Men förutom att vi hade tanken i bakhuvudet tänkte vi inte så mycket på det. Vi har ju inte haft det problemet tidigare och det var ju ändå ett problem som personalen på Hundstallet inte trodde skulle vara något problem. Naturligtvis tänkte vi på att han måste få bo in sig innan vi lämnar honom och att han måste få vänja sig långsamt när det väl började bli dags.
Nu kommer han ju inte att behöva vara ensam hemma speciellt mycket men det känns ju ganska viktigt att han ska klara av det ändå. Det blir i alla fall några få timmar varje vecka som jag och Nicklas går om varandra och för övrig känns det skönt att veta att han klarar av det - utifall att.
Första gången han var ensam en lite stund var det inga problem. Jag jobbade och Nicklas och Alex var hemma med Texas. De behövde springa ner till affären och köpa någonting så de skyndade sig. De var borta i kanske tio minuter. När de kom hem möttes de av en glad Texas i hallen och så var inget mer med det.
Andra gången han var ensam tänkte jag passa på att lämna honom när jag gick till dagis och hämtade Alex. Det hade ju gått bra att lämna honom innan och vi hade just varit ute ett par timmar så han var tillfredsställd och nyrastad. Jag var borta i ungefär fyrtio minuter och när vi kom hem möttes vi av en glad Texas i hallen. Glad men inte stressad. Ett mjölkglas som jag inte tänkt på när jag gick hemifrån var nervält från vardagsrumsbordet och en förpackning till ett trepack kinderägg var urplockat ur pappersinsamlingen och låg på hallgolvet. Inte söndertuggat, bara flyttat. Jag uppmärksammade det men avfärdade det som att 'när katten är borta dansar råttorna på bordet'. Det skulle inte vara den första gången en hund passar på att ta sig lite friheter när den är ensam här hemma.
Igår körde jag samma princip som dagen innan när jag hämtade Alex på dagis fast då såg jag till att alla glas stod i diskhon och ställde in pappersinsamlingen på Alex rum (som får vara stängt när vi inte är hemma för Fannys säkerhets skull) innan jag gick. När jag gick igenom skogen utanför hörde jag ett dunk från sovrumsfönstret och kollade upp. Där stod Texas i fönstret och försökte flytta på persiennerna för att se mig bättre. Jag ringde mamma och bad henne skjutsa mig snabbt som tusan och hämta pojken.
När vi kom hem några minuter senare måste jag erkänna att jag var lite orolig. När vi kom in igenom dörren möttes vi av en glad Texas i hallen. Glad men inte stressad eller orolig. Mjölkförpackningen som stått på diskbänken, för att torka innan den skulle förpassas till pappersinsamlingen, var flyttad till soffan, återigen flyttad på men inte tuggad på, och hans matskål var nu ommöblerad från köket till hallen.
När vi har gått hemifrån har han gnytt lite och igår blev det ju värre när han stod i fönstret och försökte gräva bort persiennerna men när vi kommit hem har han alltså varit glad men ganska lugn så jag utgår ifrån att det är själva delen med att bli lämnad som han tycker är lite jobbig.
Så det är vad vi tränar på just nu. Han har nog inga jätteproblem egentligen, framstegen går otroligt fort men jag vill göra det grundligt ändå.
Idag har jag sprungit in och ut genom dörren oräkneliga gånger. Först lade jag honom bara ner så att han kunde se dörren och tjålade med honom tills han var helt lugn, mer eller mindre halvsovande, då reste jag mig upp, sa 'du får stanna hemma', gick fram till dörren och sedan direkt tillbaka till honom igen. Jag körde den om och om igen tills han inte ens orkade lyfta på huvudet åt mig utan bara kollade på mig genom halvöppna springor till ögon. Då avancerade jag med att öppna dörren. När han var lika avslappnad med det började jag kliva ut i trapphuset, först lät jag dörren vara helt öppen och allt eftersom vi gjorde framsteg sköt jag igen den mer och mer ända tills jag kunde stänga den helt och till slut även låsa och låsa upp den.
Nu har vi kommit så pass långt att jag kan klä på mig ytterkläderna, samla ihop nycklar och göra allt det som jag normalt sett gör när jag ska gå ut på riktigt (jag har upptäckt att jag har en mer invecklad ritual än jag trodde när jag ska gå ut), kliva ut i trappuppgången, stänga innerdörren, stänga och låsa ytterdörren, springa ner för två av de tre trapporna, gå tillbaka upp, låsa upp och kliva in utan att han bryr sig nämnvärt. Ibland reser han sig upp och går fram till dörren så jag tänker fortsätta tills han inte orkar bry sig alls, sen lägger jag till den sista trappen och så tänker jag fortsätta tills han är helt cool med att bli lämnad ensam hemma en liten stund då och då.
Texas är lite som en valp när det gäller det mentala - han tröttnar snabbt om man gör samma sak om och om igen. Så min taktik var mer eller mindre att tråka ut honom och det verkar fungera. Men han blir ordentligt trött av det också. Den mest effektiva hjärngympan jag har utsatt en hund för på länge, länge.
Mitt mål är att han ska kunna vara ensam hemma när det behövs utan att bli stressad, orolig eller på något annat sätt må dåligt av det. Jag vill att han ska vara lika trygg i den situationen som han redan är i de flesta andra här i livet.
En annan sak som liksom kommer på köpet med det här är att man slipper bli omkullsprungen när man kliver in genom dörren. Vår hall är ju rätt trång och tre personer som ska klä av sig är ungefär två personer mer än vad som får plats, så att han ligger kvar och väntar på att vi kommer in och hälsar på honom är ju guld värt i vår lilla trea.
När jag kommer in genom dörren och möts av den här synen
känns det sjukt bra! Då är det dags att avancera en liten aning till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar