Nu ikväll har vi varit och hälsat på hos vår tilltänkta uppfödare och hennes man. Det kändes väldigt bra och intrycket jag fick över telefon har bara stärkts. De verkar ha bra hundsyn och otroligt mycket erfarenhet och kunskap om retriverjakt. Deras hundar verkade sunda och stabila och tiken var väldigt trevlig.
Vi fick se henne i lite lätt arbete och hon var fantastisk även om hon var lite ringrostig efter en period av jakt på klövvilt och någon månads efterföljande vila. Nu är jag ju en nybakad gröngöling på apportering men det spelar inte så stor roll, att se hunden i arbete gör mycket ändå. Det är liksom inte själva momenten som är det viktigaste utan mer att få se henne jobba. Så fort hon insåg att det skulle bjudas på arbete förvandlades hon från en kelsjuk familjehund till en uppmärksam, fokuserad jakthund med bra driv.
De verkar ha bra rykte och jag har tillbringat en hel del tid med att surfa runt och kolla stamtavlor, inavelsgrader, höfter, armbågar, ögonlysningar och mentaltester. Det känns bra. Det känns riktigt bra och jag litar på min mage, den brukar vara pålitlig när den pratar såhär tydligt.
De verkade gilla mig också. Jag tycker alltid att det är lite jobbigt att få komplimanger av folk som verkligen kan hund. Jobbigt men jag blir sjukt glad och stolt. Fast det känns nästan som om jag luras för själv tycker jag inte att jag kan leva upp till det de säger riktigt. Visst har jag en bra grundkänsla när det gäller hund men jag har mest känsla och erfarenheter att gå på - inte så mycket direkt kunskap, och då är det ändå bara tio års erfarenhet. Tio år är väldigt lite när man kommer ut i hundvärlden bland människor som har trettio, fyrtio och upp emot sextio års erfarenhet. Men jag tar det med ett leende, fokuserar på den braiga känslan och litar på att de har lika stor erfarenhet av hundmänniskor som av hundar och tar det som en ärlig komplimang.
Nu väntar vi bara på att tiken ska börja löpa. Kommer hon inte igång inom två veckor kommer de att vänta tills nästa löp för att hon inte ska gå miste om jaktsesongen och jaktproven till hösten och då blir det inga valpar fören till nästa vår/försommar. Sen är det ju bara att vänta tills valparna kommer. Det beror ju lite på hur många valpar det blir, om det ens blir några och hur de andra potentiella valpköparna är. De kommer att behålla minst en valp, eventuellt två stycken själva ur den kullen och det kanske finns en hel radda med valpköpare som är bättre lämpade än jag för deras valpar när det väl är dags så det kanske inte ens blir någon till mig. Man vet ju aldrig. Vi får se helt enkelt men magkänslan är riktigt bra i alla fall.
Och sist men inte minst en stor eloge till min karl som tillbringade tre timmar med att lyssna på tre hundfrälsta människor som pladdrade i munnen på varandra om än det ena än det andra. Han lät mig hållas fast han frös och bara längtade hem till garaget. Han är bra fantastisk min man!
Och ett stort tack till Ida som passade Alex så att jag fick chansen att prata hund ostört, tre timmar i sträck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar