Jag mår mycket bättre, lite dåligt flås och galet trött men helt okej.
Nicklas åkte på dunderförkylning deluxe i söndags och har legat totalt klubbad tills idag. Han är fortfarande i rätt taskigt skick men rastlös som fan så han har rymt ut för att uträtta ett par snabba ärenden nu.
Alex åkte på dunderförkylning deluxe i måndags eftermiddag och har haft hög feber sen dess. Alvdonen har fått ner den från 40,5 till 39,9 men sen har vi fått kyla ner honom till någonstans runt 39 som känns acceptabelt.
Det har alltså blivit rätt dåligt med sömn den senaste tiden och jag börjar komma in i andra andningen, galet övertrött och känner mig nästan lite lätt salongsberusad.
Träningen med Texas har fått komma i andra hand. Jag hade tänkt dra efter jobbet både igår och idag men naturligtvis lättade det trevliga molntäcket och värmen kom som ett brev på posten precis lagom tills jag slutade. Så typiskt... Så vi får vänta på kväller och svalka.
Igår stack vi ut vid sju och det var ta mig fan precis på gränsen till helt galet. Mörkret började sänka sig över oss medan vi for fram utmed Linjan och när vi nådde fördämningen och skulle klara av den sista lilla biten var det på gränsen till att jag kunde se groparna i tid. Den sista biten av sträckan har det bästa underlaget men också de flesta backarna och de värsta groparna och vattenpölarna. Texas fick upp vittringen efter en hund som precis gått där och jag misstänker starkt att det var en löptik för han kämpade på som fan den sista biten. Jag han inte ens med till fots i uppförsbackarna fast jag hade draghjälp (det är ett par rätt saftiga uppförsbackar där) så jag fick åka snålskjuts för att ha en chans att hänga på. Skaplig hare. Men det blev ett fint extra litet styrkepass där på sluttampen och det var nog ganska bra ändå. Den allra sista biten körde jag i blindo och litade på Texas förmåga att undvika groparna och mitt eget minne och kännedom om vägen. Det gick bra men kändes helt galet och hur mycket kick det än var så insåg jag att det inte blir några fler vändor när det är för mörkt för att kunna urskilja vägen framför sig ordentligt. Drag är farligt nog som det är även med bra sikt. I alla fall i vårt tempo.
(Såg nu att det där såg helt oansvarigt ut. För att tydliggöra: Jag såg vad som befann sig på vägen och runt omkring men kunde inte urskilja ojämnheterna i marken fören precis när vi var på dem. Det var skymning, inte bäckmörker.)
Lite för mörkt avslut för att kännas helt okej. Men Texas var nöjd.
De senaste månaderna har Texas börjat bli så himla glad när vi kommer hem. Alltså när han kommer hem. Han skyndar sig upp för trapporna så fort han kan och puttar med nosen på dörrhandtaget och tittar uppfordrande på oss som för att säga: Den här dörren är det, här bor vi. När vi öppnar den skyndar han sig in och drar en lov för att kolla läget, vilka som är hemma, att alla bäddar är lika obäddade som han lämnade dem, om det finns något gott i skålarna eller något annat har hänt medan han varit borta. Inte helt sällan drar han ett lyckovarv genom hallen, köket och vardagsrummet också - gärna över möblerna. Han vet vilket källarförråd som är vårt och måste putta till hänglåset med nosen varje gång vi går förbi och har stenkoll på vilka cyklar i cykelkällaren som hör till oss, även dem måste han kolla till när vi är där.
Han verkar ha förstått att han ska stanna här nu. Att vi är hans familj, att det här är hans hem och hans grejer och att det är precis som det ska vara. Han verkar lycklig och tillfreds med att äntligen vara hemma och det känns bra ända in i själen.
Texas verkar ha insett att han ska bo kvar här på
riktigt. Att det här verkligen är hemma.
Hans hemma.
Veckans lärdomar:
* Längre vistelse i frysrum när man har feber gör ont.
* Drag när man inte ser marken ordentligt känns för riskabelt för oss.
* Även de mest 'logiska' fördomarna kan krossas som en maräng på en halv sekund.
* Sömnbrist och berusning har ganska lika symptom.
* Alvedon är svagt skit och våtservetter är bättre än en kalldusch på ett febrigt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar