Första skrotningen: Check!

Idag kom dagen jag väntat på ett tag nu: Första skrotningen. Den skulle ju komma förr eller senare och det blev idag. Det blev ingen brutalskrotning i alla fall, inga brutna ben, inga snea landningar, ingen smäll i huvudet och Texas märkte inte ens någonting fören jag stod och hojtade ca hundra meter bakom honom, då stannade han och undrade vad tusan jag hade för mig där bak när det var meningen att vi skulle ha skoj.
Men det var lite synd att det blev just idag... Jag hade nämligen en plan. Vi körde en rätt lång och ordentlig uppvärmning och det var meningen att vi skulle köra på ordentligt idag. Ett ordentligt fyspass idag och ett lite lättare imorgon bitti så att vi skulle bränna av så mycket som möjligt av överskottsenergin inför besöket på Hundstallet imorgon. Ju mindre steppig han är, ju mer harmonisk är han och det skulle ju behövas imorgon. Vi får helt enkelt komma på en plan B och jag tror att jag har en på G, frågan är bara om Nicklas går med på den eller förbjuder mig. Vi får väl se.

Knäna var väl det som åkte på mest stryk. Men det kunde ju ha varit mycket värre med tanke på att jag var så dum att jag inte släppte kickbiken på en gång utan åkte med en liten bit först.

Mina älskade, älskade hundbyxor fick däremot sätta livet till. Nästa par får bli ett par såna där som man kan sätta in knäskydd i. Händerna klarade sig helt oskadda tack vare cykelhandskarna från Lidl. De gick förresten inte heller sönder utan blev endast lite skitiga. Bra grejer! Cykeln åkte däremot på en del stryk. Lägg märke till flaskhållaren som hänger på tre kvart i bakgrunden. Men den skulle ändå bort så det var ingen större förlust.

Lite sne... Texas undrar varför vi inte fortsätter men cykeln lär nog in på en service hos Nicklas innan vi sticker ut igen. Att kolla bromsarna och snabbfästena på hjulen känns ju som en slående idé. Han kommer säkert på hundra grejer till som ska kollas också. Jag lita på Nicklas, när det gäller sånt här har han koll på läget, min man.

Jag är väldigt glad att Texas klarade sig helt oskadd. Nu känns beslutet att fästa honom i cykeln och inte i mig själv som en bra idé. Han släpade helt enkelt bara med sig cykeln en bit och stannade när han hörde att jag ropade. Cykeln väger bara nio kilo så det var inga problem för honom att släpa med sig den, hade han däremot suttit fast i mig finns risken att det hade tagit tvärstopp innan jag hunnit utlösa säkerketsflörpen och hade han sluppit helt lös är det inte säkert att jag hade fått stopp på honom.
Det var förresten i starten vi kraschade (som förväntat). Vi måste verkligen hitta bättre rutiner för våra starter...

Plan B: övertala Nicklas att kolla igenom kickbiken och ta en kvällstur om vi hinner innan det blir för mörkt. Då kan vi ju ta ture i morgon bitti som planerat också. Vi får väl se hur det går...
Plan C: Ta den vanliga cykeln och helt enkelt bara cykla istället.