Fjärilar i magen och sega sjukdagar.

Jag upptäckte just att vi fått mail från hundstallet (jag är dålig på att kolla mailen och använder den rätt sällan så jag såg det först nu) med tider och ett grovt upplägg över vårt besök på Öppet Hus den 14/9. Fick lite lätt fjärilar. Det ska bli spännande, kul, intressant och jag hoppas att vi inte gör bort oss allt för mycket. Jag har ju inte en speciellt imponerande meritlista över att prata inför folk och Texas är ju inte alltid helt trevlig mot andra hundar. Men vår värsta bov är nog mina fjärilar, Texas är ju faktiskt jätteduktig bara jag är lugn och ger honom några extra sekunder på sig att smälta situationen. Dessutom är det fjärilarna som får mig att babbla okontrollerat, lyckas jag bara hålla dem i schack så ska det nog gå bra. När Texas behöver lite extra vägledning brukar fjärilarna få vänta på sin tur så det borde ju gå då också. Hoppas jag. (Bara inte någon har en katt med sig för då är vi ju rätt rökta, men så dum är väl ingen?)

Det ska bli extra kul att träffa Balto, hunden som Texas överlevde helvetet tillsammans med, och hans familj.

Däremot vet jag inte om jag egentligen är så sugen på att höra deras historia. Missförstå mig inte nu, en del av mig vill verkligen veta, men resten av mig vill helst slippa detaljerna. Jag vet att han har haft det svårt och jag vet det mest väsentliga och känner att det kanske är bäst att inte veta så mycket mer. Jag har rätt nära till sentimentala översvämningar och Texas har ingen som helst nytta av att jag går omkring och tycker synd om honom i efterskott. Han behöver att jag fokuserar på att göra nu, idag och framtiden så bra det bara går för honom. Han går inte omkring och ältar sitt förflutna, han är här, nu och behöver mig där tillsammans med honom, inte mentalt fången i det som en gång var. Dessutom ilar det till i magen bara jag låter tankarna glida iväg åt det hållet och det skulle ju vara fint att slippa grina öppet inför halva Stockholm...

I morgon ska vi förresten på möte på byns hunddagis så får vi se hur det går. Jag lämnar inte mitt hjärta i händerna på någon om det inte känns helt bra, de kan ju inte ta emot Texas om det inte känns bra för dem (och Texas har ju ändå en del bagage och ett par små... inte problem kanske men det beror väl på vems ögon man ser ur och vilken situation man är i), och så måste det ju kännas bra för Texas och de andra hundarna såklart. Det är mycket som ska klaffa så vi får se helt enkelt. Vi håller tummarna i alla fall!

Förutom det är jag sjuk så det har blivit tre sega dagar här hemma. Jobbade tre timmar i måndags, lämnat och hämtat Alex på dagis och har pulat lite med det som måste göras. Annars har det mest varit soffläge och One Tree Hill som pågått här. Febern börjar ge med sig nu och halsen går med på att jag äter lite så troligtvis blir det ett tidigt morgondrag innan Nicklas sticker till jobbet imorgon bitti. Mötet lär nog glida igenom rätt lätt, jag kan prata hund fast jag är döende, särskilt om det är min egen jag får prata om :) och fyra timmars kvällspass på jobbet har jag överlevt i värre skick så det blir förhoppningsvis smärtfritt det också. Bara Junior klarar sig så är vi nog på topp till helgen igen.

Tassvård och märgbenstugg har stått på Texas schema.