Ett litet prova-på-spår

Eftersom Texas var så himla intresserad av att spåra i söndags när vi var ute och sprang så åkte vi ut i skogen och lade ett litet prova-på-spår senare på eftermiddagen. Nu var det ju vilt han var sugen på på morgonen men jag har inga grejer hemma till det så det fick bli ett vanligt personspår. Jag var inte alls säker på att han skulle vara lika sugen på personspår som vilt men det gick över förväntan. Han skulle säkerligen vara mer taggad på vilt men han var bra nyfiken på vad jag hade haft för mig ute i skogen också så det kommer utan tvekan bli mera spårande för oss. Det var dessutom ett rätt svårt spår trotts att det var kort, bara ca 150 - 200 meter. Det blåste ganska kraftigt, inte bara från ett håll utan det kom kastvindar från lite alla möjliga håll och så var vi omgivna av ett träsk så spåret blev att ligga som i ett stort C. Jag är imponerad av honom! Han gick lite vid sidan av spåret på en del ställen men med tanke på vinden och den ganska korta liggtiden så var han otroligt pricksäker. Duktig kille! Eftersom han inte har sådär jättestort föremålsintresse så skippade vi föremålen helt och körde med endast hans kvällsmat som spårslut. Det uppskattade han, fast att få fortsätta arbeta hade nog varit en ännu bättre belöning för honom.

 Alex lycka var gjord när vi stannade vid en sjö och där fanns en massa kottar.

Han är lättroad våran lilla Junior.

Törstig kille efter avslutat spår. Han är inte jätteförtjust i att blöta ner tassarna

men ibland är det värt det.

 Nu har jag ju ungefär lika bra lokalsinne som en kratta så jag är tvungen att markera mina spår om jag ska ha en chans att hitta tillbaka till dem - och om jag vill undvika att gå vilse om hunden skulle avvika från spåret.

Alex var sjukt stolt när han fick gå spåret efter Texas och samla in markeringarna. Det blev alltså lite mentalträning för båda grabbarna. - Man kan spåra med små pojkar också! :D

Äntligen!

Det har ju blivit ganska dåligt med fysisk motion hela veckan eftersom Junior har varit sjuk och hela helgen har vi haft fullt upp men i morse drog vi äntligen ut på en vända. Klockan sex i morse dundrade vi ut genom dörren, Texas och jag, utrustade med hundförarbälte, dragsele, draglina, kamera och en sjukt massa pepp. 

Vi gick förbi kyrkan, den var extra fin idag. Men en sak som jag undrar över är varför utrymmet mellan nio och tio på kyrkklockan är målad i grått fast resten är vit... Någon som vet?

Texas upptäckte att om man går uppe på muren till kyrkogården så ser man allting mycket bättre. Han hoppade upp utan minsta ansträngning och bevisade vad jag misstänkt hela tiden: han är sjukt smidig och kan hoppa riktigt högt. Det är tur att jag inte har vågat släppa honom i hundrastgården än för han skulle lätt segla över stängslet utan svårighet om en av rävarna som bor i skogen där skulle komma gående. Eller något annat vilt, en katt eller möjligen en annan hund med för den delen. 

Det var svårare att springa bakom en dragandes hund än vad jag hade väntat mig. Det var ju inte så att man fick snålskjuts direkt. Visst gick det fortare och man fick ju lite draghjälp men det kräver en hel del teknik och arbete av en själv också. Det krävs ett bra teamwork och var faktiskt jobbigare än att springa själv. Men det var mycket roligare också! Vi måste nog öva lite för att få in tekniken båda två och för att få till ett riktigt bra samarbete men nu vet vi i alla fall att det fungerar.

Dock ska va välja en grusväg som med mindre vilttrafik nästa gång för Texas hade svårt att hålla sig från alla lukter och flera gånger tog han upp spår och ville styra ut i skogen. Ibland vann draglusten över viltlusten och ibland tvärt om så vi bröt och promenerade till slut. Dels för att han skulle få lukta, dels för att det var svårt att få in en bra teknik när han for fram och tillbaka och hade svårt att bestämma sig för vad han helst ville göra.

 Texas är taggad för att få dra igång.

Inte den bästa bilden kanske men det var svårt att få till en skarp bild i farten. 

 Det gick superbra i början...

... innan han upptäckte att det går mycket vilt här.

Linjanleden går ju precis mellan skogen och Kolbäcksån så det är många djur som korsar den för att gå ner för att dricka och det var ganska distraherande för mitt lilla krutpaket. Men den lilla biten vi fick var toppen i alla fall, mitt bäcken gnällde inte det minsta och vi fick ju en trevlig promenad också.

Bävrarna verkar ha vaknat till liv också.

Det fanns en del rätt nyfällda träd här och där.

 

En av de saker jag gillar mest med våran lilla håla är de tidiga mornarna. Då när ingen annan är ute och man känner sig ensammast i världen. Vissa kallar det dött, jag kallar det lugn och ro.

Propptjock Lördag med strålande väder.

Igår gick vi upp rätt tidigt för att hinna åka till Norberg på marknad en snabbis innan allt kalasfolk skulle dyka upp. Vi tänkte först lämna Texas hemma, dels för att det skulle vara trångt och säkert många hundar där, dels för att träna lite på att vara ensam hemma, men vi ångrade oss rätt snabbt. Den senaste veckan har varit rätt lugn här hemma och när Texas inte får göra av med sin fysiska energi ordentligt får han mycket svårare att slappna av och mycket lättare för att stressa upp sig mentalt. Han kände på sig att det var något på gång och vi vill inte lämna honom ensam när han är uppe i varv så han fick följa med ändå.

Vi svängde förbi Almvägen 34 och plockade upp Alex kusin Malva också. Båda ungarna verkade mycket nöjda över upplägget.

Malva och Alex på väg till Norbergs marknad.

Vi kom dit vid tjugo i tio. Det fanns fortfarande bra med parkeringar, alla stånd hade slagit upp och det var glest och bra mellan besökarna. Det var lätt att få syn på hundar i tid och gå undan tillräckligt för att Texas skulle få lite space. Men det höll i sig i ungefär en kvart, sen verkade hela norra Västmanland vara på plats och det blev snabbt trångt och hundar dök upp utan förvarning i folkmassorna så jag och Texas vände tillbaka till bilen medan Nicklas tog med sig barnen och åkte lite karuseller och köpte ballonger och godis.

Texas och jag gick en liten promenad i utkanten av marknadsområdet på vägen tillbaka till bilen och jag måste ju säga att Texas grejar folk och ståhej mycket bra! Jag är imponerad! Det är bara den där lilla detaljen med andra hundar som behöver jobbas på. Men jag blev positivt överraskad när vi gick utmed staketet till en gård på vägen tillbaka till Iris. Plötsligt, utan förvarning, öppnades dörren till huset och två hundar kom springande fram till staketet alldeles invid oss, och de var väldigt tydliga med att vi inte hade någonting så nära deras tomt att göra. Texas svarade naturligtvis upp -blixtsnabbt. Jag lättade lite på fyrhjulsdriften, gick några meter bort och stannade. De andra hundarna fortsatte skälla men så fort de kom utanför Texas 'trygghetszon' så lugnade han ner sig och nöjde sig med att titta spänt på dem. Efter en liten stund (läs: mindre än en minut) slappnade han av, började ignorera de andra hundarna och kolla in annat istället. Han behöver bara lite extra utrymme och lite extra tid på sig men får han bara det så är det inga problem. Detta stärkte min teori om hans trygghetszon och jag tror att om vi bara tar det varligt och försöker undvika såna här incidenter så långt det går så kommer vi att kunna krympa den med tiden.

Väl vid bilen fick han vatten och sedan passade vi på att klämma in lite passivitetsträning när vi ändå hade ett sådant guldläge. Fagersta brukar ju liksom inte vara så välbefolkat och körigt. Han var aldrig stressad men han var ändå alert och ville ha koll på allting först. Att Nicklas och Alex var borta gjorde ju inte saken bättre direkt.

Fast det dröjde ju inte allt för länge innan han började slappna av.

När vi kom tillbaka till stan hade vi lite tid kvar att slå ihjäl så vi stannade kvar på Almvägen 34 för en snabb fika och lite lek.

Malva var mycket nöjd med sin prinsessballong.

Vilmer var blixtsnabb att dyka ner i marknadspåsen och inventera bland godisremmarna.

Alex och jag föredrog Brorsans chokladtoppar. Naturligtvis, det var ju choklad!

Texas hade fullt upp med att försöka hålla ordning på alla ungar som for omkring och så var han rätt sugen på att smaka lite på Kristall (kaninen).

Sen åkte vi hem, fixade tårtor och hade kalas. Alex fick en massa paket som gick hem som ett smäck och barnen hade nog ordentligt kul för hans rum var mer eller mindre demolerat när alla åkte hem (det var Alex som stod för den största delen av demoleringen). Som tur var så gick grinden till rummet att få på plats igen annars hade nog Fanny legat risigt till nu.

 När alla åkt lämnade vi kaoset hemma och åkte tillbaka till Almvägen 34 för att grilla. Grillat är ju alltid gott men efter en heldag med bara fika och tårta var det rent himmelskt med riktig mat. Jag lyxade till och med till det med en svag spratteldricka till maten.

Det blev minst sagt en fullspäckad dag men det var mycket trevligt. Alex somnade innan han ens landat på kudden, jag slocknade mitt i ett spännande avsnitt av McLeods Daughters och Texas däckade, mentalt klubbad, direkt innanför ytterdörren. Nicklas hann med en snabbis i garaget men han kom hem tidigt och vi sov alla som gråstenar hela natten.

8 mil X 2 för en dragutrustning - SÅ värt det!

Idag slutade Nicklas tidigt och jag var ledig så vi fick lite gemensam ledig tid för första gången på flera veckor så vi hade planerat in en snabb vända till Västerås. Medan vi väntade på mamma som skulle ha Alex under tiden (Pojken har fortfarande rätt rejäl hosta och var varken sugen på eller i skick för att shoppa.), passade vi på att städa ur Iris lite. Alex blåste såpbubblor och Texas fick lite övning i att slappna av fast vi var utspridda lite här och var. Han skulle nog helst vilja att vi satt i en ring runt honom hela tiden och har lite svårt för att vi delar på oss men det tar sig. Han blir fortfarande stressad men han slappnar av snabbare och snabbare för varje gång. 

När vi satt i bilen på väg till Västerås fick vi ett glasklart bevis på vilken liten håla vi faktiskt bor i. Nicklas ringde till en kompis och det visade sig att han och hans familj befann sig ungefär en och en halv mil före oss - också på väg till Västerås för att handla. Hans svåger med familj befann sig någon mil framför dem och ännu lite längre fram åkte en annan av Nicklas vänner. Vi mötte även två stycken vi känner som var på väg hem från Västerås. Ja, där ser ni. Så fort det blir helg sätter sig större delen av hålans invånare i bilen och åker åtta mil för att handla sen åker de åtta mil hem igen.

Ca 13000 invånare (varav ungefär hälften jobbar på bruket och en fjärdedel är arbetslösa) och 14 pizzerior - det är Fagersta det.

Fagerstas slogan är "Här får du livstid"

- och så fort helgen kommer flyr vi på permis.

På vägen mellan Västerås och Fagersta, ungefär vid halvvägsträdet, åker man en bit alldeles jämte Kolbäcksån. Varje gång vi åker där får jag en så stark längtan efter att paddla kajak att det gör ont i magen. En kajak har är någonting jag så himla gärna vill ha och jag fönstershoppar på nätet flera gånger i veckan. Men det är aldrig prio ett och det finns så mycket annat som vi behöver lite mer så det har aldrig blivit av. Men en dag ska jag skaffa mig min efterlängtade kajak... En tvåmannakajak eller en fiskekajak så att det får plats en hund eller två också.

Vi handlade kalasgrejer till Alex försenade 5-årskalas i morgon och så var vi in på djuraffären och köpte en dragsele och en draglina åt Texas. Äntligen! Jag är en total gröngöling på drag så naturligtvis bad vi om hjälp. Jag vill ju ha bra grejer som passar ordentligt och sitter som de ska så att jag inte förstör honom. Vi fick jättebra hjälp och jag tror att det blev bra. De verkade veta vad de pratade om i alla fall.

 En ca 2 meter lång draglina/koppel där de sextio centimetrarna närmast hunden och de fyrtio centrimetrarna närmast föraren är fasta, resten av linan är elastisk. Hon sa att den skulle vara bra, jag tror och hoppas att hon har rätt. Det lär vi ju snart märka. 

Det var tydligen lite svårt att hitta en sele som passade bra eftersom han är så lång och hans bröstben sitter ganska lågt (tydligen, jag kan inte sånt där - än) men till slut hittade de den här och de sa att den sitter som ett smäck. Jag hoppas att de hade rätt. Jag tror det men har svårt att lita fullt ut på folk när jag själv är en total gröngöling och inte vet riktigt vad jag ska kolla på. Men det där är ju deras jobb, de borde kunna sina saker, det var tre stycken som hjälpte oss och en av tjejerna drog med sina egna hundar så jag får ju lov att lita på dem. Vi lär ju snart märka hur det funkar men det verkar bra i alla fall. Om någon har koll på sådana här grejer och har några synpunkter eller tips så får ni gärna slänga in en kommentar.

Nu tror jag att mitt bäcken har läkt tillräckligt för att klara en kortare löprunda så på söndag morgon drar vi ut på premiären och testar grejerna. En tidig runda runt Linjan får det bli. Ca åtta kilometer tror jag att den ligger på och det blir nog ganska lagom att börja på. Vi springer inte hela vägen heller utan promenerar de första 1-2 kilometrarna i rask takt för att värma upp lite och så att Texas får chansen att göra ur sig ordentligt sen får vi se hur långt mitt bäcken och tappade kondis pallar. Jag hade gärna gett mig ut på en gång men jag vill ta den första vändan tidigt på morgonen när vi inte riskerar att träffa på några andra hundar och en massa folk så att vi får känna på varandra i lugn och ro innan vi slänger in en massa störningar. Och i morgon har vi fullt upp så då hinns det inte med. Jag vill ju inte riskera en bärsärkarmarsch om mitt bäcken skulle börja gnälla och jag får svårt att hålla emot och få stopp på honom. För det är en sak som är säker - När Texas drar så drar han verkligen. Jag längtar tills på söndag morgon, det här ska bli så sjukt kul!

Tre ... snabba?

Tog en tillfällig paus i VABandet och jobbade tre timmar stängning igår kväll när Nicklas kom hem. Vi har varit ute i tältbutiken i nästan en vecka nu och jag måste ju erkänna att jag gillar det lite. Det kommer liksom lite närmare känslan att jobba utomhus. En känsloblandning av svensk midsommar (stort tält, nära till vädret, mycket folk och en massa mat, höhö), ett stänk marknads feeling och en lätt bris av frihet när man kan ställa upp dörrarna så att friskluften smiter in för ett ögonblick.
Fast det är trångt också. Och kvällarna kan bli rätt långtråkiga, men jag jobbar så pass lite att jag inte lider nämnvärt av det.
Mina kollegor har lite problem med toalettlösningen. Jag tycker att det är lugnt för hur som helst så kan vi omöjligt uppnå samma nivå av snuskighet som festivalmänniskor som har supit nonstop en vecka i sträck, och det har jag ju överlevt mer än en gång. Jag tvivlar starkt på att jag under de här sex veckorna kommer att behöva ställa mig på huk uppe på sitsen för att undvika högen av innehållet som är på väg att rymma ut samma väg som det kom in, en enda gång. Jag kommer garanterat att slippa spyor, använda kondomer och diverse annat som missat hålet också. Det finns till och med ett handfat och rinnande vatten så jag tycker att det är riktigt lyxigt jag.
Butiken bryts ner och byggs upp med raketfart och det kommer att bli sjukt bra när det blir klart! 

 Butiken i fredags. Nu är allt ute och de jobbar på som fan där inne. De där gubbarna kan jobba de! Fast det är klart att de kan, de jobbar ju för Lidl.

Orginalet under uppdatering och den tillfälliga tältbutiken på plats.

Tältbutiken. 

Jag älskar att vi får in riktigt dagsljus! Lysrörsbelysning ger mig

huvudvärk så det här är ju helt fantastiskt!

Liten uppdatering på Texasfronten.

Den senaste veckan har nog varit rätt seg för Texas men jag tror att det behövdes för att han skulle få chansen att komma till ro ordentligt. Vi har hållit oss till promenader, lite kontaktövningar, lite enkla nosövningar på hemmaplan, ensamhetsträning och att bara hänga med på det vi gjort, vilket inte har varit sådär överdrivet mycket. Även om krutet sprätter lite i benen på honom av spring som vill komma ut när vi är ute så verkar han ha landat lite nu. Han har ju varit lugn, snäll och otroligt lätthanterlig hela tiden men nu börjar han liksom vakna till liv, bli mer intresserad av sin omgivning. Han är mer rofylld när han är lugn, istället för att verka lite lätt utslagen så fort man kommer in som han gjorde i början och när man kommer ut är han mer lyhörd, glad, lättsam och verkar trivas med tillvaron.

Och han har fått tillbaka aptiten! De första två veckorna åt han inte upp en enda hel portion mat, han ville knappt ha korv och var otroligt svårflörtat när det gällde både maten och godis över huvud taget. Jag blev nästan lite orolig när han inte ville äta upp ens de gånger vi hade kört på rätt hårt. Men nu står han nedanför diskbänken när vi fixar maten och dreglar. Ja, det rinner verkligen ur munnen på honom, inte såna där sega strånkar som hänger kvar och dinglar utan en stadig rännil av vatten som plaskar ner på mattan. Som om man har glömt stänga av kranen ordentligt. Han svarar bra på den nya maten. Magen går som ett klockverk, han är pigg och glad, han äter den faktiskt och bäst av allt: eksemen mellan tårna är borta och nu är han vara svagt, svagt rosafärgad där han var ganska irriterad och geggig förut.

Vi har vägt honom ett par gånger också och tidigare hade han gått ner ett kilo mot vad han vägde på Hundstallet men nu är han ikapp igen. Han skulle gärna ta en smakbit av Juniors mat lite då och då om han fick chansen så det är någonting vi tränar stenhårt på nu. Att ta mat utan tillstånd är förbjudet och det verkar som att han börjar förstå fördelarna med att tigga diskret och med lite finess.

Själva grejen med att bli vägd var väl inte det roligaste han varit med om eftersom vi bara hade vår lilla personvåg att använda. Men som vanligt när han måste göra något som är mindre trevligt (som att duscha, få ögonsalva och pyssla om tassarna) såg han bara ut att vilja sjunka genom jorden men stod ut och hade överseende med människornas knäppa påhitt 

Han är morgontrött också, vårat hjärta. På natten sover han gärna lite överallt men så fort vi börjar vakna till på mornarna kommer han gärna och gottar ner sig i sängen en stund. Det är ju inte jättelätt att ta sig ur sängen för en tidig morgonpromenad i spöregn när hunden ser såhär mysig och Opromenadsugen ut.

 Många var ju oroliga för hur det skulle gå med Texas och Alex. En rätt sprallig femåring och en vuxen hund med ordentligt bagage, en vuxen hund som man faktiskt inte vet allt om. Visst hade vi också det i bakhuvudet när vi åkte till Hundstallet för att träffa honom men våra farhågor sopades snabbt undan och det dröjde nog inte ens ett dygn innan vi hade glömt bort dem helt.

Våra nära och kära har gått från oro och skepsis till förundran  och själv kan jag inte låta bli att mysa ända in i själen när jag ser dem tillsammans. 

 Vi var ute och hälsade på mormor och morfar igår kväll. De har fallit som furor för Texas och tycker att han är fantastisk (naturligtvis). Mamma fick något ryck och köpte deras lilla plasteka, hon ringde och förkunnade glatt att hon hade köpt en båt till Alex nya flytväst. Brukar man inte göra det i omvänd ordning annars? :D

Så mamma har blivit båtägare. Själv är hon inte så intresserad av att åka ut på sjön men vi får låna den när vi vill så det kommer nog att bli en del sjöhäng i sommar.

 Texas kollade in båten noga från alla vinklar och jag tror att den fick godkänt. Nu ska vi bara köpa en flytväst åt honom också.

 Det var skönt för pojken att få komma ut en liten sväng. Dessutom fick han blåsa lite

såpbubblor, kolla in båten, fika tårta och fylla på spargrisen så han var mycket nöjd.

Texas upptäckte, precis som alla andra hundar, att Kalvängen är ett mycket bra ställe att bli matad på.

Korven strömmar på i en stadig ström utan slut, det är tur att han inte ligger i riskzonen för att bli tjock.

Han har upptäckt det fina med att åka bil också. 

Det betyder ju i princip alltid att det är något skoj på gång. 

Förutom det så jobbar vi vidare på ensamhetsträningen. Det går framåt men vi låter det gå sakta. Det är tur att vi har ett fantastiskt kontaktnät som hjälper oss så att vi slipper pressa honom för fort.

Och så var det det där med utfallen. Det är något som händer lite då och då men inte speciellt ofta. Vi har lärt oss hur pass stor 'bekvämlighetszon' han behöver och jobbar på att minska ner den. Ibland händer det någonting oväntat som gör att vi får ta ett steg tillbaka men han återhämtar sig otroligt fort och framstegen är klart märkbara. Även där får vi skynda långsamt. Cyklar och joggande är inget problem över huvud taget längre och illalåtande bilar har inte fått sig en omgång på två veckor men han kan fortfarande haja till lite när de kommer plötsligt. Nu är det hundar och mopeder som är kvar att jobba på men det får ta den tid han behöver.

En stor kram från Nettan och Texas

5 snabba år som har känts som för alltid

 Igår fyllde Junior fem år. Fem år! Alltså, jävlar vad snabbt han växer. Tiden liksom rusar iväg samtidigt som det känns som om han har funnits jämt. Det känns som evigheter sedan jag var hemma mammaledig med en liten bäbis men samtidigt känns det som att det inte alls var längesedan som han var alldeles färsk. Mysko.

Min lilla Junior är snart inte så liten längre, fem år gammal och 110 cm lång. Jag jobbade hela dagen så det blev bara ett litet firande. På lördag blir det storkalas, vilket passar bra eftersom många var bortresta nu i helgen. Dessutom kan lilla Henrik komma på lördag och det ska bli skoj. 

Andas in, ta sats...

... blås...

... blååås...

 ... och önska.

Pojken var nöjd med sin dag även fast det inte blev något brakkalas. Han fick den obligatoriska pannkakstårtan till frukost och en del paket som han var väldigt nöjd med. Fast han längtar ordentligt tills på lördag nu när allt är över. Till rond två liksom.

Idag fick han paket på posten också, från Mölnlycke. Han var mycket glad och förväntansfull när han gick in och skulle hämta ut paketet på ICA ikväll och ni kan ju tänka er blicken när han såg att det var gigantiskt. Jag tror inte att han visste vart han skulle vända sig. Naturligtvis kunde han inte hålla sig utan öppnade det så fort vi satte oss i bilen igen. 

Förväntansfull deluxe...

 ... han ser bilden och kan inte sluta säga: wow, wow wow wow!...

 ... en mycket lycklig pojke som helst skulle provåka redan i bilen och det gick.

Naturligtvis blev det en testrunda när vi kom hem, trotts febern

(det är ju exakt såna här tillfällen alvedon uppfanns för om man frågar pojken).

 Texas gillade inte när pojken försvann för långt bort men han vande sig ganska snart. Vi får nog alla vänja oss vid den här synen nu, en liten prick på horisonten, det är Junior det.