Nicklas och Alex har ju varit i Hudiksvall och hälsat på svärmor sedan i måndags så Texas har fått vara hos vänner medan jag har jobbat. I tisdags morse var vi på väg hem till dagens sällskapsherre innan jag drog vidare mot Lidl. När vi kommit in på hans gata fick Texas syn på en katt. Naturligtvis blev han genast på hugget och han verkade rätt övertygad om att det hade smakat gott med katt till frukost. Second brekfast. Men det var en ganska stor katt och den var inte rädd för hundar. Den gick rakt emot oss. långsamt, långsamt, samtidigt som den svällde för varje steg den tog. Den hade rätt lång päls och till slut var det inte en stor katt längre utan snarare en liten tiger. Texas var inte beredd på att den skulle bete sig på det viset och blev osäkrare och osäkrare för varje steg katten tog emot oss och för varje millimeter den burrade upp sig. Till slut mer eller mindre sprang han förbi den i en vid båge och drog mig vidare bort mot huset vi var på väg till. Han tyckte att jag var väldigt långsam och flackade med blicken mellan katten, mig och huset samtidigt som han gick på snedden för att ha koll på katten som följde efter oss. Jag fortsatte gå i makligt tempo och försöka verka oberörd fats jag höll på att kvävas av tillbakahållet asgarv, jag ville ju inte börja jäkta efter honom och förstärka intrycket av att katten var livsfarlig - för mycket, lite obehaglig fick han gärna tycka att den var. När vi kom fram till grinden hade han inte tid att vänta på att jag skulle öppna den så han hoppade över den och kastade sig in i hallen med spretande ben och mig hängande i andra ändan snöret.
På kvällspromenaden samma kväll mötte vi passande nog en till katt som betedde sig på samma sätt, fast den var liten och svart men det verkade inte göra någon skillnad för Texas.
Efter det har han varit väldigt skeptisk när vi möter eller ser en katt. Han är inte rädd för dem men han tycker att de är lite obehagliga. En ganska stark del av honom säger att de är till för att jagas men en lite, lite större del säger att det nog är bäst att passa sig så han håller avståndet och gör ingen ansats till att jaga efter dem längre. Om en katt springer förbi eller ifrån oss så tvekar jag inte på att jaktinstinkten skulle vinna men jag tror att det här kan vara en bra vändning. Oväntad men bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar