sig tre rör blod, det var obehagligt att bli rotad i munnen och det gjorde ont när veterinären klämde på magen men han var väldigt tålmodig och snäll fast han tyckte att det var jobbigt. Det kändes nästan som att han var lite för medgörligt. Det skär i hjärtat att tänka på hur han kan vara så godmodig trots det liv han haft, att någon har kunnat missbruka hans kärlek och tillit så pass länge och ändå delar han bara ut mer och mer och mer, som om han var en bottenlös brunn.

Eftersom han ömmade när de kände på magen, och det kunde ligga någonting där och skava efter räden han körde hos Fanny i förrgår, röntgade de buken på honom. Det gillade han inte. Det var obehagligt och läskigt och han ville helst bara gömma sig mot mig men det gick ju inte när han måste ligga stilla, först på sida och sedan på rygg. Till råga på allt var de tvungna att ta två bilder ur varje vinkel istället för bara en som de gör i normala fall, eftersom han är så lång att en plåt helt enkelt inte räckte till.

Blodproverna visade ingenting konstigt alls. Skönt!

Röntgen på buken visade inte heller någonting som kunde tänkas ställa till med problemet. Skönt! Däremot avslöjade bilderna att Hjärtat har en ländkota mer än normalt. Det behöver inte betyda att han kommer att få problem i framtiden men det kan vara bra att veta så att man kan vara observant och lägga lite extra vikt vid att bygga upp en bra ryggmuskulatur. 

Eftersom undersökningarna uteslöt de läskigaste potentiella orsakerna bestämde vi oss för att avvakta lite och hoppas att det ger med sig av sig självt. Han fick vätska insprutad under huden. Det är ett alternativ till dropp som låter kroppen ta upp den vätska den behöver, när den behöver den istället för att bli 'tvångsmatad'. Dessutom slipper hunden ligga kvar på dropp utan får möjligheten att komma hem istället. Så fick han recept på lindrande medicin till magen. Han ska gå på skonkost några dagar och äta lite och ofta för att den ska få chansen att återhämta sig. Förhoppningsvis räcker det men blir han inte bättre inom två dygn eller om han blir sämre får vi åka tillbaka och göra en grundligare undersökning.

Vi håller tummarna för att han bara har slickat lite på en padda i ett obevakat ögonblick eller något annat ofarligt.

Blöt av dregel och med en puckel av vätska under huden. Det är inte lätt att heta Texas idag...

 Puckeln börjar glida ner på sidan.

Nu har vätskebulan glidit ner i armhålan på honom. Den ser riktigt obekväm ut men han verkar inte störas av den. Just nu är det en utslagen kille som har bäddat ner sig i mammans och pappans säng och sover gott, trotts att han ligger i en stor pöl av dregel. Nu väntar några dagars pjoltande, passande och så hoppas vi på att han får bli bättre snart. Helst igår...

Jag är väldigt nöjd över bemötandet vi fick och engagemanget och tiden de lade ner på Texas. De hade inte bråttom en enda gång utan gav honom den tid han behövde för att bli så trygg som möjligt i varje situation och de var mycket måna om att jag skulle veta vad de gjorde hela tiden och varför de gjorde det. De tog allt jag sa på allvar, jag kände mig delaktig och de var väldigt måna om att jag verkligen skulle förstå. Jag har äntligen hittat en veterinärklinik som känns riktigt trygg och bra.

Jag går snart under av oro...

Igår blev det en oplanerad helvila, det kändes nämligen som att någonting inte stämde med Texas när vi vaknade...
Texas är en hund som i princip aldrig dreglar. Orvar var som en vattenkran när det vankades ätbart eller villiga damer, Caro sprider ut hela vattenskålen när han dricker, Max dreglade lite nu som då, dag ut och dag in men Texas dreglar ytterst sällan och då också ytterst lite.
Igår när vi vaknade var det en liten pöl, stor som en femma under hakan på honom. Han fortsatte dregla hela dagen och det blev bara mer och mer. Vi var egentligen inte speciellt oroliga eftersom han åt helt ok (för att vara Texas), drack som han skulle, inte hade någon feber, magen fungerade som den skulle och han verkade pigg och glad och rätt som vanligt. Allt eftersom dagen gick blev han lite mer rastlös och fick svårt att finna ordentlig ro någonstans. Vår tanke var att han fått sig en sticka eller någonting i munnen när han var på jakt hos Fanny men vi har inte kunnat hitta någonting.
Senare på kvällen blev han mer och mer besvärad och började han dregla mer och mer och nu dreglar han helt sjukt mycket. Det blir stora pölar där han har legat en liten stund. Han har fortfarande ingen feber men han dricker mycket mer än vanligt (förmodligen för att han dreglar så mycket), han har spytt klar vätska två gånger nu på morgonen och är rätt hängig.
Jag pratade med jourhavande vet. inatt och de tyckte att jag kunde avvakta så länge han inte blev sämre men nu när han har spytt oroar jag mig jättemycket... Tankar om förgiftning och allehanda onda sjukdomar härjar fritt och fantasin är min värsta fiende just nu.
För tillfället sitter vi bara och väntar på att receptionen ska öppna på alla vet. kliniker i närheten. Att åka akut till Strömsholm eller Uppsala känns som lite överkurs nu när det är så kort tid kvar tills veterinärer som finns betydligt mer lättillgängligt öppnar.
Jag blir så frustrerad över att inte kunna läsa av honom exakt. Efter sju år med Orvar kunde jag avgöra de allra minsta nyanserna i hans kroppsspråk och beteende men med Texas är det mycket svårare än så länge, mycket mera gissande. Och när en hund blir sjuk så blir den sjuk. Eller skadad. En hund blir liksom inte bara lite förkyld... Att de inte kan prata med ord och oftast är så mycket tapprare än en människa gör ju inte heller det hela lättare...

Jag hoppas, hoppas, hoppas att det är så pass enkelt att han bara har en liten sticka någonstans som vi har missat trotts allt. Fast magkänslan tror inte det...

Hängigt litet Hjärta ♥

Texas om Fredagsmys.

Texas tycker att vår version av fredagsmys är rätt dålig. Riktig tråkig faktisk... 

Fast det verkar som att han kan lära sina nya människor hur det borde gå till istället.

"Vi äter inte husdjur i den här familjen."

Junior har lekt med granngrabben hela dagen. Direkt efter frukost i morse knackade det på dörren och de har lekt tills alldeles nyss. Vi bor dörr-i-dörr så det är väldigt praktiskt och enkelt för oss vuxna också. Vid ett tillfälle gick både jag och Nicklas över en snabbis och lämnade Texas kvar inne i ett par minuter*.

När vi kom hem igen möttes vi av en explosion av spån i pojkens rum och diverse hamsterprylar låg utspridda mellan Alex och vårat sovrum. Ett av hamsterhusen låg i våran säng, lite lätt tuggat på. Texas stod i hallen och såg oskyldig ut men avslöjades av att hela ansiktet var fullt i spån. Någon av pojkarna hade glömt att stänga grinden in till  Alex rum. Fanny fanns ingenstans men vi hittade inga spår av blod heller (Jag kollade till och med noga igenom Texas mun efter ledtrådar om vart hon kunde finnas). Naturligtvis fick han inte skäll för vad skulle det tjäna till? Vi har en hund med en massa jakt i och vi får skylla oss själva som inte kollade grinden en extra gång...

Nicklas tog med sig Alex och Texas till garaget för att hämta någonting och jag började leta igenom lägenheten efter Fanny. Eftersom vi inte hittat några spår efter blod så hoppades vi på att hon lyckats rymma på något sätt. Jag var dock inte helt säker på att faktiskt hitta henne, hon är ju pytteliten och Texas skulle säkert kunna sluka henne i en enda liten munsbit utan att lämna några spår efter sig. Fanny är en mycket trevlig liten tjej som kommer när man ropar på henne och när hon inte kom började jag leta igenom alla ställen jag kunde komma på där en skadad liten dvärghamster skulle kunna tänkas gömma sig.

Efter ungefär tio minuter kom hon smygande från under våran säng, när hon försäkrat sig om att Texas inte fanns i närheten kom hon skuttande och klättrade upp i min hand, utan några tecken på skador. Nu har hon lugnat ner sig i några timmar och verkar inte speciellt berörd alls. Hon far runt som vanligt i buren, äter med god aptit och verkar inte påverkad av sitt, förmodligen ganska traumatiska, äventyr tidigare idag. Hon sov till och med gott i boet där hon bäddat mysigt med Texas avlagda underull.

Hon måste ha åkt med i hamsterhuset när Texas tog upp det och bar in det i våran säng och på något sätt lyckats smyga sig ut och gömma sig utan att han märkt något. Hade han sett att hon kommit undan borde han ju ha varit i full jakt när vi kom in igen.

Jag har försökt förklara för Texas att "I den här familjen äter vi inte husdjur." men vi verkar inte ha samma syn på vilka djur som räknas som husdjur ;)

Tack och lov så slutade allting väl idag, i fortsättningen får vi vara extra vaksamma på grinden, speciellt när pojken har kompisar hemma och när vi lämnar lägenheten (om så för endast trettio sekunder) får vi se till att komma ihåg och stänga dörren till Juniors rum så familjen får fortsätta vara komplett.

Förmodligen den sötaste lilla hamstern i stan. Hon är tuffare än man kan tro också. Fina tösen.

* Texas kan faktiskt vara ensam i mycket korta stunder numera. När vi springer ut med soporna, in till grannen en snabbis och liknande så ensamhetsträningen går framåt även om det går väldigt sakta, duktiga lilla Hjärtat.

Jag tror att Texas har stuckit sig lite på en av Amors pilar...

Jag jobbade ju helg hela förra helgen och slutade halv fem båda dagarna. Som tur är så har jag en mycket tålmodig och hjälpsam man. Båda dagarna stod han utanför jobbet med Texas, Kicki och all utrustning när jag slutade, så att vi skulle hinna med att dra en snabbis innan det blev för mörkt. Det blev bara kort eftersom jag inte vill fuska med uppvärmningen (varva ner kan man ju göra fast det är mörkt) men det blev i alla fall ett par korta svängar. Texas skötte sig fint och börjar förstå det här med att trava eller galoppera på i sansat tempo så att man orkar lite mer istället för att bara spränga på från start. Fast när vi bra kör så kort som tre kilometer får han frikommando när vi kommer till en bra raksträcka och han är ordentligt uppvärmd, då är lyckan gjord! Det är klart att man måste få ha lite kul också :)

Under veckan har det inte blivit någon dragträning alls. Jag har jobbat eftermiddag och vill inte ta med Alex på cykeln under de första kilometrarna. Han har faktiskt fått åka med på cykeln ett par gånger på sluttampen, när Texas redan har fått göra av med den värsta energin, det är något som vi alla tre tycker är väldigt roligt. Texas får lite mer tyngd och jobbar på ett annat sätt samtidigt som han verkar vara mycket mer lugn och harmonisk när pojken är med, han gillar ju när vi alla är samlade. Alex tycker att det är jättekul att få följa med oss och göra någonting tillsammans, bara vi tre och själv tycker jag att det är fantastiskt kul att pojken kan vara delaktig i delar av hundträningen. Det är kul att kunna dela det roliga med den lilla person som jag älskar mest i hela världen och det blir ju bara roligare av att han tycker att det är så kul han med.

Istället har vi jobbat en del med huvudet och balansen. Vi har gått klövjepromenader och börjat med några väldigt lätta balansövningar med väskorna på. Så har vi jobbat vidare på de vi redan kan. Texas koordination har förbättrats avsevärt och han börjar få koll på att bakspirorna faktiskt hör ihop med hans kropp, trotts att de sitter så långt bakom honom.

 Nu grejar han betongsuggan galant, helt utan stöd. Jag står såklart bredvid honom när han kliver upp, beredd att ta emot eller stötta honom om han behöver det.

Texas tycker att det är lite otäckt med mörker men nu börjar han lita på mig tillräckligt för att följa med mig rakt in i beckmörkret. Här står han och kollar ut ur en av tunnlarna som vi har övervunnit tillsammans. Mitt modiga lilla hjärta.

Som sagt så håller vi balansövningarna med klövjeväskorna mycket simpla för att minimera skaderisken och undvika olyckor. Mycket mer avancerat än såhär tror jag inte att  det kommer att bli i framtiden. Klövjeväskorna lägger ju på en del tyngd och ökar belastningen, speciellt vid nedhoppen och skulle han trampa snett så ökar risken för skador väldigt mycket med väskorna på.

Övningarna med bollen går också framåt. Som ni ser så är den ju alldeles för liten för att han ska kunna stå på den med alla fyra än på väldigt länge. Den är ju lite mjuk och svajig att stå på men nu behöver jag inte stötta honom längre. Jag står bredvid och är beredd naturligtvis medan jag kilar fast bollen så att den inte ska rulla iväg för honom men han står numera helt själv på den med framtassarna. 

Idag när vi gick till dagis för att lämna Alex fick Texas spatt. Först trodde jag att han var på (s)kattjakt igen men han blev snabbt mycket mer intensiv än jag någonsin sett honom över en katt tidigare, även om den stått mitt framför nosen på honom (!). Efter ett tag gick vi förbi en katt, alldeles nära, Texas slängde ett snabbt öga på den för att sedan bara vilja vidare framåt, då insåg jag att det måste vara någonting annat, förmodligen en löptik. Han pep, pratade, skällde, hoppade jämfota, vädrade i luften, luktade som en galning i marken och skummade om munnen. Han var inte arg eller låst på något sätt utan ville bara desperat framåt så fort som möjligt och samtidigt suga åt sig så mycket som möjligt av det som luktade så fantastiskt gott. När vi kom till skolan och svängde av på en annan väg lugnande han ner sig och blev snabbt som vanligt igen. Vi har träffat på löptikar förut och jag har stått och pratat med deras ägare utan att han brytt sig speciellt mycket men den här tjejen måste ha varit någonting alldeles extra. Om det nu var en löptik, men jag skulle bli mycket förvånad om det inte var det.

Sesongens första SNÖ!!!

Jag vaknade tidigt i morse av ett högt, gällt och superlyckligt glädjetjut från Alex rum. Det snöade igår kväll och snön låg kvar i morse! Det blev en ybertidig morgonpiss och lite snöröj. Det är härligt att Alex och Texas blir lika lyckliga som jag över snön, de flesta andra klagar ju bara...

Alex älskar att kasta allt som kastas kan. Han kommer också att vara i himmelriket hela vintern : D

Lukta, smaka, gräva. Sen BUUUSAAA, fast det fick jag ingen bild på... det är svårt att knäppa kort när man brottas : D

Texas ligger hemskt gärna på balkongen, speciellt när man kommer utifrån vill han gå raka vägen ut och lägga sig.

Han gillar utsikten också. Han kan stå där på (s)kattjakt hur länge som helst.

Och nej, nu när det börjar bli lite kyligt ute har vi inte balkongdörren öppen åt honom längre. Den har stått på glänt hela hösten så att han själv kan putta upp den och gå in när han vill men nu när det börjar bli minusgrader får han faktiskt moffa åt oss när han vill komma in. Det funkar fint och han verkar nöjd över sin (pytte)lilla balkong.

Medan Texas gottade ner sig på balkongen gottade Alex och jag ner oss i soffan med sesongens första varma choklad och frukost framför Croodarna. Klockren film för övrigt!

Sen möttes vi av en sån här fin start på dagen.

Nu har min jobbvecka börjat. Jag började idag och jobbar hela helgen. Sen jobbar jag eftermiddag (15.30 - 20.15) fyra dagar nästa vecka innan långhelg, ett (jätte)kort morgonpass måndagen därpå, fyra lediga dagar och en helg igen. Mitt schema gliiider fram de närmaste veckorna. Härligt!

