En kort oändlighet

Idag är det fyra veckor och två dagar sedan Jag vurpade på brädan. Det känns som att det är evigheter sen.

Vi hade åkt ett tag och var på sista åket när jag ramlade. Kroppen var så där sopslut som den alltid blir av första åket på en sesong (Det första riktiga åket för mig, Högbyn räknades inte. Det första på tio år om man ska vara petig.). Låren, bålen och armarna darrade kraftigt av trötthet och bidrog med all säkerhet till att jag misslyckades med att parera den där skoterspårskanten som blev mitt fall.

Jag önskar att jag hade fått känna av träningsvärken dagen efter, den borde ha varit helt fantastisk! Men det var rätt svårt att avgöra vad som gjorde ont och vilken smärta som kom vartifrån. Allt från höfterna och ner till mitten på låren var som en enda stor, svullen, orörlig massa av smärta.

Jag saknar att känna mig så välanvänd. Jag saknar att vara fysiskt slutkörd istället för bara slö.

Men nu, mina kära vänner, är det här snart över! Jag läker och nu känns framstegen för varje dag. Kryckorna ska få flytta in i mammas garderob igen och jag vill aldrig mer se dem. För jag kan gå själv nu! Även om det är halt ute. Ibland ser det lite, lite pingvinaktigt ut fortfarande men oftast ser det rätt normalt ut. Musklerna på insidan av högra låret har tynat bort efter att inte ha blivit använda på en månad men får jag bara träna upp dem så kommer jag snart att vara som vanligt igen. Jag till och med sprang några steg när jag höll på att missa ett samtal tidigare idag!

Idag är sista dagen som jag är sjukskriven men jag har tagit två veckors semester också så jag kommer inte att börja jobba fören vecka åtta. Det känns som att det är väldigt långt kvar men är nog behövligt ändå. För om två veckor borde jag att vara helt bra igen!
Jag saknar att jobba. Det känns som att jag inte har jobbat på evigheter. Jag saknar att skratta med mina kollegor. Ibland åt mina kollegor och rätt ofta åt mig själv. Jag saknar att göra någonting som jag måste göra istället för att lalla omkring och bara göra det jag känner för. Jag är trött på att ha så mycket tid över till att ha tråkigt.

Även om dessa veckor har känts oändliga så har det gått rätt fort om man tänker efter.

För fyra veckor och en dag sedan var jag helt sängliggande med två ordentliga sprickor och pissade i ett bäcken. Jag kunde inte ta ett steg för egen maskin. Jag kunde inte ens ta mig ur sängen med hjälp och då var jag ändå rätt fullpumpad med smärtstillande.

Så här härligt skick var jag i på nyårsafton. Nej, jag var inte full bara jävligt fullproppad med mediciner och hade sjukt ont.

Nu kan jag gå helt själv. Till och med springa ett par steg. Jag känner 

fortfarande att jag inte är helt läkt, det kan göra ont ibland och jag kan inte bära tungt än. Musklerna behöver byggas upp på nytt runt ställena som sprack och konditionen är nog ett minne blott när jag väl kommer igång och rör på mig ordentligt. 
Men om man tänker på hur långt jag har kommit på fyra veckor så borde två veckor till räcka bra.

Någon dag, inom en snar framtid, ska jag be Madde och Caro följa med på min första promenad på över en månad! Den blir säkert kort och inte allt för rask men den kommer att vara helt fantastisk!

Nu känns det verkligen att jag är på väg tillbaka och när jag väl når toppen tänker jag stanna där för alltid!

I'm on my way and pretty soon I'm gonna be back in the game!

Hur tänker folk där?

Det här är någonting som jag har funderat över många gånger under de senaste fyra, nästan fem åren sen Alex kom och fortfarande inte fått något bra svar på.

Varför har folk så svårt att acceptera att man inte vill ha en hel drös ungar utan är mycket nöjd och glad över den enda lilla guldklimp man har?

Den första frågan: Jaha, och när kommer nästa då? som ofta kommer lite skämtsamt, kan jag köpa utan problem. Det är tydligen en fråga i barnvärlden som är likvärdig med Hur mår du då? eller Vad händer i helgen? Rätt ytlig, folk förväntar sig inte så djupa svar och den räknas väl mest som kallprat.

Vårt svar på den fråga kommer automatiskt Det blir inga fler. Att folk då blir lite nyfikna och frågar varför är väl inget konstigt det heller om man tänker efter. Vi upprepar, Vi vill inte ha fler barn bara, och tycker att det borde räcka så. Speciellt när man står och pratar med en ytlig bekant på stan, eller när en släkting har ställt samma fråga år efter år och fått samma svar år efter år.

Men när man kommer dit får folk stora problem. De blir förvånade och det är inte helt ovanligt att de blir upprörda. De vill veta varför. Vi upprepar återigen att Vi vill inte ha fler barn helt enkelt.

Då börjas det. Ibland tror folk att man ångrar att man skaffade barn över huvud taget. Ofta tycker de att man är självisk som inte tänker ge sitt barn ett syskon. Jag har hört saker som Men vem ska hjälpa honom att ta rätt på allt när ni dör? Begravningen tex? Och den sjukaste av alla Men om det händer något och han dör, då har ni ju inget barn kvar! Vad ska ni då ta er till?

Till att börja med så är det väl sjukt taskigt mot ett eventuellt till barn att skaffa det bara för att brorsan borde få ett syskon eller som reserv åt sig själv? Ska man medvetet föra ett barn till världen så borde det väl vara ett önskat barn? Ett barn som man verkligen vill ha. Inte en välgörenhet, reserv eller bara något man gör för att omgivningen tycker att man borde.

Det som stör mig mest är väl folk som står en lite närmare och som envisas med att ifrågasätta detta gång på gång. Fast de får samma svar gång på gång. Nu, nästan fem år senare börjar folk ge upp och det kommer inte på tal riktigt lika ofta längre. Kanske för att de börjar ge upp, kanske för att vi börjar bli redigt irriterade vid det här laget.

En annan sak som är väldigt konstig är att när man säger att man bara vill ha ett barn tycker folk att man är konstig men vill man ha två hundar undrar folk hur man ska ha tid och råd med detta. Visst kräver hundar en hel del men gör inte barn det då? Enligt mina erfarenheter kräver i alla fall ett barn en hel massa mycket mer tid och pengar än en hund. Två borde inte vara något undantag...?

Borde det inte räcka med att man säger att man inte vill ha fler barn?

Är man verkligen skyldig att förklara varför?

Tänk tex. om någon ville ha ett barn till, mest av allt i hela världen och verkligen, verkligen försökte men inte kunde få ett?

Så är folk på och tjatar på dessa stackare.

(Jo, vi kan få fler barn, men det kan ju inte de som envisas med detta veta och jag tvivlar på att vi är ensamma om detta fenomen.)

Tänker folk inte alls?

Att man inte vill ha ett barn till betyder inte att man älskar sitt befintliga barn mindre.

Det betyder bara att man inte vill ha ett till barn.

Punkt.

Borde det inte kunna få räcka så?

♥

One of those months

Jahapp, mötet på Hundstallet blev aldrig av i fredags. På torsdagen ramlade nämligen diverse brev från försäkringskassan ner i brevlådan. Bland annat så hade några (tydligen rätt viktiga) papper kommit bort så Nicklas fick yberlite pengar mot vad han skulle ha egentligen. När dessa var infixade på nytt och lite annat var tillrättat så blev allt ändå bara liggande på hög eftersom hon som hade hand om Nicklas ärende har semester. Så ja, det lär ju dröja innan pengarna rullar in som de ska igen. Och så länge pengarna inte ramlar in när de borde vågar vi oss inte på att ta hem en valp. Tänk om det skulle hända något allavarligt och vi måste kasta oss iväg till veterinären tex (vilket inte skulle vara konstigt med tanke på hur det mesta går för oss nu)? Man fixar det man måste fixa, allt går ju att lösa på något sätt, men att ta på sig det extra ansvaret när pengarna lyser med sin frånvaro - ja det skulle ju bara vara grymt oansvarigt och ogenomtänkt. Så vi fick vackert ringa och förklara läget.

Jag är inte bitter så ofta och när jag väl är det håller det sällan i sig länge. Men försäkringskassan kommer nog att suga rätt hårt rätt länge i mitt tycke nu...

Vi har varit i kontakt med Hundstallet i ungefär ett år och så äntligen verkade en bra matchning vara aktuell. Naturligtvis gick den chansen upp i rök innan vi ens hann titta närmare på den... Vad hade vi väntat oss egentligen? Oturen fortsätter att skugga oss och turen fortsätter att lysa med sin frånvaro. Har jag förresten berättat att både Alex och jag har feber och varsin dunderförkylning? Ja, idag är jag bitter... Jag har varit det ända sen i torsdags och än lär det ju inte gå över.

Jag får väl skatta mig lycklig över att de mina som mår bra får må bra, att de som är sjuka inte är sjukare, att de de som är allvarligt sjuka än finns bland oss, att de som inte finns hos oss längre slipper lida mer, att både Nicklas och jag kryar på oss trotts allt och att Junior ändå inte är mer än förkyld.

Att jag fortfarande får fjärilar i magen av Nicklas efter nästan tolv år (inte lika ofta och våldsamt kanske, men ändå), att Nicklas efter nästan tolv år fortfarande verkar vilja bli gammal tillsammans med mig, att vi ändå har pengar så vi klarar oss.

Ja, jag har nog en del att vara lycklig över ändå. När jag ser på det från den vinkeln känns det ju genast bättre igen.

"And so it's been one of those days,

I let things get to me.

I got no right to complain,

cause when I look around I see.

Folks that are fightin' for every breath,

and it makes me realize.

It's just been one of those days for me,

but for them it's been one of those lives."  

(Brad Paisley - One of those Lives)

Dessutom har jag fått ärva min kära bonuspappas lp samling. Jag kan ju tillägga att han mer eller mindre har format min musiksmak från det att jag lärde mig prata så det fanns ju bara godis i den lådan.

Ja, jag är nog en rätt lycklig kvinna ändå.

- - - - Tankeorganisation - -

Nu har hjärtat landat lite och hjärnan ha fått börja ta del av hundruset. Tankarna är många.
Det första hjärnan skrek åt mig när den fick chansen att yttra sig var något i stil med: Du skulle ju ha en renrasig hund från uppfödare den här gången! Du skulle ha en hund som du kan träna och ev, tävla med! Det var ju redan planerat!
Men sen blev den lite mer resonlig och jag kom fram till att om allt hade gått som planerat från första början så skulle jag ha haft Orvar kvar och skaffat en valp ändå. Alla som har träffat Orvar kan räkna ut att Orvar + en valp skulle kräva betydligt mycket mer organisation, uppmärksamhet, tid, träning och engagemang än en mentalt frisk unghund + en valp. - Och vad är det som säger att man inte kan träna 'på riktigt' med en blandras?
Så min slutsats är att jag inte alls har gett upp planerna på en renrasig golden efter arbetande linjer från den uppfödaren som jag har, mer eller mindre - men mest mer, bestämt mig för. De planerna ligger kvar som planerat fortfarande.
Jag säger inte att det kommer att bli lätt. Jag säger bara att det kommer att bli lite lättare än orginalupplägget. Till att börja med hade jag varit tvungen att göra all typ av socialisering av valpen separat från Orvar eftersom att jag inte vill att valpen skulle ta efter Orvars mindre bra sidor. Det hade inneburit dubbla promenader, dubbla vändor till BK, ja dubbelt det mesta. Med två hundar utan några allt för stora mentala brister går det att samköra en hel del. Som att ta med sig båda hundarna ut till BK samtidigt och träna dem en i taget. Eller att gå en långpromenad och ta båda hundarna med sig istället för att ta två långpromenader. Nu är jag mycket väl medveten om att det kommer att ta en masa tid, jobb, energi och engagemang ändå men det är ju det här jag lever för. Det är som att andas för mig så det gör mig ingenting.
Men vi har ju barn, är det många som påpekar. Hur ska jag då hinna med 2 hundar med stort arbetsbehov. Mitt svar då är - ja, vi har barn. Men jag jobbar faktiskt inte heltid och Alex är faktiskt flyttbar. Han har till och med två egna ben som fungerar bättre än vad de gör på barn över lag. Han är överlycklig över att få följa med ut i skogen och man måste ju faktiskt inte gå jättelångt när han är med. Man kan gå en bit och sen stanna för att bygga koja, träna lite hund äta matsäck bygga mer koja, träna mer hund och sen gå hem igen. Dessutom är han inte omöjlig att ha med sig ut på BK under veckodagarna när det ändå inte är så mycket folk där.
Och fler barn är inte aktuellt så den biten behöver jag ju inte bekymra mig om över huvud taget.

Så ja slutsatsen är väl att det inte behöver bli besvärligare än man gör det. Och jag skulle ju aldrig göra upp de här planerna om det inte var okej för Nicklas men han har lämnat klartecken för två hundar. Vill jag ha en tredje så småningom så kommer det att krävas lite fjäsk och övertalning men det är ju ett senare bekymmer ;) Dessutom är jag inte en sån som går på gym, fikar med kompisar varje dag, åker och shoppar eller har så mycket andra aktiviteter som jag inte kan utföra tillsammans med hundarna så i princip all min 'egen' tid är ju hundtid, precis som jag vill ha det.

Så nu kanske ni är nyfikna på vad det är för en hund?
Faktiskt så är det en hanvalp. En blandras med, av vad jag förstod det som, överhängande schäfer i sig. Han kommer förmodligen bli lite lättare och smidigare än en 'normal' schäferhane vilket är perfekt för oss. Dessutom verkar det inte som att han har några direkta tyngder i bagaget utan den förra ägaren fick helt enkelt inte sålt valparna. Pigg och busig så som en valp ska vara.
Men det är svårt att få allt klart för sig över telefon så jag kanske har missuppfattat någonting. Dessutom finns det ju en hel del mer fakta vi vill ha. Vi får helt enkelt se hur mötet går i morgon, när vi får all fakta, de får träffa oss personligen och vi får träffa valpen. De kanske inte ens tycker att vi är tillräckligt bra, det vet man ju aldrig...

Spännande telefonsamtal

De ringde just från Hundstallet i Stockholm! Vi ska åka och träffa en hund på fredag. Jag kan ju lugnt säga att det inte är den typen av hund som jag hade förväntat mig... Jag har helt enkelt inte funderat närmare på den typen av hundar eftersom jag helt enkelt inte har trott att jag riktigt räcker till, till en sån. Men de trodde inte att det skulle vara något problem alls och de kan ju sin sak. Dessutom har jag ingen direkt erfarenhet av rasen så egentligen vet jag ju inte, det är bara något jag har fått för mig. Vi får se hur mötet går, hur det känns för oss, hunden och personalen på Hundstallet. Det är ju mycket som ska klaffa. Men jag har en bra magkänsla här :)

Nervös, spänd, uppspelt och glad, ja jag är ju en sån som lever med känslorna utanpå så stämningen är ju minst sagt uppåt här hemma nu. Jag måste bara komma ihåg att hålla hjärnan delaktig i detta. 

the First Heartbreak

I måndags morse när vi kom till dagis hade Alex så bråttom in att han lämnade ytterkläderna som ett spår efter sig genom hela hallen. Varför? Jo, en tjej som han tycker väldigt mycket om var redan där. Han sprang fram till henne och sa: "Jag är kär i dig!".
Hon tittade på fröken och sen på Alex: "Men jag är inte kär i dig.".
Jag tror att vi alla tre (Nicklas, jag och fröken) kunde höra pojkens hjärta knaka lite i kanterna.
Nu, några dagar, tårar och en massa prat om den här tjejen senare har han bestämt sig för att han får ta och hitta en annan tjej att vara kär i - även om hon kanske inte är lika bra som den första. 

Sista kurstillfället - för tillfället.

Jag var ute på BK igår och upptäckte till mitt förtret att det var sista kurstillfället. Jag som trodde att det var ett kvar, vart tog tiden vägen? Jag har missat fyra kurstillfällen av åtta... Först två under julveckorna men det hade jag ju räknat med, sen två veckor eftersom att jag klantade mig på brädan.
Igår var det bara tre kursare där och en av dem var tvungen att åka tidigare för denne hade barnen med sig så då blev det bara två kvar. Det var ju lite tråkigt förstås. Det hade ju varit kul att träffa alla när det var sista gången och allt.
Men å andra sidan tog jag chansen att suga i mig så mycket information som möjligt när jag hade chansen att lyssna ordentligt och jag lärde mig en hel del.
Mina hundar har ju kunnat en hel del men mycket av det har jag aldrig medvetet lärt in. Sitt, ligg, stanna, att inte dra i kopplet, varsågod, ett ordentligt sittande nej och inkallning är väl det som jag medvetet har lät dem och haft ett ordentligt mål med. Sen är det en massa som jag inte ens kommer ihåg hur jag har gått till väga för att lära dem. Mycket har fallit på plats utan någon medvetet upplagd inlärning och det är väldigt spännande att se hur denna inlärning borde gå till. Eller ja, några av sätten man kan gå till väga på i alla fall, för det finns ju lika många tillvägagångssätt som det finns ekipage.
Sen lär man sig otroligt mycket av att stå bredvid och lyssna på instruktionerna samtidigt som man ser både hunden och föraren på lite håll, då ser man tydligt minsta lilla detalj som man lätt missar när man själv är en del av ekipaget.
Dessutom verkar det som att jag ska få vara med och hjälpa till på en tävlingslydnadskurs så småningom. Det ska bli otroligt spännande! Inte för att jag vet exakt vad jag kan tillföra men jag lyder order väldigt bra och det är ju alltid bra för instruktören att ha ett par extra händer att kommendera runt :)
För egen del ser jag fram emot att få en explosion av kunskap och erfarenhet som jag för tillfället helt saknar i den kategorin.

YES!

Nu tar jag mig äntligen fram för egen maskin här hemma, alltså utan kryckfanskapen. Det är varken smidigt eller snyggt. Mycket likt en pingvin tydligen. Om man nu ska lyssna på Madde, Nicklas och Alex... fast dom har nog rätt. Men jag sväljer stoltheten och vaggar på bäst jag kan för jag är helt övertygad om att det där bäckenet mår bra av att få jobba lite. Ute vågar jag dock inte gå utan kryckorna än. Dels för att jag inte har lust att vagga omkring i en fart på uppskattningsvis femtio meter i timmen, dels för att jag är ordentligt rädd för att ramla och bryta mig helt. Jag börjar bli lätt galen och har absolut ingen lust att vara stilla och ha ont mer. Det räcker för ett tag nu.

Fast så förfärligt ont har jag inte längre heller. Nu står jag hellre ut med smärtan än biverkningarna från värktabletterna än tvärt om. Fast igår, när jag snubblade till på Caros vattenskål var jag bra nära att tömma hela magasinet i en omgång men bestämde mig för att bita ihop och överlevde ändå.

Jag svårt att tro att jag kommer att kunna jobba som vanligt om en och en halv vecka. Sitta stilla kan jag väll göra i max ett par timmar som det är nu men det räcker ju inte långt och att plocka pall och lyfta över huvud taget känns rätt långt borta än. Vi får se.

Nicklas börjar också få njuta av lite framsteg, även om det går betydligt långsammare. Han läker fint och de yttre operationssåren är helt ihopläkta och fina nu. I morgon ska vi tillbaka till Uppsala (igen, vi är redigt trötta på den vägen nu) för att byta bort gipset mot en skena. Han har lite problem med övre leden i tummen så vi får väl se vad dom säger om det också. 

I morgon ska jag även ut till brukshundklubben igen och som jag har längtat! Första kurstillfället efter vurpan var jag ut men vände hem på en gång. Jag hade rätt ont och det var bara tre ekipage där så jag åkte hem och intog ryggläge istället. Förra veckan åkte jag inte ens ut för jag hade för ont så det kommer att bli fantastiskt att få träffa alla igen. Att få se hur mycket ynglingarna har växt och se om de har gjort några framsteg under julledigheten. Lite trist att vara så pass rörelsehindrad bara men jag får hjälpa till efter bästa förmåga. Talförigheten är det ju inget fel på ;)

Nicklas och Alex har varit ute och åkt pulka med Elin, Henke och barnen hela dagen. Jag hade kunnat döda för att få följa med men det kändes rätt dumt att utsätta sig för den tortyren. Kanske hade jag trotsat allt sunt förnuft och tagit mig en liten sväng på snowracern om jag lyckats ta mig upp för backen en liten bit. Det hade ju varit dumt men jag hade nog inte kunnat hålla mig från ett litet, liiitet glid ner för en liten, liiiten backe i alla fall. Fast det är ju betydligt mycket troligare att jag hade fått stå och titta på, frysa och längta så jag stannade hemma och röjde ur Alex rum istället. Jag passade på att slänga allt som var trasigt och göra oss av med det som han inte leker med. Hans rum är ju rätt litet och det höll på att gro igen av saker såhär efter jul så det var verkligen behövligt.

Jag fick den här i julklapp av David och Tessan men hann inte ens packa upp den innan Alex lade beslag på den. Man kan ju tycka att han borde vara rädd för den (Han är ju lite av en mes, vår grabb.) men tydligen så är det där världens bästa spökbortjagare. Ögonen kan nämligen blinka rött om man vill.

*fniss*

Denna härliga skönhet pryder fönstret i ingångshallen

till hjärtintensiven i Köping om någon undrar :D

Dålig hållning & Promenadabstinens

Har börjat dra ner på verktabletterna och nu märks det tydligt hur mycket de verkligen har hjälpt. Det är inte bara bäckenet som klagar utan plötsligt gnäller ryggen och höfterna en hel del också. Säkert för att jag ligger helt galet och sover och felbelastar hela dagarna. Värktabletterna höll säker det under kontroll tidigare, på köpet liksom. Så nu börjar nästa kapitel: att få ordning på hållningen - i alla lägen, liggande, sittande, stående och i rörelse och börja träna upp de avdankade musklerna igen. Så mycket som det nu går utan att det gör för ont. Dessutom har jag varit lite lätt 'bakfull' till och från men det börjar avta nu.

Det är tur att kroppen bjussar på lite framsteg varje dag också för då är det lätt värt det.

Jag längtar efter att kunna gå ordentligt igen. Har jag inte ett eget odjur hemma tills dess så ska jag låna Caro (om Madde vill låna ut honom, och ev. Madde själv om hon orkar och är sugen) och gå. Jag ska gå, gå och gå. Jäklar vad jag längtar! Den första promenaden kommer att sitta så himla fint! Den kommer säkert inte att vara varken lång eller rask men den kommer att vara alldeles, alldeles underbar!

Förresten så kunde vi inte hålla oss. Okej, det var mest jag som inte kunde hålla mig men Nicklas var ju inte svårövertalad direkt, så nu har vi hört av oss om hunden jag skrev om tidigare. Den som tog mitt hjärta med storm. Jag tänker inte säga någonting än för vi vet inte mycket för tillfället, det är inte säkert att det blir något över huvud taget, men om det blir av så kommer ni utan tvekan få reda på det. 

Just nu sitter jag i Kungsör med Nicklas och Alex. Vi är lägenhetsvakt åt Nicklas mormor som ligger på sjukhuset igen. Vi har varit där och hälsat på en sväng och för en gångs skull var Alex helt fantastiskt duktig. Han var nog trött...

När vi hade kommit hit och börjat installerat oss lite lätt tog det max 5 minuter innan det ringde på dörren. Det var världens gulligaste lilla granntant som kom för att kolla läget och checka planerna för installationsgubbarna som ska komma i morgon. Jag kände inte igen henne över huvud taget men hon kände igen både mig och Alex och undrade vart vi hade gjort av Orvar. Hon hade stenkoll på allt och blev glad över att jag numera klarar mig med bara herr Vänster och ledsen över att vi hade tagit bort Orvar. Fantastiska, gulliga lilla tant! Jag vet fortfarande inte vad hon heter men jag kommer nog att känna igen henne för resten av livet.

Det flyktiga ljudet av lånade tassar.

De senaste dagarna har jag varit riktigt duktig på att ta det lugnt och utdelningen är fantastisk. Både igår och i morse har jag kunnat ligga på sida en liten stund! Om ni bara visste vad jag har saknat det! Jag har alltid sovit lite hur som helst och att bara ligga stelt på rygg natt efter natt är faktiskt jobbigare än jag hade väntat mig. Så detta lilla framsteg är väldigt välkommet. 

Igår åkte vi ut till Narnfeldts och hämtade hem min bräda. Jag har inte sett den sen vi vurpade ihop och jag måste ju erkänna att det ligger en blandad hatkärlek över vårat förhållande för tillfället. Fast så fort jag är i form kommer det nog att vara som vanligt igen, det vill säga åter fyllt av vild och förväntansfull kärlek. Jag längtar redan tills nästa sesong. Ni kan kalla mig knäpp om ni vill men jag har faktiskt ett litet, litet hopp om att jag kanske, kanske kan ta en liten försiktig tur eller två när vi ska åka på skidsemester i fjällen med pappa, Carina och några av mina småsyskon i mitten på Mars. en lugn pensionärstur ner för en barnbacke är ju bättre än ingen alls och jag hoppas att jag är redo tills dess.

Alex fick även med sig en enorm låda flexitrack hem av morfar David. Han var supernöjd och banan täckte nästan hela vardagsrummet. Jag tror att Nicklas och jag hade lika kul som Alex med det bygget.

Madde hade med sig Caro ut till Narnfeldts och han röjde loss ordentligt tillsammans med sin bästa tjejkompis. Det är kul att se dem. Hon (i gult) är pytteliten i jämförelse men har honom villkorslöst lindad runt sporren. Han ligger alltid underst i brottningshögen och hon leder runt honom i örat för att få med sig honom dit hon vill och han följer snällt med utan att ens komma på tanken att streta emot. Det är en tjej som har uppfostrat sin karl väl. Det är bara att se och lära. 

Madde sov borta i natt och då fick Caro sova hos oss. Det var helt fantastiskt att ha en hund hemma igen. Plötsligt steg mysfaktorn till skyarna och det kändes inte alls lika tomt längre. Även om vi saknar Orvar enormt mycket så var det skönt när en liten del av tomrummet åter fylldes med ljudet av tassar mot parketten, slabbiga vattenspår på golvet och ulliga dammtussar i hörnen.

Dessutom verkar svartsjukeperioden som Alex och Caro kraschade in i, i våras vara över. Nu kommer de bra överrens igen och det har varit ett lugnt och harmoniskt dygn för både ungar, hundar och vuxna här hemma.

Först när vi skulle gå och sova såg Caro såhär förebrående ut. Han tycker att det där med att släcka alla lamporna på kvällen är en urusel idé och alla nya ljud i lägenheten var lite kusliga. Han hade svårt att slappna av och vankade av och an tills vi tände lite smålampor, satte på tvn på låg volym och särade på oss så att han fick plats mellan oss i sängen. Då blev han nöjd och sov gott hela natten, även om det nog var lite väl varmt för hans smak.

Vaknade till denna underbara syn i morse. 

Frukost på "sängen". Bara det bästa är bra nog åt mosters lilla plutt.

Nu händer det grejer!

Jag kan nog snart dumpa kryckorna! Jävlar vad jag har kämpat! Jag kämpade nog alldeles för mycket i början och det gav ordentliga bakslag. Man kan tydligen inte skynda på läkningen av skelettet... Först var min största fasa att jag inte skulle kunna ta mig fram för egen maskin på evigheter och jag följde nog läkarens råd "rör på dig så mycket du kan" för hårt. Han skickade hem mig utan några hjälpmedel alls och såg lite illmarig ut när jag sken upp över de orden. Han hade nog inte räknat med att jag skulle lyckas ragga tag på herr Höger och herr Vänster innan vi ens klev ur bilen hemma.
När jag insåg det och tvingade mig själv att ta det lugnare började jag istället fasa för att musklerna skulle förtvina fullständigt av att vara så oanvända. MEN, man kan faktiskt hålla musklerna i trim utan att gå. Det kan ju omöjligt vara hälsosamt att sitta eller ligga helt still bara för att man har lite ont.
Nu har jag nog hittat en bra balans mellan att hålla mig lugn och fin och inte ha sönder det som redan är trasigt ännu mer men samtidigt köra sopslut på de kroppsdelar som faktiskt fungerar. De gamla hantlarna har åkt fram igen och jag kan röra benen och belasta bäckenet lite mer för varje dag som går.
Det svåraste av allt är nog att inte gå för fort fram för jag vill, vill, vill fungera som normalt igen! Nu! Men jag tänker inte sabba mig själv genom att ha för bråttom för då kommer jag att få vänta ännu längre och det har jag absolut inte lust med.
Nu klarar jag mig med bara herr Vänster när jag tar mig fram här hemma men jag vågar fortfarande inte lämna herr Höger hemma när jag går ut ifall jag skulle halka och bryta mig helt. Det är nog det jag är mest rädd för just nu. Att skruvas ihop lär ju vara hundratusen gånger värre än det här. Och framför allt lär det ju ta hundratusen gånger längre tid innan jag kan röra mig igen. Det är något jag vägrar riskera.
Men lyckan när jag dumpar herr Höger så fort vi kommer in genom dörren är underbar och jag kan inte bärga mig tills jag får slänga dem båda långt åt helvete. Idag har jag faktiskt lyckats ta mig fram en liten bit helt utan dem båda så ljuset börjar skymta, långt där borta i tunneln. Det var ju varken vackert eller smidigt och ligger nog ett tag bort än så länge men den lilla känslan av seger är allt som behövs - för tillfället.
Värktabletterna lär jag nog fortsätta med ett tag till dock. Det känns tydligt när de är på väg att sluta verka och än så länge tar jag hellre biverkningarna än smärtan.
Men det går åt rätt håll i alla fall. Jag är sjukt rastlös och längtar tills jag kan använda min kropp som vanligt igen och sluta vara mer eller mindre beroende av andra.

Den första riktiga promenaden kommer att sitta så himla fint!

OMG! Jag har gjort det igen!

Jag är fullkomligt, totalt knockad! Upp över öronen förälskad...

Jag vet att jag har planerat nästa hundköp noga. Och att en av de noggrannast inplanerade detaljerna är att jag ska planera det ännu noggrannare, in i minsta möjliga lilla yttepyttedetalj. Jag har så mycket jag vill göra och uppleva med en frisk, renrasig, mentalt stabil hund. En hund som har alla förutsättningar att utforska hundvärlden och hundsporterna med mig. Bara upplevelsen av ett bra samarbete med en bra uppfödare. Det är något jag har saknat i mitt tioåriga hundliv och äntligen hade jag planen utstakad och på god väg till klar.
Jag vet vad hjärnan säger... Faktiskt så skriker den åt mig för glatta livet just exakt nu. Ni skulle bara höra den mentala utskälllningen jag får av mig själv, just i detta ögonblick.
Hittills har jag köpt båda mina hundar med hjärtat, helt totalt oplanerat och på fullständig impuls. Det har blivit så himla fel... och ändå kunde det inte ha blivit mer rätt.
Och det är just den lilla detaljen som rör till allting nu. Hjärtat är helt sålt igen och hjärnan har ytterst svårt att behålla övertaget.
Detta är en omplaceringshund. Det är inte ens en valp, utan en fyraårig, vuxen blandras. Ingen uppfödare i sikte. Tävlingsmeriter, utställningserfarenheten och annat som följer med ett "riktigt" hundköp fladdrar för tillfället ut genom den öppna balkongdörren och halva jag, okej - betydligt mer än halva jag, vinkar ivrigt adjö åt alla 'krav' jag hade satt upp åt mig själv inför det här. Åt allting jag trodde att jag ville ha med nästa hund.
Men av allt jag har lyckats få reda på om denna guldklimp så är han perfekt för oss. Även fast han inte har allt som jag trodde att jag ville ha så har han det väsentligaste: Den fysiska förutsättningen för den typ av aktivt liv jag är mer eller mindre beroende av, samma intressen som jag (om man kan säga så om en hund?) han uppskattar helt enkelt samma typ av sysselsättning som jag gör. Han har den där energin som gör att han kan vara en omöjlig, dryg byracka - eller en helt fantastisk, energisk träningskompis med enorm aptit på livet, helt beroende på hur man väljer att se på saken och vad man har för planer för all den där energin. - Just den där lilla detaljen som jag älskar hos en hund. Och han verkar ha snott åt sig mitt hjärta. Han verkar dock ha en bra av och på-knapp, vara trygg i sig själv och mentalt stabil. (HA! Säger hjärtat till hjärnan och vinner lite övertag till.)
Min man har lyckats hålla mig tillräckligt mycket på jorden för att resonera lite logiskt. Vi är faktiskt fysiskt okapabla till att ta hem en hund just nu. Vi sörjer fortfarande Orvar och är mitt inne i en period av att försöka acceptera och anpassa oss till ett liv utan honom. Dessutom har vi en del andra bollar i luften för tillfället och vi måste se hur utgången blir där först. Men, när bollarna har landat, vare sig de landar där vi vill eller åker tillbaka på ruta noll och vi är fysiskt och psykiskt med i matchen igen... är han fortfarande kvar då, då kör vi!
För även om hjärnan kan göra bra val så tror jag stenhårt på att den klockrena magkänslan är den bästa guiden genom livet. Och även om hjärtat oftast väljer rätt så måste hjärnan ha lite att säga till om för att det inte ska gå käpp rätt på skogen. Planerna på det igenomtänkta hundköpet suddas ju inte ut, de läggs bara på is för ett litet tag. Kanske. Vi får se hur detta utvecklar sig. Vi får se om några veckor, kanske någon månad eller två...

Jag saknar...

... en blöt nos i örat klockan halv sex på morgonen. Lukten av hund, men mest lukten av Orvar. Ljudet av tassar över golvet. Att trängas på toaletten på mornarna bara för att Orvar tyckte att det var det bästa stället att somna om på. Att bli fullkomligt totalt knockad så fort jag råkar nämna orden köttbulle, frukost , kvällsmat, gå ut eller skogen högt. Eller när jag klär på mig hundkläderna. Jag saknar visserligen att kunna gå på långpromenader och är för tillfället hjärtligt trött på mitt bäcken men mest av allt saknar jag att ha en promenadkompis som är med på precis alla mina påhitt med så entusiasm att jag blir övertygad om att jag är den smartaste människan i världen - om och om igen. Jag saknar att dela täcke med mitt varma, mjuka pälsmongo. Jag saknar att få tänka och ligga steget före. Det gör jag visserligen fortfarande av ren vana med det känns tomt när jag upptäcker att jag gör det helt i onödan. Jag saknar till och med de gröna molnen av högkoncentrerad hundfis som böljade fram här hemma med jämna mellanrum...

Känslan av att...

... drömma att man är så kissnödig att det praktiskt taget rinner ubåtar ur öronen på en. Man drömmer att man går på toaletten gång på gång. På mer och mer kreativa sätt för varje gång men blir ändå kissnödigare för varje sekund som går. Till slut vaknar man och inser att det är på riktigt och risken är överhängande att man inte hinner i tid till toaletten. Får lite lätt panik och sjukt bråttom men sekunden innan man kastar sig ur sängen och springer så fort man kan till toaletten (med små trippande steg för att hålla tillbaka olyckan så länge det bara är möjligt) känner man att bäckenet gör förfärligt ont. Man minns att kryckorna ligger på golvet och värktabletterna som börjar tappa effekt men som man ändå inte kan ta nya än på några timmar. Paniken växer lavinartat och man skyndar sig att ta sig upp ur sängen så fort det bara går samtidigt som man försöker manövrera upp kroppen på något sätt som bäckenet tillåter utan att ta livet av en. Man känner sig som en skadskjuten, strandad val när man häver sig runt i sängen. Man försöker undvika att utsätta sig för allt för mycket smärta eller tappa kontrollen över blåsan samtidigt som man försöker ta sig upp så fort det bara är möjligt - innan man kissar i sängen, tjugosex år gammal. När man väl satt sig på sängkanten är det verkligen kris och bäckenet värker efter det misslyckade försöket att skynda långsamt. När man väl lyckats fiska tag på kryckorna och tagit sig upp är det bara att fightas mot tyngdlagen som gör allt för att befria en från den överfulla blåsan för varje hopp man tar men man fortsätter knipa för glatta livet och skyndar vidare så fort man kan. Att då nå toaletten i tid är som att vinna storvinsten på lotto.

Efter ett så brutalt uppvaknande är det svårt att somna om och man hackar sig runt i lägenheten och klär på sig. Vanliga kläder, ytterkläder, hundbyxorna, godisväskan, kongen, de nya tåliga hundpromenadskorna. Man plockar ner täcket, kopplet, halsbandet och reflexen från hundkrokarna på dörren, blir stående med allt i handen och inser att man aldrig någonsin kommer att kunna gå en långpromenad i det här skicket. Och att man inte fick med sig hunden hem från Strömsholm i fredags...

En liten ljusglimt i allt det mörka ♥

Orvar ligger och sover och jag vill inte störa honom med en massa kärlek just nu. Han bruka vilja sova i fred och den här sista tuppluren får jag väl bjuda på, även om jag helst av allt bara vill gå dit och pilla på honom. Så jag tänkte bjuda på en liten uppdatering om Alex under tiden. Det passar bra med en liten ljusglimt nu för allt kommer nog att kännas rätt svart ett tag sen.

Alex åkte ju ner till Gråbo och Mölnlycke i söndags när jag kom hem från lasarettet. Han trivs som fisken i vattnet. De har varit på bio, haft nyårsdisco, varit på äventyrsbad och lekt en massa. Igår hade han tillbringat ett par timmar med att kasta saker i bäcken och när det blev mörkt hade han sysselsatt sig med en ficklampa tills det blev dags att gå in och förbereda kvällen. Livet när det är som bäst för en 4½ åring helt enkelt.
Det värker lite i mammahjärtat när han inte ens har tid att byta ett par ord i telefonen men samtidigt är det så himla skönt att han inte är ledsen och längtar hem. Det verkar inte som att han har varit ledsen och längtat hem en endaste gång faktiskt.
Även om det är skönt att veta att han har haft det bra och det känns himla skönt att han har sluppit tillbringa den här veckan hemma så längtar jag sjukt mycket efter min lilla grabb nu. Att få krama honom, lukta på honom och höra det där evinnerliga babblet som jag vet att jag kommer att tröttna på lika fort som jag började sakna det.
Vi har inte bestämt något fast än men det verkar som att han kommer hem i morgon. Det är bra, då hinner vi träffas, prata och bygga med Lego hela söndagen innan dagis börjar igen. Det är tur att han får gå på dagis när vi båda är hemma sjukskrivna för annars skulle han bli helt galen, vi är ju inte direkt det roligaste sällskapet för tillfället. Inte för en liten energisk grabb i alla fall.
Däremot kommer det att bli tufft att berätta för honom om Orvar. Vi vill vänta med det tills han är på väg hem så att han inte är ledsen de sista dagarna hos morfar och alla andra men det känns inte helt bra att han kommer hem och så är Orvar bara borta heller. Vi får helt enkelt göra det bästa av situationen. Och kramas i massor.

Så nu både bävar och längtar jag inför i morgon. Den första dagen utan Orvar och att äntligen få krama Junior igen.

Nu härdar vi bara ut.

Vi som trodde att det skulle bli otroligt långsamt och tråkigt att vara hemma, mer eller mindre rörelsehindrade båda två, och bara försöka få tiden att gå. Dels trodde vi att vi skulle klättra på väggarna av ren tristress och dels att vi skulle gå varandra på nerverna. Oj så fel vi hade! Vi har haft någonting varje dag och eftersom så enkla saker som att ta sig upp ur sängen, klä på sig, fixa mat och toalettbesök tar betydligt mycket längre tid än vad det bruka har vi haft hela dagarna proppfulla.

I förrgår var vi till Gävle och hämtade Svärmor och Lilla Ida eftersom de ville befinna sig i närheten av Gullan nu när hon är dålig och på kvällen åkte de till Köping för att hälsa på henne. Jag hade rätt ont efter bilresan till Gävle och blev kvar hemma i soffläge.

Igår var vi till Köping och hälsade på Gullan igen och den gången följde jag med.

Idag var vi till Uppsala så Nicklas fick bli av med stygnen och nu stack han precis hemifrån för att hämta upp de andra så ska de åka och hälsa på Gullan igen. Men den här gången blir jag hemma. 

I morgon ska vi till Strömsholm och det får nog bli den sista längre bilturen för mig på ett tag. Allt det här bilåkandet tär på mig och jag får ont av att sitta upp så länge åt gången, dessutom är vägbulor och andra gupp ingen höjdare. Det är skönt att komma ut och få vara med men det är inte värt smärtan. Att åka till Göteborg och hämta hem Alex blir inte av för min del, vi får lösa den biten på något annat sätt och så får vi åka ner och hälsa på när jag har läkt ihop lite istället.

Läkaren jag hade var rätt rolig. När jag sa att jag ville åka hem på kvällen efter röntgen slängde han av mig täcket och sa: "Ja varsågod. Gå då." han visste mycket väl att jag aldrig skulle klara av att ta mig ner från britsen ens. Och även om han sa att jag ska röra mig så mycket jag klarar av så tror jag inte att han räknade med att jag skulle lyckas få tag i ett par kryckor och vara ute och ränna hela dagarna. Det var nog inte riktigt vad han menade så jag ska faktiskt försöka hålla  mig lite i skinnet nu. Någon tripp inom byn kommer jag ju inte att kunna hålla mig ifrån och BK på måndag naturligtvis men Strömsholm får nog bli den sista längre utsvävningen under den närmaste tiden.

Det är många som har frågat vart sprickorna sitter och det är rätt svårt att förklara så här har ni en bild istället. De frågade om jag ville ha mina egna röntgenbilder kvar men just då ville jag aldrig se mitt eget bäcken igen så jag sa att de fick slänga dem. Den här bilden är tagen från Wikipedia och pilarna har jag satt dit själv. Det är ungefär där sprickorna sitter. Rätt ordentliga var de visst.

I morgon ska vi åka till Strömsholm för att låta Orvar somna in. Det är sorgligt och skär verkligen i hjärtat MEN, det är bättre än alternativet. Tanken på ett liv utan Orvar är smärtsam men tanken på att se honom lida och bli sämre och sämre för varje dag som går är ännu värre. På något sätt är det ändå skönt att veta att han får somna in innan det går så långt att han lever i ständig smärta. Att han inte får röra på sig så mycket som han vill och behöver är illa nog och snart slipper han ifrån det soffliv som har blivit påtvingat honom den sista tiden. Men vi tvåfotingar kommer att ha en lång tid av sorg framför oss. Vi får påminna varandra om alla bra saker och allt bus han bjöd oss på varje dag. Allt han har lärt oss och all kärlek och glädje han har skänkt oss.

Nu ska jag gå och ägna de sista timmarna åt mitt älskade Monster innan det är för sent.