Det här med hälsa...

De senaste senaste fyra dagarna när jag har jobbat har jag tänkt på en sak... En jävligt irriterande sak faktiskt:

Visst, hälsa i all ära... och någon bilaga här och där kan jag väl förstå mig på men löpsedlarna och förstasidorna på våra två största nyhetstidningar? Dagligen? Det är ju sjukt... Och det här är bara under fyra dagar på jobbet. Är det konstigt att så många mår dåligt över hur de ser ut? Och varför är det så självklart att det är vackrast att vara smal? Personligen tycker jag att lyckliga människor är vackrast.

Inte plastigt lyckliga, rosaskimrande foton på facebook och inlägg på bloggar som frekvent talar om hur mycket man älskar sin familj och hur bra man har det. Nej lyckliga människor, folk som mår bra i sig själva. Människor som visst kan ha dåliga dagar och gnälla och ha sig utan att behöva klistra över det med 'låtsaslycka' men som ändå lyckas utstråla någon sorts kärlek och respekt för sig själv - även när det inte är helt lätt. Människor som älskar och respekterar sig själva. Det lyser igenom och det är vackert tycker jag!

Träna och 'ät rätt' för din egen skull. Så mycket eller så lite och på det sättet som just du mår bra av. Gör det för din skull, inte någon annans. Gör det för att kroppen och hjärnan ska orka ta dig dit du vill, inte för att grannen ska tycka att du är snygg att se på. För att vara frisk och pigg och ha energi nog att kunna göra så mycket eller så lite som du vill göra. Ja, det är okej att vara lite ego. Ingen i din närhet mår bra av att du går omkring och mår dåligt men lycka smittar av sig. Och glöm inte att det inte räcker med att må bra rent fysiskt, det är den psykiska biten som är svårast - och definitivt viktigast. För många är den fysiska hälsan viktig för att kunna må bra psykiskt men det är inte alls en självklarhet att det hänger ihop så starkt för alla. Respektera dig själv och dina behov för du kan aldrig räkna med att någon annan kommer att göra det åt dig. Och förresten så är det du som ska orka leva ditt liv - varje dag, inte någon annan.

Att vara lite ego är helt okej, för mår man bra är man glad och är man glad är man snäll mot folk, det gillar dom - jag lovar.

Själv får jag ofta höra att jag är lite galen, att jag måste ta det lite lugnt och vara rädd om mig själv. Med det menar folk ofta att jag ska låta bli att göra sånt som t.ex att åka snowboard bakom bilen, hacka mig hjälpligt fram på inlinesen eller åka kickbike bakom Texas.
Men jag är inte rädd för att göra illa mig lite då och då. Jag behöver de här sakerna för att må bra och riskerna det för med sig är värda det. Jag är alltid så försiktig jag kan vara men olyckor händer ändå. Att åka snowboard bakom bilen är inte farligare än att åka i backen och definitivt inte farligare än att hoppa och ha sig, jag råkade bara falla olyckligt en gång. Att åka kickbike bakom Texas är inte farligare än att ränna runt på en mountenbike i skogen, eller på en cross för den delen, för att inte tala om att rida. Det är klart att man ska vara försiktig och klok men man kan inte sluta med allt som kan medföra en risk för då skulle livet inte vara mycket värt.
Jag är rädd om mig - på mitt sätt. Jag kan överleva ett spräckt bäcken, en bruten arm och några skrapsår, det är inte kul men det läker. Jag vägrar däremot att gå ner mig i det mentala träsket för där är risken mycket stor att jag skulle drunkna och dö för alltid. Så mycket som jag skadade mina nära och kära när jag befann mig där gör ont att tänka på och kostar det mig några skador genom åren för att slippa hamna där igen så är det så värt det!

Knäna har slutat vara nu, de börjar bygga ordentliga skorpor och är på väg att läka igen.

Något annat som får mig att må sådär jättebra, så bra att själen sjunger så högt att bröstet riskerar att spricka, är såna här morgonpromenader:

Vad mår Du bra av?