Vi ska vänta med köket tills resten är klart...

Igår klämde vi in en helvila, alltså ingen fysiskt ansträngande aktivitet över huvud taget, bara vanliga promenader och en massa kärlek. Det behövs det med ibland.

Jag hade tänkt ägna dagen åt att städa. Klev in i köket och började med att torka av köksbordet grundligt men kom av mig när jag, för miljonte gången, började störa mig på våra otroligt fula kökstapeter. De har suttit där sedan huset byggdes och vi har sagt i sex år nu att vi borde göra någonting åt dem men alltid bestämt oss för att ta tag i det vi redan har påbörjat först. Renoveringen hemma hos oss går nämligen väldigt sakta, det finns ju så mycket roligare att lägga sin lediga tid på. Så jag stod där och störde ihjäl mig på de där kökstapeterna som bara blev mer och mer vedervärdiga för varje sekund jag stirrade på dem. Jag ville inget hellre än att pilla upp en liten flik och riva ner dem. Frestelsen blev ju inte mindre av att jag vet att tapeten är spaltbar och hur enkel som helst att bara dra ner. Till slut fick jag tvinga mig själv att strunta i tapeten och ta disken istället. Jag har nämligen en ful ovana att börja renovera när jag egentligen bara ska städa och då slutar det alltid med att det ser ännu värre ut när jag är klar än när jag började. 

Vår sjukt fula kökstapet.

Jag sköljde av alla tallrikar och tömde slasken men när jag skulle slänga skräpet i komposten kunde jag inte låta bli att lägga märke till hur grisigt sopskåpet såg ut så jag började riva ur allting för att börja städa det. På något vänster slutade det ändå med att jag satt och målade om det invändigt. Sen upptäckte jag att folien satt lite löst på ena luckan och kom att tänka på att de där luckorna är det Nicklas hatar mest i hela lägenheten och hur han har tjatat om att vi borde måla om dem, men som sagt så har vi ju kommit överens om att göra klart allt vi har påbörjat först. Jag kunde inte låta bli att pilla lite för att se om det skulle vara enkelt att dra av för i så fall skulle det ju inte vara några svårigheter att måla om dem. Det gick jättelätt.

Nicklas största nål i ögat här hemma.

Såklart kunde jag inte sluta när jag väl hade börjat och efter en stund kom Alex och ville hjälpa till. Folien var lite för vass för att jag skulle vilja låta honom göra det. Han blev besviken och bad jättefint, då kunde jag ju inte ignorera honom så jag sa att han kunde få börja riva ner kökstapeten om han ville. Och OM han ville! Med skräckblandad förtjusning satte han igång och drog ner all tapet han nådde i hela köket, när han inte nådde mer tog han en stol och fortsatte så långt han nådde från den. Jag hjälpte honom att skruva ner allt som satt i vägen och att dra ner det som satt uppe vid taket, annars fixade han hela köket själv. Det är min grabb det!

Så nu är de gräsliga tapeterna nedrivna, sopskåpet ommålat och skåpluckorna är på väg att skalas av. Vi som inte skulle göra köket fören hallen och vardagsrummet var klart. Och fören Alex har fått foder och lister på sitt rum...

Jag hann i alla fall diska innan Nicklas kom hem.

Idag passade jag och Texas på att dra en tur över Linjan medan Alex var på dagis. En lätt tur för att mjukstarta efter lördagens långtur, åtta km varav tre km drag. En lagom tur, Texas var lätt på tassen och susade fram utan ansträngning. Han verkar vara i bra form så i morgon kör vi en tur igen fast inte så långt då heller. Jag tänkte ta en tur på ca åtta km då med och dra mellan tre och fem km ungefär, exakt hur långt det blir beror på om vi får sällskap eller inte.

Nu lär jag väl fortsätta med köket så vi blir klara någon gång. Vi ska inte stor-renovera köken än, bara måla om lite så att vi slipper ifrån fultapeterna och Nicklas hatluckor. Vi tänker dock fixa till snickerierna ordentligt när vi ändå är igång, då är det bara att snygga till dem lite när det är dags att göra den riktiga makeovern - någon gång i framtiden ;)

Eftersom köksbordet är fullt med grejer så improviserar vi lite tills vi får lite mer ordning på köket. Alex tycker att det är spännande och han är sjukt nöjd över att få vara med och renovera på riktigt. 

Vi jobbar vidare på balansen.

(Det höll på att bli ett mycket långt och rörigt inlägg så jag delade upp det på tre istället.)

Vi har börjat jobba lite mer på balansen och kroppskontrollen under de senaste veckorna. Vi använder som vanligt klövjeväskan i skogen i korta pass med jämna mellanrum i varierad terräng, ibland svårare, ibland lite lättare. Så har jag köpt en ny sån där pilates (?) boll på jobbet för en billig peng också, då gör det inget om den skulle bli punkterad men jag tror inte att den kommer att bli det. Jag köpte min förra, den som jag använde till Orvar, på jobbet också och den lever än (fem år och otaliga klor senare) fast numera bor den hemma hos Nicklas mormor. Däremot är Texas lite för lång och bollen lite för liten så än så länge står han bara på den med framtassarna, vi skyndar långsamt för att undvika skador. Dessutom skulle en massa misslyckade försök kunna ge hans självkänsla en törn och det vill vi ju inte. Jag har sett att det finns liknande bollar fast större som är formade lite som en jordnöt, det kanske vore något för oss?
Jag har fått en massa tips på balansövningar, nya underlag och framför allt bra råd och tips kring säkerhet mm från en blogg jag läser: http://dogparkour.se/blogg/. De har även en facebooksida: https://www.facebook.com/DogparkourSWE?fref=ts. Vi tränar på allt vi hittar som är lämpligt och Texas är väldigt modig när det gäller att trampa runt på nya underlag och testa nya saker. Jag upplever att det har förstärkt hans tillit till mig och ökat hans egen självkänsla. Sist men inte minst så har det kryddat våra promenader och gjort dem mycket roligare. Parallellt med att vi har börjat med detta har jag blivit påhittigare och fått bättre fantasi på egen hand och därmed blivit skojigare i Texas ögon. I takt med att jag har blivit mer intressant för honom har vår kontakt förbättrats avsevärt och tack vare det (och avledningen som övningarna ger) har våra hund och mopedmöten också förbättrats och Texas trygghetszon har krympt något. Hund och mopedmötena kommer fortfarande att kräva en massa arbete innan de går helt felfritt och avslappnat men de här övningarna har faktiskt hjälpt oss mer än jag förväntade mig när jag först bestämde mig för att testa. Kolla in deras sidor, det finns en himla massa nyttigt och skoj där och det är ett bra gäng tjejer som håller i dem.

Den här betongsuggan har vi jobbat länge på och nu har vi erövrat den. Den står precis utanför porten så vi brukar leka lite med den när vi kommer hem från promenaderna och nu kan han komma upp på den med bara lite stöd av mig och står lätt kvar på egen hand.

Än så länge har jag inte så mycket bilder på balansövningarna eftersom jag har fullt upp med att vägleda och stötta honom, fotograferandet får komma i andra hand. Vi kommer att bjuda på fler bilder i takt med att vi blir bättre.

Vila för Texas, fys för mig.

Texas var ju pigg och fräsch igår men i morse när han vaknade haltade han lätt ett par steg när han reste sig ur bädden. Han gick vanligt igen innan han ens kommit in i sovrummet och har inte verkat haft ont något mer sen dess men vi hoppade ändå över det planerade förmiddagsdraget idag. Jag har känt, klämt och inspekterat men inte hittat någonting, varken någon öm punkt, ställning eller något synligt fel så förhoppningsvis var det inget allvarligt men vi kommer ändå att ta det lugnt i ett par dagar och jag kommer att hålla ett extra vakande öga på honom.

Så i morse när vi lämnat Alex på dagis tog vi Kickbiken och gick mot Kottmossen. Men istället för dragsele och expander utrustade jag Texas med haltin och mig med förarbältet. Jag brukar inte gilla halti egentligen men ibland är den förbaskat praktisk, som idag. Jag ville nämligen inte att Texas skulle belasta sig genom att dra alls, inte ens lite, men att han ändå skulle få röra sig lite och då fungerar den toppen för oss. Så Texas fick sig en lugn travrunda på den mjuka skogsstigen medan jag fick mig ett ordentligt fyspass. Det är nämligen rätt kämpigt att sparka på i skogen, i rätt mycket uppförsbackar (för att avbelasta Hjärtats framben ytterligare), helt utan draghjälp. Kämpigare än jag föreställt mig, i vanliga fall får jag ju vila emellanåt i alla fall men den lyxen fick jag inte idag. Jag passade dessutom på att träna vänsterbenet när vi ändå körde i min egen fart. Annars sparkar jag alltid med vänster och står på höger ben, dels för att jag har bättre balans på höger sida och dels för att jag är starkare i höger lår. Så idag var det dags att tukta vänstern lite! Ja, det tog en del och jag är lite mör nu men målet är att jag ska kunna varva ben obehindrat i framtiden, då är övning det ända som hjälper - hur jobbigt och otrevligt det än är. Det får nog bli fler såna här vändor framöver, perfekt när Texas ska få sig en lite lugnare dag men vi ändå vill göra något. Jag behöver träna upp både balansen och styrkan i vänstern innan jag vågar använda den i 'skarpt läge'.

Texas tyckte att jag var otroooligt långsam. Han hade gärna tagit över så att det blev lite spurt på oss. 

Men eftersom han tycker att trycket mot nosryggen är väldigt obehagligt så höll han sig lugn och gick fint med slakt koppen hela vägen. Precis vad jag var ute efter för att inte belasta honom om det nu skulle vara så att han har ont utan att visa något. Det är ju trotts allt inte helt ovanligt och jag litar inte på att jag känner honom nog bra för att kunna se minimala avvikelser i hans rörelsemönster än. Better safe than sorry.

En vilodag i Ludvika.

Egentligen var orginalplanen att ta en lättare tur med Kicki igår eftersom vi skulle köra runt milen i lördags. Nu missbedömde jag ju "milen" ordentligt och även om Texas kändes pigg, fräsch och oöm igår morse så tog vi det säkra före det osäkra och hoppade över dragträningen helt.

Istället gjorde hela familjen en liten utflykt till Ludvika med Ida, Madde och Caro. Vi lekte i lekparken, beställde mat på McDonalds och tog med oss till en rastplats en bit bort efter vattnet och åt där sen åkte vi bort till Stollbergsgruvan för att kolla in den höstiga utsikten och kasta sten (såklart, Alex viktigaste ju!). Det var härligt att åka iväg en sväng för att bara umgås och göra lite vad vi kände för för tillfället.

Caro och Texas fick träffa varandra på nära håll för första gången också. Det gick precis lika bra som förväntat. De har ju umgåtts en del redan fast utan att få hälsa på varandra och det har gått hur bra som helst så jag var inte det minsta orolig. Madde däremot, som faktiskt är hundrädd egentligen, var lite nervös så Nicklas tog Caro så gick vi bort en liten bit och lät dem hälsa på varandra. Det var två artiga grabbar som hälsade lugn och fint på varandra - först, det dröjde inte många sekunder innan de var klara med hälsningsritualen (de känner ju trotts allt varandra sedan förut) och var redo för lek. Det fick vi lov att avstyra eftersom båda var kopplade fast det tyckte att det var rätt okej att byta ut buset mot lite grupptjål.

Vi vågade däremot inte packa ihop dem i bakluckan tillsammans än så Caro fick åka bak och Texas fick åka fram med mig. Jag har ett fäste till hans bilbälte som går att fästa i mitt bälte så det löste sig smidigt ändå. Texas placerade rumpan i mitt knä, ställde framtassatna på golvet och lutade hakan mot instrumentbrädan, där låg han bra med rumpmassage och förstklassig utsikt.

Alex, Caro och Madde i parken medan vi väntade på att Nicklas och Ida skulle komma med maten.

Mack-Nonals, det är grejer det! I alla fall om man frågar Junior.

Matstopp och Texas och Caros första riktiga möte.

Nicklas och Alex var modiga och klättrade hela vägen upp i utsiktstornet. Eller ja, Nicklas är ju alltid modig (eller bara korkad?) och Alex var modig ända tills han kom upp och såg hur högt det var.

Vi andra njöt av utsikten från marken. Den är inte helt dålig därifrån heller faktiskt.

Jag och Texas har börjat köra lite mer balansövningar för att få bättre koll på spirorna.

Naturligtvis passade vi på att använda stenarna vi hittade och naturligtvis var han duktigast i heela värden - mitt lilla hjärta :)

  Madde och Caro tyckte också att utsikten var finast från marken.

Texas bekväma framsätesstil.

Otippat men lyckat.

Vaknade vid sju i morse och upptäckte att vädret var helt fantastiskt, det praktiskt taget bad om att vi skulle utnyttja det till en ordentligt tur med drag och promenad.

Så vi startade med en lite mer ordentlig morgonpromenad för att se till att få ner en anständig frukost. Vi träffade på trevliga bekanta och pratade en liten stund. Texas fick passa på träna lite hundhyfs och skötte sig fint, jag uppdaterade telefonboken och vi får kanske med oss träningssällskap imorgon. Lyckad morgonpromenad med andra ord.

Kolla här då! FROST! Mycket frost, inte bara i en svacka eller två. Underbart!

När vi kom hem drog Texas i sig en ordentlig frukost och en bra skål med vatten (kryddad med avkoket från senaste godiskoket). En helt ok frukost att jobba lite på. Sen pulade vi lite hemma medan frukosten sjönk och Nicklas fixade till det sista på Kicki efter vurpan. Jag fick tillbaka henne i bättre skick än jag köpte henne i till och med (däcken var dock lite väl välpumpade så det blev en rätt stötig tur för min del) men Nicklas är fortfarande inte riktigt nöjd. I vinter ska han ta henne till garaget för en grundlig genomgång, då ska hon skruvas isär och till och med lackas om. Hon fick sig nämligen en del ordentliga skavanker i lacken och vi vill ju inte att hon ska rosta... Jag överväger chockrosa, limegrön eller brutalt skrikgul men vi får se hur modig jag är, grundtanken är att vi ska synas ordentligt och det skadar ju inte att vara snygg samtidigt ;) 

När klockan började närma sig avfärd var vädret helt underbart men det var på gränsen till för varmt. Men vår planerade rutt låg i skogen, mot Skinnsberg och där brukar det vara svalare än i stan så vi körde ändå.

Nicklas släppte av oss på vår avtagsväg utmed Köpingsvägen. Den första sträckan var en perfekt startsträcka för oss! En halvt igenvuxen skogsväg, beklädd med mossa, gräs och en hel del uppförsbackar. Det var betydligt mer tekniskt och tungjobbat än vad Texas är van vid.
Jag selade på och spände för på en gång men promenerade första biten. I början var han taggad till tusen som vanligt men när han upptäckte att vi skulle gå en bit först så passade han på att lukta runt lite och glömde snart bort att försöka rivstarta. Jag smög på mer tyngd lite i taget och övergången gick lugnt och smidigt. När han väl upptäckte att han faktiskt jobbade hade han redan gjort av med den värsta energin och galopperade på i behagligt tempo.
Sträckan vi körde bjöd på blandat underlag men mest mossa/gräs och jord/lera, en del mjuk grusväg med mycket blad och barr och endast några kortare sträckor med lite hårdare grusväg. Jag missbedömde dock längden på sträckan rejält, jag hade trott att den skulle bli ca en mil men det visade sig vara mer än dubbelt så långt... Som tur är så var underlagen väldigt skonsamt för ohärdade tassar så han verkar inte öm och är inte sliten alls.
Själva längden verkade inte heller vara något problem trotts att fysträningen har gått på halvfart den senaste månaden. Jag hade räknat med att promenera en rätt stor del av sträckan idag (den sträckan som jag trodde var runt en mil) men så blev det inte, han pinnade glatt på framför cykeln utan besvär hela vägen. När jag började tycka att det var längre än jag hade väntat mig underlättade jag för honom lite extra med att sparka ganska mycket och han höll en stadig traktortrav hela vägen. Det är första gången han inte kämpar stenhårt för att få gå på fullt ös från start till slut och jag upptäckte till min förtjusning att när han håller en sansad fart och jag inte behöver bromsa ner honom så är lite längre distanser än åtta kilometer inte omöjliga för oss. Kul att kunna variera mellan fart och distans!

Den här turen kan nog bli en klar favorit när vi vill köra lite längre. Underlaget var skonsamt, både för tassar och leder, terrängen var varierad och krävde lika mycket arbete av mig som av Texas. Jag var utan tvekan tröttare än honom när vi kom fram i alla fall, fast det beror nog mest på att han är i bättre form än mig. Folk tror att det bara är att stå på kickbiken bakom hunden och åka snålskjuts men så är verkligen inte fallet. Det kräver både fysisk aktivitet och uppmärksamhet av föraren, hela vägen från punkt A till punkt B.

När vi kom in bland gårdarna där mormor och morfar bor så passerade vi en fårhage. Jag stannade upp oss och passerade gående eftersom Texas brukar kunna tycka att lamm skulle sitta fint som mellanmål. Jag hade inte behövt oroa mig, han sket i fåren och ville bara få trava vidare.

Vi avslutade turen hos mormor och morfar. Nicklas och Alex kom förbi med fika och vi fick en trevlig pratstund och goa muffins innan vi packade in oss i bilen och åkte hemåt igen.

Så, kort sammanfattning:
Planerad tur på runt en mil, faktisk tur på strax över två mil på 2,5 timmar.
Mjukt och trevligt underlag större delen av vägen = fina och oömma tassar trotts planeringsmissen.
Startsträcka och startluring som passade oss perfekt inför längre distans (än vad vi är vana vid).
Fem små vätskepauser, fyra korta och en lite längre.
Överraskade av en rapphöna men inga älgar eller rovdjur.
Vi såg en bil, en promenerande tant och en moped - på två mil, galet men skönt. 
Trött och harmonisk hund men inte utslagen, slutkörd eller öm.
= Lyckat.

Första halvåret med Texas.

För exakt sex månader sen, den femte April, ungefär vid tio över fyra var första gången vi träffade Texas i verkligheten. Första gången vi såg honom på riktigt och inte bara på kort, första gången vi fick smeka honom över den silkesmjuka pälsen på kinderna, första gången hans blöta, svala nos talade om för oss att vi glömde bort att klia honom för en sekund. Sedan dess har vi aldrig ens övervägt en framtid utan honom.

Texas tog oss med storm från första stund, redan när vi i Januari först såg hans profil på Hundstallets hemsida. När vi sen såg honom för första gången i verkligheten, komma instormandes genom en dörr med de fyra tassarna spretande i fjorton vinklar samtidigt, då var vi sålda och det fanns ingen återvändo.

Texas profilbild på Hundstallets hemsida. Bilden som fick våra hjärtan att slå dubbla slag.
Bilden är lånad från Hundstallets hemsida http://hundstallet.se/ Klicka in och kolla på 'hundar för omplacering' under fliken 'Hundarna'. Vem vet, kanske hittar du hunden som får ditt hjärta att slå dubbla slag där du med?

Det här halvåret har vi gått igenom en hel del tillsammans. Vi har gjort framsteg, upptäckter, lärt oss nya saker och gjort något bakslag här och där. Ja, allt det som hör till när man lär känna en ny hund, en vuxen hund med bagage dessutom. Den processen har underlättats mycket tack vare att Texas är en så fantastiskt stabil och fin hund. Han har en grundmentalitet som är helt fantastisk, han har bara haft oturen att råka ut för en del svårigheter på sin livsresa och att han har en del 'ärr' efter den resan är ingenting konstigt alls. Vi har jobbat med en del av dem och en del har vi bara låtit vila för att läka sig själva. En del saker har vi lyckats bra med, en del saker har vi en hel del jobb kvar på och vissa saker har vi helt enkelt fått ge upp, acceptera och lösa på andra sätt än vi tänkt oss från början. Vi har haft våra upp och nergångar men det har aldrig varit svårt på riktigt.

Ibland är allt det här jobbigt att tänka på, hur Texas ramlade in i vårat liv. För hur man än ser på saken så hade våra vägar aldrig korsats om inte Orvar hade blivit sjuk och somnat in. Jag saknar Orvar. Jag saknar Orvar så mycket att det känns som att hjärtat skrumpnar ihop till ingenting om jag tänker för mycket på det.
Men jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Texas och hade det inte blivit som det blev hade vi aldrig kommit närmare än att se hans profilbild på Hundstallets hemsida. Det är en tanke som skrämmer vettet ur mig och jag måste titta ner i hundbädden för att förvissa mig om att han verkligen ligger där. Mjuk och fin och alldeles perfekt.
Jag kan inte riktigt vara glad och tacksam för att det blev som det blev, inte fullt ut, för jag kan aldrig vara glad över ett liv där Orvar måste lämna oss alldeles för tidigt. Jag kan inte heller vara ledsen över att det blev som det blev, inte fullt ut, för jag kan aldrig vara ledsen över ett liv där Texas blev så mycket mer än bara en bild på Hundstallets hemsida för oss.
Jag får helt enkelt bara acceptera att jag inte kan styra livet och vara glad för allt det har gett mig. Att jag har fått tillbringa sju fina år med Orvar och att vi förhoppningsvis kommer att få tillbringa många, många fina år tillsammans med Texas.

Nu känns det i alla fall som att vi börjar landa ordentligt i våra nya relationer, rutiner och roller. Texas verkar ha insett att det här är hans hemma nu, att vi är hans familj och att det är precis som det ska vara. Vi kan inte tänka oss ett liv utan honom och vi hoppas innerligt att vi får många, friska och lyckliga år tillsammans.

Ett enormt TACK till personalen på hundstallet för allt ni gjort för Texas, Balto och alla andra hundar, och för allt ni kommer att göra i framtiden. Ni är helt fantastiska!
Ett stort TACK till alla som har tagit hand om Texas och sett till att han har haft det så bra som bara möjligt tills vi fick äran att ta över.
Ett extra, personligt tack till Johan, Petra och Lotta som har engagerat sig lite extra i mitt hjärta. Det var jättekul att få träffa er på Öppet Hus och jag hoppas verkligen att vi kommer att träffas igen.
Sist men inte minst, TACK Niko, för att du förde oss samman! Det finns inte ord för hur glada vi är över det. Tack så mycket!

Lugnt kvällshäng i Sandtaget.

Den här förkylningen har varit galet utdragen och seg. Alex och jag har i alla fall varit feberfria i tre dagar nu, hostan börjar släppa hos oss alla tre och även om det är jobbigt att prata för mycket så bär min röst äntligen igen. Vi är fortfarande inte direkt hyperaktiva här hemma, ja i alla fall inte Nicklas och jag, men vi är i åtminstone igång igen. Det är tungt att röra sig när kroppen inte får syre som den ska men nu känns det i alla fall som att det äntligen går åt rätt håll. I morgon ska jag jobba igen och Alex ska göra en förmiddag på dagis. Det kommer att bli både skönt och asjobbigt.

Eftersom vi har två små killar som studsar runt här hemma men varken Nickas eller jag är i skick för något jätteavancerat än tog vi en tur till sandtaget ikväll. Alex stod mer stilla än vanligt när han kastade sten men var ändå nöjd över att få härja runt lite. Texas var överlycklig och intog sorkspanarställning vid sin lilla stenhög och stod fixerad där ett tag (Jag är egentligen hemligt livrädd att han ska få tag i en orm men vet jag vet att jag är lite överdrivet nojig så jag låter honom hållas.) men de var för smarta för att han skulle få någon jaktlycka, som vanligt tack och lov.
Vi käkade mellanmål i bakluckan, lekte kurragömma, roade oss med att starta en hel del små jordskred och hade det allmänt lugnt och trevligt och njöt av hösten när den visade sig från sin bästa sida. Det har gått galet fort förresten. Medan vi har legat sjuka har halva hösten gått och den är på topp nu. Vi missade ju i alla fall inte hela hösten.

Texas spanar ut över 'vårat' älskade sandtag. Må det aldrig tas i bruk igen!

Mycket nöjd kille. Han kan kasta sten precis hur länge som helst och här kan han kasta hur mycket han vill utan att riskera att träffa någon i huvudet. Eller att stenarna ska ta slut... 

 Hösten från sin bästa sida. Jag älskart!

Art Attack på Floravägen.

Det har ju blivit en hel del Tv tittande den senaste veckan och ett av Alex favoritprogram är Art attack. Ett bra program måste jag faktiskt säga, jag som egentligen har väldigt svårt för barnkanalen Disney Junior. Visst, den är säkert pedagogisk och bra på alla sätt men rösterna och upprepningarna får mig att vilja köra ner huvudet i en köttkvarn.
Det här är däremot ett rätt bra program. Det ger en massa idéer, tips och inspiration till vad man kan pyssla med tillsammans, en del saker är ganska avancerade, en del väldigt simpla och det finns precis hur mycket som helst att välja på. Mycket praktiskt när pojken är sjuk och rastlös (mamman också). Faktiskt så tror jag att skolor och förskolor skulle kunna få sig lite kreativa idéer av det här programmet också.
Vi har i alla fall pysslat med en hel del som vi fått tips om här genom åren, speciellt när vi har varit sjuka och det har vi ju varit en hel del. Alex som annars tycker att det är rätt så tråkigt att bara sitta och rita har gjort en hel del konstverk när han har fått släppa loss och göra lite mer spännande grejer.

Alex målar en läskig skog med modellera.

Morsan målade en bil.

Om man inte orkar med att lyssna på killens, rätt fåniga, röst eller om man inte har Disney Channel kan man alltid gå in på http://www.disney.se/disney-junior/art-attack/ och kolla in alla pyssel där. Det finns lite allt möjligt att välja på. Jag rekommenderar det varmt. Speciellt regniga dagar när man vill pyssla tillsammans med ungarna utan att upprepa samma saken som en annan gjorde om och om igen för tjugo år sen.