Veterinärbesöket

Vi var ju till veterinären i torsdags, Texas och jag. Vi hade tid kvart i tre och hade planerat in en promenad. När torsdagen väl kom var vädret mulet, ganska svalt, inte allt för kvavt och rätt trevligt. När vi upptäckte det planerade vi genast om promenaden till en heldag, packade hundryggan och gav oss av redan vid tio. Vi började med att gå genom skogen men när vi kom till en korsning var jag lite osäker på vägen, eftersom jag aldrig gått den vägen tidigare, så vi vände ut mot Gamla Norbergsvägen och följde den en bit. Sen varvade vi skogsstigar, grusvägar och Gamla Norbergsvägen i en salig röra hela vägen. Det var en mycket trevlig promenad med någon fikapaus, en hel del vätskepauser, lite bus och lite träning. Ja, vi hade ju gott om tid så vi gjorde lite vad som föll oss in helt enkelt.

Jag har ju åkt Gamla Norbergsvägen oräkneliga gånger och trodde att jag hade sett allt som går att se där, varenda kurva och varenda träd. Dessutom har jag gått där en hel del men mest på vintern och i halvtaskigt ljus. Det visade sig att jag inte sett så mycket som jag trodde och fick en del överraskningar.

Den här stenen stod en bit in i skogen och den var förts ut på listan med aha upplevelser. 

Denna har jag heller aldrig tänkt på. Jag har sett den som står mellan Fagersta och Skinnsberg men den här var ny för mig. 

Och så visade det sig att det står en liten timmerstuga där. 

Den var söt och jag var sjukt sugen på att kolla in den lite närmare. Men jag var lite för feg för att våga göra det på egen hand. 

Såg årets första riktiga orm också (för kopparödlor räknas tydligen inte som ormar?) Jag tyckte faktiskt synd om den. Man såg avtrycket på vägen där den blivit påkörd och släpmärkena där den hade hade lyckats kämpa sig ut på vägrenen innan den dog av att ha blivit mosad så att halva innanmätet hängde utanför. Jag avskyr ormar men när jag tänkte på vad den där stackarn måste ha lidit vände det sig i magen på mig ändå.

Ännu en sten jag aldrig tänkt på tidigare.

Det är inte alla som har så här fin väg till veterinären. Vi är ena riktiga lyckostar. 

 Jag försökte fånga hjärtat på bild ett antal gånger men han var allt för fokuserad på att ta sig framåt för att jag skulle lyckas fånga något annat än hans rumpa. Det här var den bästa jag lyckades få och då är han redan på väg ändå. Han kollade i alla fall åt mitt håll fortfarande.

Det blev en promenad på nästan två mil till slut. Det är en mil till Norberg så vi gick alltså en hel del trevliga omvägar. Mina fötter är fortfarande ovana vid att gå så länge så de var lite ömma när vi kom fram och eftersom det var lite för varmt för att ha långärmat så hade jag samlat på mig några nya myggbett också men annars var jag i rätt bra skick. Jag var lite orolig för att mitt bäcken skulle börja gnälla eller att de stackars musklerna som har legat oanvända sedan jag spräckte det skulle bli trötta men jag kände inte av någonting alls. Underbart! Men mina förhoppningar om att Texas skulle vara lite trött när vi kom fram blev totalt grusade. Det var på gränsen till för varmt för honom fast vi gick i skogen men så fort han fått stanna till och dricka lite blev han genast oförskämt pigg igen. Alltså pigg som i att vi lika gärna hade kunnat ta en pink utanför dörren. Jag är van vid hundar som åtminstone blir av med lite av överskottsenergin av en sån promenad men nu fick jag härmed konstaterat att Texas inte går att gå trött. Han behöver jobba. Jaja, han fick i alla fall en rejäl rastning och vi tränade på lite smått och gott på vägen.

Själva veterinärbesöket gick bra. Jag gillar Karin även om jag fortfarande saknar Torkel. Texas skuttade in på mottagningen på sprättande rådjursben och talade om för en liten kines att hålla sig på avstånd när han for förbi in i mottagningsrummet. Hon trodde inte att hans rinnande ögon berodde på någon infektion utan snarare en yttre retning, kanske pollen. Vi fick tips om att skölja hans ögon efter behov så får vi se om det hjälper. Att hans tassar reagerar på fukt och värme trodde hon bottnade i någon form av allergi eller överkänslighet. Vi fick medel att hålla rent och lindra irritationen med vid behov och Texas är härmed tillbaka på en strikt allergidiet. Maten han äter verkar fungera bra men vi har fått förklara för Alex hur viktigt det är att han inte delar med sig av sin mat och sitt godis till Texas i smyg längre. Det slinker ju till en hel del där och även om vi har haft koll tidigare så har vi låtit dem hållas så lände det inte har varit för mycket eller sånt som kan vara dåligt för Texas. Men nu är det slut med det. Finito. Det är tur att Alex är så pass stor att han förstår varför det är så viktigt.

Öronen var jättefina och i övrigt var han i toppenskick, mitt lilla hjärta.

Sen fuskade vi och fick skjuts hem.