Telefonnummer till avdelningen och en lapp om vilka tider de äter har jag själv fått be om. Det kan ju vara en fördel att kunna mata Junior någorlunda synkat så att han slipper vänta jättelänge för att glappet mellan maten hemma och när det är dags att äta på dagis råkar bli stort eller så att han slipper gå från borden hemma bara för att sätta sig igen direkt när han kommer dit. För att inte tala om att planera så att han kommer dit och hämtas före eller efter maten och inte mitt i.
Jag har överseende med allt kan vara lite rörigt såhär i början men jag hoppas verkligen att det blir bättre. Det skulle ju vara tryggt att känna att de som ska ha hand om mitt barn när jag själv inte kan faktiskt har koll och läget under kontroll. Fast Junior trivs i alla fall och tycker att det är toppen, det är ju huvudsaken.
Ensamhetsträningen med Texas i våras gick ju lite upp och ner och slutade med en kraschlandning. Sedan dess har han inte behövt vara ensam i en minut ens. Vi har endera varit med honom själva, han har hängt med på det mesta, eller så har vi haft hundvakt när vi själva inte har kunnat vara med honom. Folk har varit fantastiska och hjälpt oss massor. Vi har inte ens funderat på att fortsätta ensamhetsträna utan utgick från att han helt enkelt inte klarar av det och planerat utifrån det. Vad vi vet så har han ju alltid haft minst en hundkompis i närheten, även när han har varit 'ensam' och vi tänkte att han helt enkelt inte klarar av att vara helt själv. Det är ju inte helt ovanligt bland huskysar och den biten av husky kan ju ha slagit igenom, inget konstigt med det.
Men, så när Alex var borta fick vi för oss att testa igen och det gick över förväntan. Mycket över förväntan. Kanske var det så enkelt som att han vara behövde lite mer tid på sig? Trotts att han verkade så lugn och trygg ända från början kanske han behövde de här månaderna på sig för att bli redo? Kanske var det så att jag behövde denna tid på mig att bli redo? Mina känslor påverkan ju garanterat hur han klarar situationen och jag var inte helt bekväm med att lämna honom så tidigt, nu känns det mycket lugnare.
Jag vet inte om han någonsin kommer att klara av längre stunder och vi kanske får nya bakslag så det här är ingenting som vi räknar med, men hoppas lite kan man ju alltid. Hittills grejar han ungefär en halvtimme utan problem och idag var första gången som jag försvann hemifrån på riktigt under tiden. Jag trampade iväg till dagis och hämtade Alex lite snabbt och Texas sov när vi kom tillbaka. Det går verkligen för bra för att vara sant och vi kommer inte att luras och skynda för snabbt den här gången utan kommer att jobba vidare på det här i maklig takt. Hur vi går tillväga beror ju naturligtvis på hur han svarar på träningen men vi kommer vara noga med att inte skynda på för fort bara för att det går bra.
Texas kommer alltid att vara en självklar fjärdedel av vår familj (förhoppningsvis en femtedel till våren) men det skulle verkligen göra saker och ting lite lättare om han kan vara ensam hemma någon timme här och där. Inte bara för våran del utan för hans också. Bara det att slippa följa med i bilen när det är varmt och vi måste uträtta något ärende. Även om någon av oss alltid stannar ute med honom så har värmen varit för djävlig denna sommar och det finns tillfällen då han utan tvekan skulle ha haft det bättre under fläkten hemma i vardagsrummet.
Mmmm, vi får se hur det går. To be continued...
Ibland skulle det nog vara skönare för Hjärtat att kunna stanna hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar