Nicklas var ju galet bakfull igår och jag var rätt mör efter jobbet så vi somnade som två små pensionärer redan vid nio. Jag spelade barnspel på Alex surfplatta innan vi somnade och drömde om delfiner, sjöstjärnor och lila snäckor halva natten, med ett entonigt plonkande bakgrundsljud som ekade i skallen. Vaknade vid halv ett av att hjärnan höll på att sprängas av snor och undrade om jag var hjärntvättad eller hade brutala feberdrömmar - kom fram till att det förmodligen var lite av båda. Alvedon och nässpray räddade andra halvan av natten och jag vaknade relativt utvilad men skapligt förkylningsmosig i morse. Masade mig upp ur sängen och förbannade solen som visade sig från sin allra bästa sida, vacker men skoningslös för ömma ögon. Det känns som att hjärnan är så full med snor att ögonen ska ploppa ut vilken sekund som helst, för att inte tala om när man nyser... När vi masade oss ut på ett morgondrag så visste Texas lycka inga gränser, jag var något mindre entusiastisk men vad gör man inte för ett toklyckligt pälsmongo som håller på att spricka av spring i hela kroppen.
Dagens tur hade alla ingredienser för ett fantastiskt söndagsdrag: fint väder,
behaglig temp, en vovve med en massa energi och den där känslan av att resten
av världen har gått i dvala. Den hade bara några fulbaskilusker
för mycket för att kunna bli sådär härligt magisk.
Själva draget var toppen, jag var bara för mosig för att kunna njuta av det. Vi ökade på distandsen med ca 1 - 2 km och det märktes inte ens på Texas, han börjar komma i form nu.
Vi är ju inte helt överens om starten, han vill starta med en explosion och jag vill gärna ta det lite mer piano så idag tänkte jag att jag skulle 'lura' honom lite. I vanliga fall går vi dit vi ska starta, spänner för och far iväg som ett jehu. Idag spände jag för betydligt tidigare och promenerade en bra bit färdigselad och klar. Jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att avdramatisera starten så att den inte blir riktigt lika rivig. Han blev lite förvirrad först men efter en bit började han nosa runt och promenera som vanligt (om än med en hel del förväntan, han visste ju vad som väntade) då passade jag på att ställa mig på kickbiken. Han tänkte inte på det utan travade på snabbare och snabbare när han inte fick något motstånd och när han till slut fattade att jag stod på och åkte med hade han redan dragit mig nästan en kilometer i snabb promenadtrav utan att märka något. När han upptäckte att han redan drog hade vi bara några meter kvar tills vi skulle svänga av ut på Linjan. Han blev tänd men lyssnade på kommando och höll tempot nere ända fram till vår vanliga startplats, då släppte jag på bromsen och gav honom frikommando. Han ökade på ordentligt och det gick lika rasande fort som det brukar men starten blev mycket mjukare och kändes mycket bättre. Inga ryck och galna sladdar utan en snabb men mjuk ökning, det skulle absolut vara värt att göra till en vana. Om det nu går att 'lura' honom på samma sätt igen, det är ju inte alls att ge sig fan på.
Jag var för mosig för att orka hjälpa till i uppförsbackarna idag så han fick helt enkelt dra, det gick långsammare än vanligt och han fick kämpa lite men det verkade inte ta speciellt mycket på honom ändå. När vi kom ut på asfalten kopplade jag honom i halsbandet men fortsatte på kickbiken i trevlig trav utan att han drog som nedvarvning. Totalt blev det en - två km längre än vanligt och han svarade bra på distansen så det är nog dags att öka på med lite mer distans då och då, varvat med fart. Han är ju en sprinter, mitt lilla hjärta och han kommer aldrig att bli en traktor men förhoppningsvis kan vi få till lite mer uthållighet i alla fall.
Ute på asfalten och Texas vill springa mer men han var rätt nöjd över att få
trava på en bit till även om han inte fick springa så fort. En köpt kompromiss.
Nöjd kille svalkar sig ett ögonblick på betongen i cykelkällaren.
Man kunde ju tro att han i alla fall skulle vara nöjd när vi kom hem och parkera på balkongen som vanligt efter att avslutat pass men inte idag heller. Han kastade sig in genom dörren och drog några galenvändor genom lägenheten och över de flesta möblerna innan jag ens fick chansen att sela av honom. Tokiga lilla hund!
Vi mötte den där tjejen som han skrämde förut också. Personmöten går alltid bra när vi drar och tjejen han hälsade så glatt på den där gången är den enda han har brytt sig om alls. Idag sprang han fint på sin sida och brydde sig inte alls - först. När vi precis skulle möta henne kände han igen henne och sprang över för att säga hej med en snabb dutt innan han sprang vidare. Från och med nu får vi stanna och passera henne fotgående för det är inte okej att skrämma folk, hur söta och trevliga de än är och hur gärna man än vill hälsa. Jag undrar vad det är för speciellt med den här tjejen som gör att han blir så glad? Ingen annan bryr han sig om ju, hur glatt de än hälsar på oss, hon kanske påminner om någon han känner och tycker väldigt mycket om? Eller så luktar hon extra gott? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar