Jag var ju ute på en redig vända med T i måndags så igår fick han gå på lite halvvila. Jag jobbade några korta timmar mitt på dagen så det passade ganska bra, han fick sig en vända med klövjeväskan på kvällen. Det märks tydligt att det är en typ av träning som han inte är så van vid, det tar inte så mycket fysiskt på honom men han får lov att koncentrera sig betydligt mer på promenaden så han blir i alla fall en liten aning mör i hjärnan. Vi avslutade med en vända i skogen, borta från allt vad stigar heter och han hade ett himla sjå med att kolla in allting och hålla reda på mig samtidigt så att han inte trasslade in sig i några träd. En ganska lagom vilodag för mitt lilla krutpaket till hjärta.
Idag tog vi en vända på cykeln igen och han älskade det! Först någon kilometers 'uppjogg' (Jag vet inte vad det kallas på dragspråk.) och sedan fullt ös i ungefär tre och en halv kilometer tills han började han snappa efter snö i farten så jag bestämde att det var dags att avsluta. Jag vet ju inte exakt hur vältränad han faktiskt är så jag vågade inte gå för hårt på, han ser nämligen ut att kunna springa tills han stupar - på riktigt. När han har fått göra av med den värsta spralligheten så tuggar han bara på. Han plöjer helt enkelt, håller stadiga 20 km/h (både uppför, nerför och på raksträckorna) och ser ut som om han aldrig någonsin tänker stanna eller sakta ner.
Så han fick lite vatten åt gången i flera omgångar varvat med 'nerjogg' innan vi packade in oss i bilen igen. Nicklas och Alex åkte före oss i bilen hela vägen så att vi hade vägen fri och det var sjukt skönt att slippa oroa sig för att plötsligt krocka med någon eller något när vi kom runt ett krön. Jag vet ju inte hur han fixar möten och passager än så det kändes bra att ta det säkra före det osäkra.
I morgon åker vi till hundstallet för att fixa allt det praktiska och inte minst det formella kring adoptionen. Det känns så himla bra! T är fantastisk! Visst finns det lite att jobba på, han har ett enormt behov av fysisk motion och det här med jaktinstinkten är nog bara att försonas med men det är bara bagateller. Vi passar varandra perfekt! Nicklas har inte känt av ens ett unns av allergin - även fast det börjar bli sesong för pollen, T och Alex fungerar helt otroligt bra ihop - bättre än vi ens vågat drömma om, han är otroligt lätt att ha med att göra och att ta med sig och sist men inte minst: det är en hund som med glädje hänger med på allt vi vill utan att tappa orken samtidigt som han är harmonisk under vila och passivitet.
Att han har suttit på Hundstallet så pass länge utan att hitta hem är helt obegripligt i min värld... Lilla hjärtat...
Alex är så rolig.
En kille på dagis har retat Alex och sagt att Alex inte alls har någon hund. Idag sa han till mig såhär:
"Om han retar mig en gång till så säger jag bara såhär: Nej, jag har ingen hund, jag har en varg och han kan äta upp din lilla katt till frukost." (Killen har en liten hund hemma.)
Fem minuter senare kläckte han ur sig den här härliga:
"Mamma, har du sett den här fläcken på mitt ben? Ska jag berätta för dig vad den är för något? Det är en leverfläck, den gör så att jag kommer att leva länge och ha det bra."
Ibland är han knivskarp, min lilla Junior :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar