Kollade på en dokumentär på fyran i torsdags. Hundens sämsta vän hette den och handlade om vilket öde vissa hundar råkar ut för när de hamnar hos fel person. Det mesta var filmat på Hundstallet i Stockholm och det skar verkligen som rakblad i själen. Jag kollade fast det var svårt och lyckades hålla känslorna på tillräckligt mycket avstånd för att kunna hänga med i programmet - tills Texas dök upp i rutan. Då tog känslorna överhanden. Jag grinade som ett litet barn. Sådär så att tårarna sprutade och snoret rann. Han låg i soffan med huvudet i mitt knä och undrade vad jag höll på med när jag snörvlade, droppade tårar i huvudet på honom och klappade honom mer eller mindre frenetiskt. Jag var liksom tvungen att försäkra mig om att han verkligen låg där och mådde bra. I andra reklampausen åkte stora korvbunken fram också. Jag tror aldrig att jag någonsin har matat ett djur (eller människa heller för den delen) för att försöka kompensera för det förflutna men då nådde jag en gräns som helt enkelt var för mycket för mig. Att sitta där och höra hur de berättade vad han varit med om fick mig att minnas den där bilden jag fick se när jag var ner och skrev på papprena. Den där bilden de tog när han först kom in till dem, den där han var så mager att han låg och gnuggade på gränsen till döden. Plötsligt nådde hela programmet en dimension av verklighet som nästan svepte undan vardagsrummet runt omkring mig och att hålla känslorna i schack blev genast omöjligt. Han verkade i alla fall väldigt nöjd över den oväntat översvallande uppmärksamheten och all korv.
Om ni vill se dokumentären igen eller missade den när den gick på tv så kan ni se den här i fem dagar till: http://www.tv4play.se/program/dokument%C3%A4rfilm?video_id=2368637&utm_content=puffar
Den var faktiskt väldigt bra, även om det var en del starka bilder. Det kan nog vara nyttigt med ett ordentligt wake up call ibland, speciellt för någon som mig som lätt lallar runt i sin egen värld och glömmer att det finns en riktig värld också. En värld som kan vara otroligt grym.
Efter att dokumentären sändes har flera personer, som känt igen Texas, kommit fram och pratat med oss och klappat lite extra på Hjärtat. Många hundägare som vi träffat och pratat med på promenaderna lite då och då och flera grannar bland annat. De fångas av hans historia, hur fantastiskt fin han är trotts sitt bagage och det fantastiska arbete personalen på hundstallet gör. Jag är glad att vi kan visa upp en liten, liten bit lyckligt slut för en liten bit av världen, så att folk kan se med egna ögon vad deras lilla överblivna femtiolapp, hundralapp, filtar eller hundgrejer som ligger oanvända i något skåp faktiskt kan bidra till.
Om du är sugen på att hjälpa till själv kan du ju alltid gå in på http://hundstallet.se/, under fliken STÖD OSS och hitta det sätt som passa just dig bäst. Eller så kanske du gör som oss, tittar in på fliken HUNDARNA och hittar ditt eget lilla Hjärta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar