Klockan ringde kvart över fyra i morse. Jag tog mig motvilligt ur sängen bara för att upptäcka att det fortfarande var mörkt ute, solen kändes rätt långt borta. Snozade en kvart och såg en svag blågrön rand längst ner på horisonten och tänkte att det fick räcka. Plockade i ordning mig, Texas och draggrejerna och bökade oss ner genom trapphuset och hoppades att ljuset skulle hinna ikapp oss tills vi kom bort till Linjan. Att susa fram genom skogen på Kicki, bakom Texas i bäckmörker känns nämligen inte som ett speciellt säkert påhitt. Men solen steg snabbt och när vi kom bort till kyrkan började jag känna hopp om att det skulle vara ljust nog att se tillräckligt ute i skogen.
Världen var vacker som vanligt och även om en hel del folk var i full färd med att ta sig till eller från jobbet så hade vi hela sträckan från kyrkan till norra Station helt för oss själva. Förutom djuren då, som var ovanligt pigga idag.
Först såg vi två grävlingar vid Villa Linden. De var sjukt söta och såg ut som två mycket överdimensionerade Fannysar, de hade bara lite spetsigare ansikten. När de flydde från Texas (som såg mycket hungrig ut) såg de ut som två stora, tjocka rumpor, direkt fästa på varsitt huvud som skumpade ner mot floden orimligt snabbt.
Sen såg vi tre bävrar. Två som simmade vid tågbron och en som kastade sig ner i vattnet några meter längre bort. De två som simmade brydde sig inte alls om oss utan simmade på i maklig takt. Det var kul för annars brukar de ju vara rätt snabba på att dyka när man kommer.
Texas var i himmelriket, även om han hade varit ännu lyckligare om jag hade släppt honom så han kunnat smaka lite på frukostbuffén som så retsamt rörde sig precis utom räckhåll. Två grävlingar, tre bävrar och 2,5 km fullt ös gjorde hjärtats morgon. (Fåren borta vid lövparkens Trädgård bryr han sig däremot inte speciellt mycket om längre. Peppar, peppar!)
Själva draget var, om möjligt, snäppet bättre än de två föregående och Linjan känns nu alldeles för kort men vi hade inte tid nog att vända tillbaka och ta samma väg hem igen. Jag vet inte hur lång tid det tar, det kanske går snabbare men eftersom Nicklas måste åka till jobbet hade jag inte marginal nog att chansa. Eftersom sträckan blev så kort lät jag honom få dra på lite snabbare och det uppskattades mycket.
Lidl-handskarna skötte sig bra den här gången också och höll båda armarna vid liv hela vägen, trots att jag har haft en hel del problem med dem den sista tiden. Jag har i flera år gått omkring och trott att problemet sitter i nacken men när Madde masserade mig för ett tag sedan upptäckte jag att det sitter strax under skulderbladen. När hon råkade trycka på en speciell punkt så började det gå kolsyra i hela armarna. Jaja, det spelar inte så stor roll var det sitter, jag vet ändå inte vad jag ska göra åt det och än stör det mig inte tillräckligt för att jag ska ta och masa mig iväg till lasarettet.
Efter en lyckad vända som lämnade mig hög på endorfiner och Texas avslappnad och nöjd fick vi äntligen gå omvägen genom källaren för att lämna Kicki i cykelkällaren bredvid Maja. Nicklas fixade nämligen en nyckel dit igår så nu slipper vi ha två cyklar stående i vardagsrummet. Jag slipper dessutom kånka på cyklarna i trapphuset vilket ska bli galet skönt! Kicki är väl en sak, hon väger bara nio kilo och är rätt liten och smidig men Maja är en riktigt bastant kvinna att böka runt på. Har man då Alex, Texas och ett par väskor med sig också så krävs det lite skills för att inte banka på varenda dörr på vägen ner (eller upp).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar