Texas träffar Smilla (och en liten gnutta av Max)

Var ut till Dypölen en sväng idag. Vi tänkte klippa gräset och röja undan lite grenar vid vägen så att Iris slipper bli misshandlad varje gång vi åker dit men vi hann inte ens halvvägs innan det började regna och blev för tungt för gräsklipparen så vi gav upp och påbörjade operation kojbygge istället. Pojken lär ju ha en koja ju. Texas var inte speciellt imponerad av regnet och satt helst i bilen medan pojken var i sitt esse och gick lös med kökssaxen på allt som gick att klippa. Och lite till. Nöjd över kojan blev de i alla fall, fast det är en himla massa kvar innan det blir en riktig koja. Alex hade fullt sjå med att försöka freda den från Texas som tyckte att det var en alldeles utomordentligt bra hundkoja, regnfri och allt. Men myggen och bromsarna satte stopp för kojbygget också till slut så vi kapitulerade och åkte hem.

Ikväll var vi bort till Almvägen en sväng. Nicklas hjälpte Henrik att hämta... någonting, jag har glömt vad det var. De var tvungna att krångla med kärra i alla fall. Alex lekte med kusinerna och var på lite extra jävligt humör medan jag passade på att hälsa lite på Smilla som ska vara hos dem medan svärmor med familj åker till Finland. Texas var lite skeptisk i början, som vanligt, men en fem minuter kort promenad senare verkade han mycket nöjd över sin nyfunna kompis. Texas tycker ju att andra hundar är lite obehagliga på håll men får han bara lite tid på sig så går det fint. Att Smilla är tillräckligt stor för att inte misstas för något smådjur underlättar ju helt klart. Det är skönt att veta att de går bra ihop, då behöver vi inte bekymra oss om några om och ifall att nästa gång vi åker till Hudik hela gänget. Naturligtvis får vi ju vara med och hålla uppsikt eftersom de bara har träffats några få timmar en enda dag men det var ju en bra start i alla fall. Väldigt bra. Texas har ju bott ihop med en annan hanhund tidigare och när han har varit på permis från Hundstallet har han bott ihop med i alla fall en tik vad jag vet och han verkade må bra av att få umgås med en fyrbening igen.

Jag blir varm i hjärtat när jag tänker Texas och Smilla idag. Hon är lugn och rätt obrydd av världen och det smittade genast av sig på Texas. De låg där på gräsmattan och kikade på passerande hundar tillsammans, hundar som Texas säkert skulle ha skällt lite på en vanlig dag men med Smilla som tantig förebild låg han där, som en trygg och harmonisk liten kung och kollade ner över gatan. Hon påverkade Texas på samma sätt idag som Max påverkade henne för åtta- nio år sedan. Min Max, min första hund. Det är som om någonting faller på plats, som om en cirkel sluts. Max var med och uppfostrade Smilla till en väldigt stor del och idag var det som om en liten del av honom var med och hjälpte Texas på sin väg mot en harmonisk och trygg hund. Det kändes så rätt på något sätt.

Första dagen på ledigheten!

Nu är semestern här! Eller... inte riktigt än. Jag är nämligen ledig i helgen och min semester börjar på riktigt på måndag. Jag brukar tycka att första dagen på semestern är den bästa, när man äntligen är ledig och samtidigt har hela semestern kvar att se fram emot. Det här är ännu bättre! Jag är äntligen ledig och har ändå inte slösat bort en enda sekund av semestern än! Fantastiskt!

Till min stora glädje har vi nått det högsta krönet på sommaren och är på väg mot höst igen. Inte så att det märks på vädret eller ljuset än men bara vetskapen om att hösten nalkas är som en frisk fläkt i själen. Nu är det inte många månader kvar innan min och Texas högsäsong är här. Och som bevis på att den tänker komma till mig även i år hittade jag de första små kantarellerna i förrgår morse. Det är de små, hårda rackarna jag gillar bäst. Säkert för att man har väntat på dem så länge men också för att konsistensen är trevligare än på de stora som blir lite slimeiga när man steker dem. Årets första kantarellmacka var helt enkelt magisk!

Igår kväll när jag kom hem från jobbet inveg jag och Texas ledigheten med att äntligen få krama Alex och Nicklas igen. Texas har tyckt att det har varit lite jobbigt att de har varit borta, han har gått och kollat efter Iris på balkongen, lyssnat ut i trapphuset och bara väntat på de ska komma hem igen. Han sov nog godare i natt än vad han har gjort på hela veckan, trotts att han har fått passa på att sova i sängen när Nicklas inte har varit hemma och lidit av brutal fästingnoja.

Kvällens balkonghäng blev också snäppet vassare än det brukar vara. Semesterkänslan infann sig tillsammans med tända ljus och päronbubbelvatten och det var som balsam för själen. Att det bara var tolv grader varmt ute gjorde ju också sitt till. Det var fantastiskt att kunna andas utan att svälja en hel simbassäng på köpet.

Katter: mat eller fiender? Texas är kluven...

Texas har fått ett litet problem.

Nicklas och Alex har ju varit i Hudiksvall och hälsat på svärmor sedan i måndags så Texas har fått vara hos vänner medan jag har jobbat. I tisdags morse var vi på väg hem till dagens sällskapsherre innan jag drog vidare mot Lidl. När vi kommit in på  hans gata fick Texas syn på en katt. Naturligtvis blev han genast på hugget och han verkade rätt övertygad om att det hade smakat gott med katt till frukost. Second brekfast. Men det var en ganska stor katt och den var inte rädd för hundar. Den gick rakt emot oss. långsamt, långsamt, samtidigt som den svällde för varje steg den tog. Den hade rätt lång päls och till slut var det inte en stor katt längre utan snarare en liten tiger. Texas var inte beredd på att den skulle bete sig på det viset och blev osäkrare och osäkrare för varje steg katten tog emot oss och för varje millimeter den burrade upp sig. Till slut mer eller mindre sprang han förbi den i en vid båge och drog mig vidare bort mot huset vi var på väg till. Han tyckte att jag var väldigt långsam och flackade med blicken mellan katten, mig och huset samtidigt som han gick på snedden för att ha koll på katten som följde efter oss. Jag fortsatte gå i makligt tempo och försöka verka oberörd fats jag höll på att kvävas av tillbakahållet asgarv, jag ville ju inte börja jäkta efter honom och förstärka intrycket av att katten var livsfarlig - för mycket, lite obehaglig fick han gärna tycka att den var. När vi kom fram till grinden hade han inte tid att vänta på att jag skulle öppna den så han hoppade över den och kastade sig in i hallen med spretande ben och mig hängande i andra ändan snöret.

På kvällspromenaden samma kväll mötte vi passande nog en till katt som betedde sig på samma sätt, fast den var liten och svart men det verkade inte göra någon skillnad för Texas.

Efter det har han varit väldigt skeptisk när vi möter eller ser en katt. Han är inte rädd för dem men han tycker att de är lite obehagliga. En ganska stark del av honom säger att de är till för att jagas men en lite, lite större del säger att det nog är bäst att passa sig så han håller avståndet och gör ingen ansats till att jaga efter dem längre. Om en katt springer förbi eller ifrån oss så tvekar jag inte på att jaktinstinkten skulle vinna men jag tror att det här kan vara en bra vändning. Oväntad men bra.

Midsommar

Ja, nu är jag lite efter - som så ofta annars, men jag har rätt fullt upp med verkligheten så bloggen får komma i andra hand. På midsommar gick våra midsommarplaner i stöpet i sista sekunden så vi revoltade och tog en road tripp istället. Det var meningen att vi skulle åka till Grisslehamn men vi ångrade oss på vägen och styrde mot Gävle istället, helt utan planer eller en aning om vart vi skulle hamna till slut. På vägen passade vi på att göra alla sevärdheter vi kunde hitta.

Vi stannade vid ett kalkbrott för att kissa och sträcka på benen. 

Till slut hamnade vi på en strand i Harnäs(?) där vi tillbringade större delen av dagen med att hänga på stranden.

En hundtillåten strand med glest mellan besökarna.

