Eller vad säger ni?
Idag var vi lediga, både Alex och jag. Vi var riktigt segstartade i morse och jag låg och drog mig så länge att jag nästan missade telefontiden till veterinären. Det blev Karin Danieli i Norberg. Det var telefontiden som avgjorde det, jag ville nämligen inte vänta tills i morgon med att ringa. Det hade ju egentligen inte spelat någon roll, hon har semester den här veckan så vi fick en tid först nästa torsdag och Torkel är ju igång på onsdagar men nu blev det som det blev. Sen tänkte jag det att Torkel finns ju kvar om jag inte är nöjd när jag kommer ifrån Karin men det är ju synd att gå miste om en jättebra veterinär som finns nära till hands bara för att man gärna går i gamla hjulspår. För jag hoppas att hon är jättebra som folk säger, det skulle ju vara toppen. Eftersom det är vårat första veterinärbesök med Texas så passade jag på att boka upp en halvtimme istället för en kvart som en snabbgenomgång vanligen ligger på. Jag tror inte att det ska vara några problem men jag vill gärna att det ska finnas tid till att ta det lugnt och känna oss för men också för att lägga en bra grund inför framtida veterinärbesök tillsammans.
När Nicklas kom hem skjutsade han ut mig i skogen för att lägga ett spår till Texas. Det var nämligen för varmt för drag idag, dessutom kom vi på lite sådär i sista sekunden att vi hade ett möte på Alex nya dagis halv sju. Så under tiden jag gick ut spåret åkte Nicklas iväg till Almvägen och lämnade av Alex hos Henrik och barnen som skulle passa honom under mötet.
Det blev 510 meter spår. Jag har en ny telefon (mer om det sen) och den kan man ha appar i. Japp, jag är en modern kvinna nu... Jag har en där man kan se exakt var man har lagt ut spåret, markera vart man har lagt ut alla föremål och sedan spara spåret och se hur hunden spårar i förhållande till hur spåret ligger. Man kan se och spara alla uppgifter kring läggandet av spåret, liggtid och hur hunden spårat. Jag älskar den! Man slipper snitslar och jag har telefonen liggande i fickan (jag behöver ju inte bry mig om att markera några markerade föremål eftersom vi inte använder några) och bara ta upp den om man vill eller behöver se hur man gått och hur hunden ligger till. På så sätt kan man koncentrera sig mer på att läsa av hunden och risken för att man omedvetet hjälper hunden minskar eftersom man själv inte vet exakt hur man gått. Och man slipper gå på snitseljakt i efterhand! Toppen!
Det var sjukt skönt spårväder om än på gränsen till lite för varmt och för första gången någonsin njöt jag i fulla drag medan jag gick ut spåret. Jag brukar ju vara ständigt orolig för att tappa bort mig men med en gps i handen och en fulladdad telefon kunde jag slappna av och njuta av den lilla promenaden.
När jag var klar kom Nicklas och hämtade upp mig så åkte vi och släppte av Texas hos en kompis och vidare mot mötet på P-O skolan. Naturligtvis kom vi sist som vanligt. Mötet hade redan börjat och de var mitt i en presentation av alla föräldrar (vi hade inte sån tur att vi missade den biten) när vi kom insmygande. Nicklas i fullt sjå med att försöka slå av ljudet på telefonen och jag med skitiga hundkläder och håret fullt av barr och spindelnät. De flesta andra föräldrarna var välklädda och lyssnade ivrigt på vad som sades. Själv hatar jag såna där grejer. Själva informationen vill jag ju ha och att se vart mitt barn ska hålla hus om dagarna vill jag naturligtvis men jag är inte speciellt förtjust i andra föräldrar. Allt ska vara så petigt, noga och perfekt. Alltså, kalla mig slarvig, gammeldags eller vad fan ni vill men i min värld går det att prata med femåringar och att skolgården inte är inhägnad är väl inte hela världen. Ungarna ska ju ändå lära sig att inte ränna runt i vägen och vägen ligger faktiskt ganska långt ifrån området våra barn kommer att hålla till på. Dessutom är bristen på staket faktiskt en ganska bra försäkran om att personalen kommer att spendera utomhusvistelsen med barnen istället för att stå i ett hörn och snacka skit med varandra. Och jag förstår att det kanske inte är möjligt att gå och bada med 27 ungar varje vecka trotts att de är fyra personal där mest hela tiden. Att få bada med dagis är en lyx och inte en självklarhet. Vill man att ungarna promt ska få bada en gång i veckan får man väl ta med sig dem själv, svårare än så är det inte. Ja, jag har svårt för petitesser. Och jag har jävligt svårt för att gå omkring och låtsas vara bästa vän med folk jag inte bryr mig om bara för att våra ungar råkar gå på samma avdelning. Att vara trevlig och artig är ju självklart men att byta livshistorier är ju helt onödigt! Det kanske låter tjurigt, till och med bitchigt men jag har faktiskt svårt nog att hinna med de jag faktiskt bryr mig om och orkar inte slänga ut en massa tid och falsk engagemang på folk jag inte har något utbyte av.
När mötet var avklarat och Alex och Texas var hämtade bar det av ut i skogen igen. Jag trodde att spåret skulle vara lite svårt för Texas och var beredd på att få avbryta. Jag gjorde det lite krångligt med flit eftersom jag ville se vad han går för och det spåret jag lade sist vara alldeles för lätt. Jag lade det här i ett S, på gränsen till en 8 och eftersom det bara var 510 meter så blev det ju rätt sväva svängar. Dessutom gick spåret över en grusväg och jag valde rätt kuperad teräng där jag kunde för att hålla tempot nere.
Men Texas lekte med mitt spår. Han tog till och med några avstickare för att kolla in en älgbajs, jaga en fågel och lite annat. Först trodde jag att han tappade bort sig men det visade sig att han visste exakt vart han hade spåret och vände tillbaka för att fortsätta där han slutat när han var klar med sin lilla avstickare. Jag måste gå en spårkurs så att jag lär mig lägga klurigare spår åt honom, som det är nu går jag helt på fri fot och egen hjärna men det räcker tydligen inte långt med den här killen.
Texas är ju inte eld och lågor över sin mat men uppblött torrfoder blandat med kattmat är ju värt att jobba lite för.
Så var det det där men telefonen. Nicklas tröttnade på att jag var tvungen att plocka ur batteriet och starta om min älskade gamla Nokia med hederlig gammal knappsats, innan jag kunde göra någonting med den så en dag kom han hem med en ny åt mig. En Samsung någonting med en enda knapp och sen bara en stor skärm. Jag hatade den! Sen upptäckte jag det där med GPSen och bytte motvolligt ut min kära gamla Nokia. Vi är fortfarande inte riktigt överens och vi pratar helt klart olika språk, jag pratar knappspråket och han pratar duttspråket, men jag hatar honom inte längre. Jag älskar honom inte men vi står ut med varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar