Jag jobbade extra igår. Ett jättepass på elva timmar som både tog livet av mig lite grann och ändå bara sa tjopp, tjopp så var det slut. Jag jobbar ju bara halvtid egentligen, tjugo timmar i veckan (om jag inte gör något extra pass här eller där) och jag gör en hel del timmar i kassan i vanliga fall. Igår blev det alltså mer än en halv arbetsvecka för mig, på en dag och jag satt inte ner i en minut ens (förutom en snabb pisspaus). Dagen gick förvånansvärt snabbt, tiden bara rusade iväg och sen stängde vi helt plötsligt och jag måste gå hem.
Jag har galet svårt för värme, flyter liksom runt som en klibbig, blöt fläck och kväljer vid tanken på mat som måste tuggas. När jag kom hem hade jag ätit en frukostmacka innan jag stack till jobbet och druckit tre burkar cola under dagen och jag fick ändå tvinga i mig en pastasallad med psykiska piskrapp. Kroppen ville ha den men den ville helst slippa att behöva äta den. Dessutom blev mina bortskämda, kassaglassande, halvtidsfötter lite mörbultade av vårt hårda golv. Men förutom det hade jag faktiskt kul. Jag gillar att vara på jobbet så pass mycket att hjärnan hänger med och får lite koll på läget även om kroppen inte är någon tvättäkta Lidlkropp.
Så i morse blev den en lugn start. Vi gottade oss rätt länge och tog det ovanligt lugnt ovanligt länge. Nicklas var nämligen också rätt öm och mör för han hade fått sig ett privat hemmagympass av FK som pushade honom till det yttersta. Han har en ganska saftig träningsvärk nu. Framåt ett någon gång började vi bli lite rastlösa och rullade iväg mot Västerås för att gå på Vallby friluftsmuseum. Lagom avancerat, kul för Junior och sist men inte minst: man får ha hunden med sig.
Det var en stor utmaning för Texas. Det var ganska mycket folk där, mycket barn, vi strosade runt i sakta mak, Alex for fram och tillbaka som en skottspole mellan allt som fanns och titta på, det var en hel del andra hundar där och det fanns en massa djur som lockade väldigt starkt. Först var han väldigt uppe i varv, han ville äta getterna till frukost fast han inte ens såg dem än, pep och vädrade nästan maniskt i luften, jag är nästan säker på att han smakade på den också. Jag undrade om det verkligen var en bra idé och var nära på att vända om och gå en promenad utanför parken istället, medan Nicklas och Alex fortsatte. Men så fick vi syn på hästarna. Texas grejar hästar väldigt bra och det var mycket mindre folk och inte en enda hund där så vi gick dit. Efter några minuter varvade han ner betydligt, släppte nojan över att Alex for omkring och nöjde sig med att titta på stoet som sprang omkring och ropade på sin kompis som inte var hemma för tillfället. Vi gick vidare och hittade en gigantisk gris. Först jagade han upp sig igen men sen insåg han att den var jättestor, hur mycket 'byte' den än må lukta så var den alldeles för läskig för att han verkligen skulle vilja jaga den. Ett tag slets han mellan instinkten att jaga det som luktade som något man borde jaga och synintrycket som sa att han verkligen inte ville komma för nära den där grejen. När grisen sen vaknade och började röra på sig och låta blev Texas genast väldigt upptagen med att titta på allt annat än grisen och lugnade ner sig väldigt snabbt. Fast även när han var sugen på gris till lunch så betedde han sig acceptabelt. Han var visserligen spänd och tittade väldigt intensivt på den men han gjorde inte ett ljud ifrån sig och när han blev för på så lyssnade han när jag sa åt honom att backa. För titta får man gärna göra, så länge man kan bete sig och inte stör eller skrämmer någon.
Vi hade ju planerat en heldag på Vallby men fick ge upp efter inte ens en timme. Pollen och djuren tillsammans blev för mycket för Nicklas allergi och dessutom såg det ut som att Texas hjärna skulle kunna koka över av ansträngning så vi drog oss tillbaka mot bilen. När vi gick förbi getterna på vägen tillbaka så gick det mycket bättre. Säkert till stor del för att Texas redan var så trött men vi utnyttjade tillfället och stannade och tittade på dem ett tag. Vi lämnade inte hästarna och grisen fören han lugnat ner sig och jag ville att hans sista referens till getterna skulle vara lugn också. Det gick över förväntan och även om han inte var beredd att lägga sig ner och slappna av helt så var det en bra början. Jag vet att Texas aldrig kommer att 'bli av' med sin jaktinstinkt och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att lita fullt på honom runt andra djur (Förutom möjligtvis, eventuellt, kanske häst. Kanske.) men det skulle vara väldigt bra om vi kunde göra såna här grejer utan att han går upp i så pass hög stress som han gör nu.
Trött hjärna och lång tunga.
Eftersom våra planer inte gick i lås hade vi en hel eftermiddag kvar att slå ihjäl så vi åkte och kollade in Tidö Slott. Vi såg ett gäng dovhindar och Alex var i extas över kanonerna och att få springa hur mycket han ville på de gigantiska gräsmattorna.
Vi tog en fikapaus vid Kolbäcksån...
Ni som gillar choklad och inte har provat våra egenbakade 'chokladbomber',
(chokladmuffins med bitar av mörk choklad och en fyllning av nån mjuk, rinnig chokladsmet)
GÖR DET!
Sen passade vi på att åka förbi Strömsholms Slott på vägen hem, när vi ändå var igång liksom.
Det blir lätt så att vi far omkring på såna här grejer när vi är lediga och det ändå är för varmt för att göra någonting mer ansträngande, för både mig och Texas. Det är perfekt för Alex att få kolla in saker och få springa runt lite utan att vara tvungen att gå fint hela tiden och det är bra mental och miljöträning för Texas. Det har blivit mycket sånt nu när det har varit så varmt men i morgon står en promenad till Norberg och veterinären på schemat så då blir det lite fysiskt i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar