Igår, när det visade sig att Alex skulle börja tidigt på dagis även fast jag inte började fören kvart över två, passade jag och Texas på att ta oss en långpromenad. Vädret var perfekt! Solen lyste men det blåste svalt så det var lagom att ha munktröja på sig. Det var tur det för vi gick runt Kottmossen. Det är ett motionsspår som går runt ett kärrområde, det är alltså ett paradis för mygg. Anabolastinna Tjenobylmygg. Texas var lite på högvarv och det såg nog mindre ordnat ut när vi kom studsande men det var faktiskt en mycket bra och givande promenad, vi fick träna på mycket.
Jag brukar ju använda klövjeväskan när vi går till dagis, det går nämligen mycket bättre för honom att vänta utanför då. När klövjeväskan är med så ligger han fint och väntar på att jag ska komma ut igen, när den inte är med ropar han förtvivlat när vi försvinner in genom grinden och tystnar inte fören jag kommer ut igen. Jag vet inte om det är för att han har fått jobba ur sig lite överslag på den korta vägen dit när han har den på sig men att en promenad dit utan den är som en piss utanför dörren? Eller om det är för att klövjeväskan som ligger bredvid och väntar tillsammans med honom är en trygghet? En kombination av båda eller kanske något helt annat? Klövjeväskan ger honom i alla fall väldigt mycket hjälp i just den situationen och vi brukar ha den med oss men just igår så var den trasig. Jag måste sy fast ett spänne innan vi kan använda den igen och alltså låg han utanför dagis och ropade på oss igår. Han har rätt kraftiga röstresurser och hördes ju rätt bra så när jag kom ut stod en kvinna med en goldentik som vi brukar stöta på lite nu och då och tittade på honom. Hon såg lite förfärad ut. Jag förklarade läget och hon förstod men såg fortfarande lite besvärad ut, annars när vi träffas brukar han ju alltid vara så lugn och just då var han rätt uppskruvad. Vi pratade en stund och bestämde att vi skulle göra sällskap. Texas brukar kunna vara lite spattig i börjag på första promenaden för dagen och eftersom resten av veckan inte bjudit på att för mycket fysisk motion gjorde nog överskottsenergin sitt till också. Kvinnan och Cleo (goldentiken) gick ganska sakta och Texas ville bara fram, fram, fram. När han inte fick gå fortare så försökte han hinna med att titta och lukta på hela stan istället. Kvinnan såg lite förvånad ut men sa ingenting. En bit in på Kottmossevägen slog myggen till med ordentlig kraft och de vände för att gå en vända på stan istället. Jag vet inte om det verkligen var myggen, om hon förstod att Texas behövde lite mer tempo eller om hon tyckte att det var lite jobbigt när han for runt som en studsboll.
Texas är verkligen världens underbaraste hund. Han är lugn och harmonisk i de flesta situationer och när folk träffar honom blir de alltid så imponerade av att han är så lugn och fin. Men jag tror inte att de förstår hur mycket arbete som ligger bakom det där lugnet... När man nämner det så nickar folk förstående och håller med men det är ytterst få som verkligen förstår innebörden av det.
I alla fall så fortsatte han fara runt i skogen utan Cleos sällskap. Det såg ut som att han önskade att han var en av Inspector Gadgets robothundar. En sån där med femton teleskopiska nosar, fyra par teleskopiska ögon och en extra uppsättning öron. Han hade fullt sjå med att försöka ta sig framåt så fort som möjligt samtidigt som han måste hinna med att ta in alla intryck. Efter ungefär en halvmil lugnade han ner sig - tills han upptäckte en ekorrunge i ett träd. Den ville han gärna ha till frukost. Det var en riktigt modig och retsam lite rackare. Han satt på en gren ett par meter upp och kastade ner barkbitar på oss.
Men titta där. Frukost!
Jag VILL ha den! Om jag bara var lite längre...
Nu kastar den saker på mig ...
Ja, ja. Vi går väl då. Men jag skulle gärna velat sätta tänderna i den rackarn...
Vi fick en bra promenad med en hel del träning utan att det egentligen var inplanerat. Först fick vi bra socialträning med hjälp av Cleo och hennes matte. Texas brydde sig inte om henne speciellt mycket alls, inte ens fast hon nosade honom i rumpan. Han är fantastiskt duktig med andra hundar bara han får lite tid på sig och chansen att landa i situationen utan man pressar honom framåt. Jag lyckades fastställa varför han är lugn utanför dagis ibland och inte alls så lugn ibland - klövjeväskan. Vi mötte en hel del hundar i skogen och fick träna på hundmöten. Alla utom ett gick klanderfritt. Han går fortfarande upp i en aning stress men det är hanterbart, han kan fokusera på mig och gör sällan utfall. Jag börjar lära mig honom nu, hur man når honom och hur jag kan hjälpa honom genom dessa situationer. Så har vi även fått chansen att träna mopedmöten. Det gick helt fantastiskt och jag kunde inte vara stoltare över oss! Så var det den där ekorren, det är första gången jag når igenom 'jaktskimmret' och får med mig honom frivilligt bort från ett 'byte' som dessutom befann sig väldigt nära och var en väldigt svår retning för honom.
Okej, jag får väl hålla med om att det inte är helt fel med lite Svensk sommar.
Så länge temperaturen håller sig på en trevlig nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar