Erikssons båttaxi

Idag har vi faktiskt fått en hel del gjort. Började med en gemensam frukost, vilket inte händer allt för ofta. Käkade nybakat bröd från jobbet. Sjukt gott! Eller nybakat och nybakat... det var nybakat igår eftermiddag men det var sjukt gott ändå.

Texas har börjat ta sig lite väl stora friheter kring vår mat nu. Tidigare har han sluppit undan 

ganska lätt eftersom vi mest har varit glada att han faktiskt har återfått aptiten men nu

ser det ut som att en ordentlig lektion i vett och etikett är behövlig. Från och med nu är det

alltså förbjudet för hundar i maten. Han får vara i köket när det vankas mat - så länge han håller

sig på golvet och inte fultigger, annars får han vackert  hålla sig i hallen när vi äter.

Sen gjorde jag tre snabba timmar på jobbet. Var allmänt virrig och kände mig rätt borttappad - precis som igår. Jag jobbar väldigt sällan förmiddag och får liksom inget flyt när jag tappar rutin på läget. Missade en del grejer som är lika självklara som socker i teet. Sjukt frustrerande! Man vet att det ska i annars blir det jätteäckligt men ibland hoppar hjärnan liksom över den biten. Ville läxa upp mig själv men hoppade över det och försökte att inte missa något mer istället. Lyckades sådär...

Men förutom att jag är ringrostig och skäms över att dra ner mina kollegor under morgonpassen så är det kul att vara tillbaka i butiken igen. Den är så himla fin! Kunderna verkar nöjda och det luktar galet gott från bakeoffen! Nu är jag ledig tills på onsdag och då är det ett välbekant eftermiddagspass som gäller. På gott och ont. Jag är mer bekväm med eftermiddagar och har bättre flyt men jag skulle verkligen behöva få bättre rutin på förmiddagarna också...

När jag slutade jobbet hade jag så dåligt samvete över mitt virrande att jag stannade en halvtimme extra och fixade lite av det jag borde hunnit med. Jag vet att ingen höll det emot mig eftersom det var galet mycket folk och jag var mer eller mindre bunden i kassabåset men hade jag grejat det jag skulle innan öppning med bättre flyt så skulle jag ha hunnit med det andra också. Så jag stillade mitt dåliga samvete lite genom att göra det innan jag stack istället.

Nicklas, Junior och Hjärtat hämtade upp mig när jag slutade, så åkte vi iväg till mormor och morfar för att hämta båten och köra ut den till Dypölen. Vi kom ut med två påsar fulla med nybakat gofika, från jobbet naturligtvis, och unnade oss lite kvallitétstid med våra älskade gamlingar innan vi körde ut båten. Jag älskar att vara där!

Alex väntar otåligt på att få hugga in. Det är inte lätt att vänta på att det där förbannade kaffet ska

bli klart när gofikat redan står framme och pratar med en hungrig liten mage.

Gofika från Lidl, bakat av självaste Jimpa. Prova det! Det är lätt värt att synda lite för. 

Vägen till mormor och morfar är lite som en blandning av en resa tillbaka i tiden och en tripp ner

för Memory Lane. Dessutom blir jag alltid så sjukt sugen på en snabb galopp av den här raksträckan...

Väl ute vid Dypölen lyckades vi bocka av två stora saker till på att-göra-listan, förutom att köra ut mammas båt. Nicklas och Kimmo mekade brygga. De bytte ut de där tunnorna som läckte mot nya som är hela och vattentäta och faktiskt flyter ordentligt. Under tiden tog jag mammas båt och åkte ut för att hämta hem den förrymda båten som legat borta i vassen och gömt sig i evigheter. Den har suttit fast i farfars brygga och de rymde tillsammans för något år sedan. Bryggan hämtades hem för ett bra tag sedan men båten låg fast i vassen och var fylld med vatten så den har varit ett lite större projekt som blivit uppskjutet. Blev lovad att den skulle vara tömd och bara var att hämta men när jag väl jobbat mig fram till den, genom sjuka mängder vass och dyligt, upptäckte jag att det var ett ljug. Eller att det regnat galet mycket sedan den tömdes... Jag fick i alla fall vända tillbaka för att hämta en hink.

Kämpade mig fram igenom det här...

... bara för att hitta det här.

När jag väl lyckats tömma båten var jag rätt nöjd med mig själv. Det var faktiskt ingen barnlek. Jag var på gränsen till för tung för att vasstuvorna skulle lyckas bära upp mig och en ynka tiolitershink mot vad som motsvarade ett fullt badkar tog sin lilla tid. Jag var alldeles för svag för att kunna tippa båten och hälla ur vattnet, dessutom var tuvorna för svaga för att kunna bära upp både mig och en del av båtens tyngd utan att jag sjönk till Barkens botten. Jag fick helt enkelt ösa för glatta livet för att försöka hinna före åskan som närmade sig. När vattnet väl var borta trodde jag att det värsta var över. Det visade sig att jag hade jättefel. Hela den där lådan i aktern var nämligen fortfarande full med vatten som tyngde ner den. Dessutom var rymmarbåten dubbelt så stor som mammas så där den lilla båten glidit genom vassen och gjort en liten båtväg med bara lite svett och möda från mitt håll satt den stora båten helt enkelt bara fast. Som om den varit förankrad i berggrunden flera hundra meter ner under Barkens botten. Jag kämpade på som fan i en och en halt timme innan jag väl lyckades få ut den på så pass djupt vatten att den flöt. Jag hoppades i alla fall att den skulle flyta. Jag satt nämligen där, i mammas lilla båt som är hälften så stor och tänkte att om bogserbåten sjönk skulle jag och den lilla följa efter och sluta som en minikopia av Titanic. Tack och lov så flöt den i alla fall och jag paddlade på som fan för just då började det ösregna och åskan mullrade rätt nära. Jag var inte direkt sugen på att kämpa som fan med den där båten bara för att bli sänkt av blixten. Vi kom i alla fall iland utan större besvär.

Pytteliten plasteka med en jättestor, delvis vattenfylld eka på släp. 

När jag väl kom in undrade Alex om jag ramlat i vattnet.

Nejdå, det var bara rätt mycket svett och lite regn...

Nu har vi i alla fall fått ut mammas båt, fått bryggan att flyta och fått in den förrymda båten. Nicklas och Kimmo har dessutom varit dit och monterat ihop de två delarna så nu är bryggan komplett och sjölagd. En del plankor ska bara bankas dit och några ska bytas ut sen är den helt finito.