 

Vi käkade pastasallad, plaskade i vattnet, gottade oss i solen och firade mest sommar istället för midsommar. (Texas fick en extra lunch, gratinerad med kattmat.)

Ja, det var inte så avancerat men det var sjukt skönt. Alex badade och kastade sten i vattnet, Texas spanade på hundar, plaskade i vattenbrynet och blev kliad om vart annat och Nicklas och jag låg på stranden och kollade in killarna som njöt av att strandhänga utan krav eller dedline.

Veterinärbesöket

Vi var ju till veterinären i torsdags, Texas och jag. Vi hade tid kvart i tre och hade planerat in en promenad. När torsdagen väl kom var vädret mulet, ganska svalt, inte allt för kvavt och rätt trevligt. När vi upptäckte det planerade vi genast om promenaden till en heldag, packade hundryggan och gav oss av redan vid tio. Vi började med att gå genom skogen men när vi kom till en korsning var jag lite osäker på vägen, eftersom jag aldrig gått den vägen tidigare, så vi vände ut mot Gamla Norbergsvägen och följde den en bit. Sen varvade vi skogsstigar, grusvägar och Gamla Norbergsvägen i en salig röra hela vägen. Det var en mycket trevlig promenad med någon fikapaus, en hel del vätskepauser, lite bus och lite träning. Ja, vi hade ju gott om tid så vi gjorde lite vad som föll oss in helt enkelt.

Jag har ju åkt Gamla Norbergsvägen oräkneliga gånger och trodde att jag hade sett allt som går att se där, varenda kurva och varenda träd. Dessutom har jag gått där en hel del men mest på vintern och i halvtaskigt ljus. Det visade sig att jag inte sett så mycket som jag trodde och fick en del överraskningar.

Den här stenen stod en bit in i skogen och den var förts ut på listan med aha upplevelser. 

Denna har jag heller aldrig tänkt på. Jag har sett den som står mellan Fagersta och Skinnsberg men den här var ny för mig. 

Och så visade det sig att det står en liten timmerstuga där. 

Den var söt och jag var sjukt sugen på att kolla in den lite närmare. Men jag var lite för feg för att våga göra det på egen hand. 

Såg årets första riktiga orm också (för kopparödlor räknas tydligen inte som ormar?) Jag tyckte faktiskt synd om den. Man såg avtrycket på vägen där den blivit påkörd och släpmärkena där den hade hade lyckats kämpa sig ut på vägrenen innan den dog av att ha blivit mosad så att halva innanmätet hängde utanför. Jag avskyr ormar men när jag tänkte på vad den där stackarn måste ha lidit vände det sig i magen på mig ändå.

Ännu en sten jag aldrig tänkt på tidigare.

Det är inte alla som har så här fin väg till veterinären. Vi är ena riktiga lyckostar. 

 Jag försökte fånga hjärtat på bild ett antal gånger men han var allt för fokuserad på att ta sig framåt för att jag skulle lyckas fånga något annat än hans rumpa. Det här var den bästa jag lyckades få och då är han redan på väg ändå. Han kollade i alla fall åt mitt håll fortfarande.

Det blev en promenad på nästan två mil till slut. Det är en mil till Norberg så vi gick alltså en hel del trevliga omvägar. Mina fötter är fortfarande ovana vid att gå så länge så de var lite ömma när vi kom fram och eftersom det var lite för varmt för att ha långärmat så hade jag samlat på mig några nya myggbett också men annars var jag i rätt bra skick. Jag var lite orolig för att mitt bäcken skulle börja gnälla eller att de stackars musklerna som har legat oanvända sedan jag spräckte det skulle bli trötta men jag kände inte av någonting alls. Underbart! Men mina förhoppningar om att Texas skulle vara lite trött när vi kom fram blev totalt grusade. Det var på gränsen till för varmt för honom fast vi gick i skogen men så fort han fått stanna till och dricka lite blev han genast oförskämt pigg igen. Alltså pigg som i att vi lika gärna hade kunnat ta en pink utanför dörren. Jag är van vid hundar som åtminstone blir av med lite av överskottsenergin av en sån promenad men nu fick jag härmed konstaterat att Texas inte går att gå trött. Han behöver jobba. Jaja, han fick i alla fall en rejäl rastning och vi tränade på lite smått och gott på vägen.

Själva veterinärbesöket gick bra. Jag gillar Karin även om jag fortfarande saknar Torkel. Texas skuttade in på mottagningen på sprättande rådjursben och talade om för en liten kines att hålla sig på avstånd när han for förbi in i mottagningsrummet. Hon trodde inte att hans rinnande ögon berodde på någon infektion utan snarare en yttre retning, kanske pollen. Vi fick tips om att skölja hans ögon efter behov så får vi se om det hjälper. Att hans tassar reagerar på fukt och värme trodde hon bottnade i någon form av allergi eller överkänslighet. Vi fick medel att hålla rent och lindra irritationen med vid behov och Texas är härmed tillbaka på en strikt allergidiet. Maten han äter verkar fungera bra men vi har fått förklara för Alex hur viktigt det är att han inte delar med sig av sin mat och sitt godis till Texas i smyg längre. Det slinker ju till en hel del där och även om vi har haft koll tidigare så har vi låtit dem hållas så lände det inte har varit för mycket eller sånt som kan vara dåligt för Texas. Men nu är det slut med det. Finito. Det är tur att Alex är så pass stor att han förstår varför det är så viktigt.

Öronen var jättefina och i övrigt var han i toppenskick, mitt lilla hjärta.

Sen fuskade vi och fick skjuts hem.

Ännu en blandad kompott.

Jag jobbade extra igår. Ett jättepass på elva timmar som både tog livet av mig lite grann och ändå bara sa tjopp, tjopp så var det slut. Jag jobbar ju bara halvtid egentligen, tjugo timmar i veckan (om jag inte gör något extra pass här eller där) och jag gör en hel del timmar i kassan i vanliga fall. Igår blev det alltså mer än en halv arbetsvecka för mig, på en dag och jag satt inte ner i en minut ens (förutom en snabb pisspaus). Dagen gick förvånansvärt snabbt, tiden bara rusade iväg och sen stängde vi helt plötsligt och jag måste gå hem.

Jag har galet svårt för värme, flyter liksom runt som en klibbig, blöt fläck och kväljer vid tanken på mat som måste tuggas. När jag kom hem hade jag ätit en frukostmacka innan jag stack till jobbet och druckit tre burkar cola under dagen och jag fick ändå tvinga i mig en pastasallad med psykiska piskrapp. Kroppen ville ha den men den ville helst slippa att behöva äta den. Dessutom blev mina bortskämda, kassaglassande, halvtidsfötter lite mörbultade av vårt hårda golv. Men förutom det hade jag faktiskt kul. Jag gillar att vara på jobbet så pass mycket att hjärnan hänger med och får lite koll på läget även om kroppen inte är någon tvättäkta Lidlkropp.

Så i morse blev den en lugn start. Vi gottade oss rätt länge och tog det ovanligt lugnt ovanligt länge. Nicklas var nämligen också rätt öm och mör för han hade fått sig ett privat hemmagympass av FK som pushade honom till det yttersta. Han har en ganska saftig träningsvärk nu. Framåt ett någon gång började vi bli lite rastlösa och rullade iväg mot Västerås för att gå på Vallby friluftsmuseum. Lagom avancerat, kul för Junior och sist men inte minst: man får ha hunden med sig.

Det var en stor utmaning för Texas. Det var ganska mycket folk där, mycket barn, vi strosade runt i sakta mak, Alex for fram och tillbaka som en skottspole mellan allt som fanns och titta på, det var en hel del andra hundar där och det fanns en massa djur som lockade väldigt starkt. Först var han väldigt uppe i varv, han ville äta getterna till frukost fast han inte ens såg dem än, pep och vädrade nästan maniskt i luften, jag är nästan säker på att han smakade på den också. Jag undrade om det verkligen var en bra idé och var nära på att vända om och gå en promenad utanför parken istället, medan Nicklas och Alex fortsatte. Men så fick vi syn på hästarna. Texas grejar hästar väldigt bra och det var mycket mindre folk och inte en enda hund där så vi gick dit. Efter några minuter varvade han ner betydligt, släppte nojan över att Alex for omkring och nöjde sig med att titta på stoet som sprang omkring och ropade på sin kompis som inte var hemma för tillfället. Vi gick vidare och hittade en gigantisk gris. Först jagade han upp sig igen men sen insåg han att den var jättestor, hur mycket 'byte' den än må lukta så var den alldeles för läskig för att han verkligen skulle vilja jaga den. Ett tag slets han mellan instinkten att jaga det som luktade som något man borde jaga och synintrycket som sa att han verkligen inte ville komma för nära den där grejen. När grisen sen vaknade och började röra på sig och låta blev Texas genast väldigt upptagen med att titta på allt annat än grisen och lugnade ner sig väldigt snabbt. Fast även när han var sugen på gris till lunch så betedde han sig acceptabelt. Han var visserligen spänd och tittade väldigt intensivt på den men han gjorde inte ett ljud ifrån sig och när han blev för på så lyssnade han när jag sa åt honom att backa. För titta får man gärna göra, så länge man kan bete sig och inte stör eller skrämmer någon.

Vi hade ju planerat en heldag på Vallby men fick ge upp efter inte ens en timme. Pollen och djuren tillsammans blev för mycket för Nicklas allergi och dessutom såg det ut som att Texas hjärna skulle kunna koka över av ansträngning så vi drog oss tillbaka mot bilen. När vi gick förbi getterna på vägen tillbaka så gick det mycket bättre. Säkert till stor del för att Texas redan var så trött men vi utnyttjade tillfället och stannade och tittade på dem ett tag. Vi lämnade inte hästarna och grisen fören han lugnat ner sig och jag ville att hans sista referens till getterna skulle vara lugn också. Det gick över förväntan och även om han inte var beredd att lägga sig ner och slappna av helt så var det en bra början. Jag vet att Texas aldrig kommer att 'bli av' med sin jaktinstinkt och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att lita fullt på honom runt andra djur (Förutom möjligtvis, eventuellt, kanske häst. Kanske.) men det skulle vara väldigt bra om vi kunde göra såna här grejer utan att han går upp i så pass hög stress som han gör nu. 

Trött hjärna och lång tunga.

Eftersom våra planer inte gick i lås hade vi en hel eftermiddag kvar att slå ihjäl så vi åkte och kollade in Tidö Slott. Vi såg ett gäng dovhindar och Alex var i extas över kanonerna och att få springa hur mycket han ville på de gigantiska gräsmattorna.

Vi tog en fikapaus vid Kolbäcksån...

Ni som gillar choklad och inte har provat våra egenbakade 'chokladbomber',

(chokladmuffins med bitar av mörk choklad och en fyllning av nån mjuk, rinnig chokladsmet)

GÖR DET!

Sen passade vi på att åka förbi Strömsholms Slott på vägen hem, när vi ändå var igång liksom. 

Det blir lätt så att vi far omkring på såna här grejer när vi är lediga och det ändå är för varmt för att göra någonting mer ansträngande, för både mig och Texas. Det är perfekt för Alex att få kolla in saker och få springa runt lite utan att vara tvungen att gå fint hela tiden och det är bra mental och miljöträning för Texas. Det har blivit mycket sånt nu när det har varit så varmt men i morgon står en promenad till Norberg och veterinären på schemat så då blir det lite fysiskt i alla fall.

Jag kanske kan vänja mig vid sommar trotts allt?

Eftersom vi glömde kvar fiskegrejerna hemma igår, när vi kastade oss ut till Dypölen i vår iver att testa Texas nya flytväst, så fick vi ta fiskpremiären idag istället. Nu har vi i alla fall konstaterat att Texas är en riktig sjöbuse med sjöben som självaste Jack Sparrow. Han traskade obekymrat omkring i båten och tyckte att jag var rätt tråkig som ville att han skulle hålla sig stilla på en plats så att vi kunde hålla spön med krokar och allt på motsatta sidan. Till slut intog han aktern och verkade trivas rätt bra där.

Alex övergav mamman, pappan och brorsan för att åka med moster Ida och moster Madde istället. Texas tyckte att det var en urusel idé och pep efter Alex mest hela tiden men lugnade ner sig lite mot slutet. Jag förstår honom, jag hade också velat fiska med Junior men jag får väl gå med på att låna ut honom ibland.

Texas är bekväm i båten, lite för bekväm kanske, och stilarna är många och varierande. 

 Han var bra sugen på räkorna som vi fiskade med. Jag tror att han snodde fler än vad fiskarna gjorde.

 Han lyckades hålla stenkoll på både räkorna och brorsan men det tog på krafterna

och han somnade i vassen när vi kom iland igen.

Ida, Madde och Alex. 

Det började ösregna en vända och jag som bara hade shorts och var barfota var rätt kall när vi kom iland

så jag bäddade ner mig i bakluckan på bilen, käkade en macka med potatissallad och njöt av utsikten medan de andra fortsatte att fiska från bryggan. 

Inte en enda fisk fick vi, inte ens en liten mört, men jag tror att alla hade kul ändå. 

Alex var den enda förutom jag som körde med sommarkläder fullt ut och när jag bäddade ner mig i

bakluckan passade han på att sno min tröja. Ungefär fem sekunder efter den här bilden togs drullade han i

sjön. Hans första kommentar var att det var tur att han fick låna min tröja så att han var varm när han ramlade i vattnet.

Två sommarlovsfirare kapitulerar och värmer sig i bakluckan på Iris. Fast vi är såklart stenhårda ändå. 

 Nicklas var faktiskt den som hade svårast att slita sig från sjön idag. Tänk vilken skillnad ett litet kastspö kan göra.

Efter att ha släppt av Ida och Madde och hoppat in hemma för att byta till torra och lite varmare kläder, satte vi oss i bilen och åkte mot Ludvika för att äta lunch. Naturligtvis åt vi ute, det är ju sommar! Det blir inte så mycket 'riktig', hemlagad mat för oss på somrarna. Det är trevligare att vara ute än att stå vid spisen så det blir en del hämtmat i olika former och rätt mycket grillat och sånt som tåls att packas med. Idag blev det Mc Donalds fast med bättre utsikt och i sällskap av en hel massa måsar av olika slag.

 Sen passade vi på att göra en hembygdsgård. Ska jag vara ärlig så har jag inte full koll på vilken det var, eller ens vart vi var. Men det var trevligt.

Förutom när vi var på väg tillbaka till bilen och Alex klättrade upp för en trappa till ett loft för att kolla in läget där uppe och Texas fick för sig att följa efter - med klövjeväskan och allt. Jag var inte alls beredd eftersom jag inte hade en tanke på att han ens skulle våga ge sig efter pojken upp för den höga och väldigt branta trappan men oj så fel jag hade. Det var alldeles för brant för honom och han blev baktung med klövjeväskan och tippade över, baklänges. Som tur var hann jag i alla fall fånga upp honom och jag tror att han klarade sig utan att göra sig illa men vi får hålla lite extra koll de närmaste dagarna. För säkerhets skull...

Min fantastiska man. Killen som tacklar mina ups and downs med en klackspark, utan att klaga. Han som vet exakt när han ska låta mig muttra ifred och när jag behöver en marabou och en kram. Tänk att han älskar mig fortfarande, efter över elva år, tretton kilo fluffigare och med en inblick i alla mörka små hörn. Att han fortfarande kan få fjärilarna att vakna till liv i magen på mig. Gud vad jag älskar denna karl! Jag hoppas att vi får leva lyckligt och bli gamla tillsammans.

Iris nya ögonskugga & En lugn familjedag i solen.

Iris har fått sin efterlängtade ögonskugga. Att en bil bör vara tonad är något som Nickas och jag i alla fall är överens om när det gäller bilstyling, även om vi tycker det av helt olika anledningar. Nicklas tycker främst att det är snyggt och att det är praktiskt kommer liksom på köpet, jag tycker att det är praktiskt och att det är snyggt kommer liksom på köpet. Nicklas ville göra sig av med några gubbpoäng och jag vill att Texas och Alex ska slippa sitta i direkt solljus.

Fast det där OUTLANDER på bakrutan skulle jag ju kunna vara utan... Det är enbart Nicklas minuspoäng på gubbkontot...

Fast å andra sidan är jag löjligt förtjust i denna lilla detalj. Texas ser också

rätt nöjd ut :) När valpen kommer åker Texas namn upp ett snäpp och valpens

namn kommer att läggas till där under.

Jag har varit förkyld och haft feber men i morse vaknade jag och kände mig betydligt piggare än de senaste dagarna. Inte på topp men funktionsduglig. Solen lös och väder var trevligt så vi åkte iväg för att köpa den där flytvästen till Texas som vi har tänkt göra så länge men aldrig fått fingrarna ur och gjort. Sen tog vi med oss lunch och åkte ut till Dypölen.

Alex matar fiskarna med strips som Texas försöker sno. Fast fiskarna har tur för Texas gillar

inte att doppa huvudet under vattnet så han hinner inte sno så värst mycket.

(Kolla in 'ostbågeryggen', den är en liten del av anledningen till att jag tror att det är vinthund i honom också, förutom husky.)

Vi provade flera flytvästar innan vi lyckades hitta rätt. De flesta var väldigt korta. Egentligen skulle det inte spela någon större roll men Texas är så himla lång i ryggen att de inte ens täckte halva honom och det kändes lite väl kort, även om vikten låg gott och väl inom ramen. Att han är lite knepigt byggd jämfört med de normala storlekarna på selar, flytvästar, täcken och säkert en hel del annat också är något jag märkt av och det blir nog till att specialbeställa ett par dragselar till hösten. I alla fall hittade vi till slut en som kändes bra och åkte genast ut för att testa den. Hurttas flytväst var ju betydligt snyggare men funktion och säkerhet fick naturligtvis gå först så det slutade med att vi kom ut med den här. Texas simmar ju inte gärna frivilligt utan den ska ju vara till för att hålla honom över ytan om vi av någon anledning druttar ur båten (och så småningom kajaken) så att den är lite otympligare än de mindre västarna kompenserades starkt av att den hjälper honom att hålla hela sig flytande utan att han behöver simma för att hålla rumpan uppe och att den har en heltäckande mage som är stadig och inte gör ont om man är tvungen att lyfta upp honom i båten igen. Det visade sig att den fungerade fint i praktiken också så nu kan vi ge oss ut på sjön på riktigt och slippa hålla oss inne vid vassen där vi bottnar. Dessutom kan vi passa på att simma lite för att göra av med överskottsenergin under sommarens hetaste dagar nu. Det kommer nog att krävas en del lockande och pockande men jag får väl blöta ner mig själv också så ska det nog gå.

Alex har varit hostig och fick badförbud idag. Bara så långt ut han kunde gå utan att blöta ner shortsen fick han gå. Det gick bra ett tag, sen kastade han sig i med alla kläder och badade allt han kunde på så kort tid han kunde innan vi fick upp honom. Då var det bara hem och byta kläder som gällde. Eftersom det fortfarande var mitt på dagen och hur fint väder som helst bestämde vi oss för att åka till Ängelsberg en sväng och kolla in skulpturparken. Det var fullt i konstiga grejer, vissa finare än andra, men naturen var sjukt vacker!

Mina favoriter. 

 Jag förstår verkligen inte konst...

 Fast den här var cool, även om jag inte förstod den.

Det här är ett sjukt stort steg för Texas (och mig). Tar man det bara varligt och ser till att hålla situationen, hunden och matten lugn och fin så klarar vi av att promenera bredvid denna lockelse utan att han exploderar i en VILL HA!bomb.

Sjukt fin miljö. 

Men väldigt konstig konst... 

 Denna var dock rätt charmig :)

Vi avslutade dan med kloklippning, borstning och en mjukglass vid OK. Nicklas tittade lite snett på mig när jag beställde en egen bägare till Texas men han betalade utan att säga något :D