Äntligen!

Det har ju blivit ganska dåligt med fysisk motion hela veckan eftersom Junior har varit sjuk och hela helgen har vi haft fullt upp men i morse drog vi äntligen ut på en vända. Klockan sex i morse dundrade vi ut genom dörren, Texas och jag, utrustade med hundförarbälte, dragsele, draglina, kamera och en sjukt massa pepp. 

Vi gick förbi kyrkan, den var extra fin idag. Men en sak som jag undrar över är varför utrymmet mellan nio och tio på kyrkklockan är målad i grått fast resten är vit... Någon som vet?

Texas upptäckte att om man går uppe på muren till kyrkogården så ser man allting mycket bättre. Han hoppade upp utan minsta ansträngning och bevisade vad jag misstänkt hela tiden: han är sjukt smidig och kan hoppa riktigt högt. Det är tur att jag inte har vågat släppa honom i hundrastgården än för han skulle lätt segla över stängslet utan svårighet om en av rävarna som bor i skogen där skulle komma gående. Eller något annat vilt, en katt eller möjligen en annan hund med för den delen. 

Det var svårare att springa bakom en dragandes hund än vad jag hade väntat mig. Det var ju inte så att man fick snålskjuts direkt. Visst gick det fortare och man fick ju lite draghjälp men det kräver en hel del teknik och arbete av en själv också. Det krävs ett bra teamwork och var faktiskt jobbigare än att springa själv. Men det var mycket roligare också! Vi måste nog öva lite för att få in tekniken båda två och för att få till ett riktigt bra samarbete men nu vet vi i alla fall att det fungerar.

Dock ska va välja en grusväg som med mindre vilttrafik nästa gång för Texas hade svårt att hålla sig från alla lukter och flera gånger tog han upp spår och ville styra ut i skogen. Ibland vann draglusten över viltlusten och ibland tvärt om så vi bröt och promenerade till slut. Dels för att han skulle få lukta, dels för att det var svårt att få in en bra teknik när han for fram och tillbaka och hade svårt att bestämma sig för vad han helst ville göra.

 Texas är taggad för att få dra igång.

Inte den bästa bilden kanske men det var svårt att få till en skarp bild i farten. 

 Det gick superbra i början...

... innan han upptäckte att det går mycket vilt här.

Linjanleden går ju precis mellan skogen och Kolbäcksån så det är många djur som korsar den för att gå ner för att dricka och det var ganska distraherande för mitt lilla krutpaket. Men den lilla biten vi fick var toppen i alla fall, mitt bäcken gnällde inte det minsta och vi fick ju en trevlig promenad också.

Bävrarna verkar ha vaknat till liv också.

Det fanns en del rätt nyfällda träd här och där.

 

En av de saker jag gillar mest med våran lilla håla är de tidiga mornarna. Då när ingen annan är ute och man känner sig ensammast i världen. Vissa kallar det dött, jag kallar det lugn och ro.