Eftersom vi glömde kvar fiskegrejerna hemma igår, när vi kastade oss ut till Dypölen i vår iver att testa Texas nya flytväst, så fick vi ta fiskpremiären idag istället. Nu har vi i alla fall konstaterat att Texas är en riktig sjöbuse med sjöben som självaste Jack Sparrow. Han traskade obekymrat omkring i båten och tyckte att jag var rätt tråkig som ville att han skulle hålla sig stilla på en plats så att vi kunde hålla spön med krokar och allt på motsatta sidan. Till slut intog han aktern och verkade trivas rätt bra där.
Alex övergav mamman, pappan och brorsan för att åka med moster Ida och moster Madde istället. Texas tyckte att det var en urusel idé och pep efter Alex mest hela tiden men lugnade ner sig lite mot slutet. Jag förstår honom, jag hade också velat fiska med Junior men jag får väl gå med på att låna ut honom ibland.
Texas är bekväm i båten, lite för bekväm kanske, och stilarna är många och varierande.
Han var bra sugen på räkorna som vi fiskade med. Jag tror att han snodde fler än vad fiskarna gjorde.
Han lyckades hålla stenkoll på både räkorna och brorsan men det tog på krafterna
och han somnade i vassen när vi kom iland igen.
Ida, Madde och Alex.
Det började ösregna en vända och jag som bara hade shorts och var barfota var rätt kall när vi kom iland
så jag bäddade ner mig i bakluckan på bilen, käkade en macka med potatissallad och njöt av utsikten medan de andra fortsatte att fiska från bryggan.
Inte en enda fisk fick vi, inte ens en liten mört, men jag tror att alla hade kul ändå.
Alex var den enda förutom jag som körde med sommarkläder fullt ut och när jag bäddade ner mig i
bakluckan passade han på att sno min tröja. Ungefär fem sekunder efter den här bilden togs drullade han i
sjön. Hans första kommentar var att det var tur att han fick låna min tröja så att han var varm när han ramlade i vattnet.
Två sommarlovsfirare kapitulerar och värmer sig i bakluckan på Iris. Fast vi är såklart stenhårda ändå.
Nicklas var faktiskt den som hade svårast att slita sig från sjön idag. Tänk vilken skillnad ett litet kastspö kan göra.
Efter att ha släppt av Ida och Madde och hoppat in hemma för att byta till torra och lite varmare kläder, satte vi oss i bilen och åkte mot Ludvika för att äta lunch. Naturligtvis åt vi ute, det är ju sommar! Det blir inte så mycket 'riktig', hemlagad mat för oss på somrarna. Det är trevligare att vara ute än att stå vid spisen så det blir en del hämtmat i olika former och rätt mycket grillat och sånt som tåls att packas med. Idag blev det Mc Donalds fast med bättre utsikt och i sällskap av en hel massa måsar av olika slag.
Sen passade vi på att göra en hembygdsgård. Ska jag vara ärlig så har jag inte full koll på vilken det var, eller ens vart vi var. Men det var trevligt.
Förutom när vi var på väg tillbaka till bilen och Alex klättrade upp för en trappa till ett loft för att kolla in läget där uppe och Texas fick för sig att följa efter - med klövjeväskan och allt. Jag var inte alls beredd eftersom jag inte hade en tanke på att han ens skulle våga ge sig efter pojken upp för den höga och väldigt branta trappan men oj så fel jag hade. Det var alldeles för brant för honom och han blev baktung med klövjeväskan och tippade över, baklänges. Som tur var hann jag i alla fall fånga upp honom och jag tror att han klarade sig utan att göra sig illa men vi får hålla lite extra koll de närmaste dagarna. För säkerhets skull...
Min fantastiska man. Killen som tacklar mina ups and downs med en klackspark, utan att klaga. Han som vet exakt när han ska låta mig muttra ifred och när jag behöver en marabou och en kram. Tänk att han älskar mig fortfarande, efter över elva år, tretton kilo fluffigare och med en inblick i alla mörka små hörn. Att han fortfarande kan få fjärilarna att vakna till liv i magen på mig. Gud vad jag älskar denna karl! Jag hoppas att vi får leva lyckligt och bli gamla tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar