Nu börjar höstkänningarna komma allt tätare. De svala mornarna blir fler och det är inte dödsvarmt ute längre. Alex är hemma från sin semestervecka på Långenäs och dagis började på riktigt idag. Det är inte bara han och tre ungar till där längre så nu får fröknarna börja jobba på riktigt. I morse när jag tog mig från dagis till jobbet så var stan livligare än på länge, överallt vimlade det av ungar som var på väg till skolan och alla verkade ha glömt bort allt trafikvett (även jag, som blivit van vid att vara nästan ensam i trafiken på mornarna och inte är riktigt van vid att ta hänsyn till andra).
Alex åker snålskjuts till dagis. Jag har inte fixat någon barnstol än så vi får nöja oss med att gå med cykeln tills vidare.
Alex ville visa sydsvenskarna (morfar, mormor, mostrar, morbröder och kusiner) sin nya
plats på sitt nya dagis. Och sin nya yellow (mycket viktigt) mugg.
Pensionärerna verkar ha vaknat till liv igen också och igår morse när jag och Texas gav oss ut på en runda runt Linjan med Kicki fick vi trängas med stora delar av PRO. Det var den bästa turen hittills btw. Allt flöt på fint, min balans har förbättrats avsevärt och jag känner mig säkrare på både Texas, vårt samarbete och min egen förmåga att läsa av, bedöma och hantera honom, mig själv, oss och de situationer vi står inför. Jag har fortfarande massor kvar att lära men det känns som att jag börjar få lite kläm på det nu i alla fall. Texas pinnade på med betydligt bättre flyt än jag känt tidigare och verkade stortrivas med att få dra på lite och det kändes som att han hade kunnat fortsätta betydligt längre än jag tillät. Jag hade gärna fortsatt själv också men förnuftet satte stopp för det. Han var fortfarande spattig när jag gav kommando om att sakta ner och så småningom stanna och även om han lyssnade så hade han nog helst bara velat fortsätta en bra bit till. Tyvärr så är det fortfarande för varmt för några mer krävande fyspass och även om han såg ut att kunna gå i tusen år så skulle vändan över Hedkärra ha blivit för mycket. Än så länge får vi nöja oss med lättare vändor när det är som svalast, bara för att få spatta av oss det värsta. - Och för att det är kul! det var i alla fall en helt fantastisk vända! En sån där som man blir hög på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar