En oväntat lugn hjälmpremiär.

Vaknade i morse till regn och ca femton grader. Vips så var förutsättningarna för en drömtur grusade. Men bara för att det inte skulle bli en drömtur betydde det ju inte att vi inte kunde få en bra tur ändå så jag preppade i ordning oss med rätt bra entusiasm trotts regnet och värmen. När vi väl bökade oss ut ur källaren med Kicki hade det slutat regna. Det var fortfarande lite varmt och grusvägen var slirig av regn som inte hunnit sjunka undan ordentligt men den var mjuk och fin för Texas tassar och ben. Eftersom vägen var lite slirig på sina ställen och däcken på Kicki inte är de bästa så blev det en lugn och fin vända - trotts den nya hjälmen. Där ser ni! jag har trotts allt en liten, liten gnutta vett som faktiskt kan vinna över adrenalinjunkien ibland! Speciellt när det inte bara är jag själv som står på spel, jag skulle aldrig kunna ta några onödiga risker med Texas.

Nya hjälmen. jag vet inte om den får mig att känna mig som en tolvåring eller som ett proffs.

Lite av båda antar jag - ett tolvårigt proffs ;D Den får mig i alla fall att känna mig tryggare.

Nerjogg över byn. Texas fick köra med varselväst idag och det kommer nog att fortsätta

så nu. Det gjorde ju att det blev lite varmare för honom men det känns värt det för att synas

ordentligt. Jag ska ta och skaffa mig en egen också.

Det var en bra vända men det blev ingen tur och retur idag. Eftersom det var lite varmt och Texas dessutom körde med varselväst så nöjde vi oss med en enkel vända och hoppas på svalare väder tills i morgon istället.

Vi blev vpasserade av en löpare när vi värmde upp och Texas var så taggad för drag att han gav ifrån sig ett skall och ville haka på. Jag hade kortat in honom och klivit av vägen så det var lugnt men när vi skulle passera henne senare körde Texas en riktig fuling. Han är, vad jag kallar det, ganska vänsterhängd. Dvs, han håller sig helst på vänster sida och det krävs lite övertalning för att han ska gå över och hålla höger. Hon sprang på vänster sida så jag tjatade över Texas på höger, det gick lite motvilligt men det gick. Precis när vi passerade henne kände Texas igen henne från när hon passerade tidigare och drog tillbaka till vänster sida lite för tidigt och passade på att säga hej på vägen genom att buffa till henne lite på jackan med nosen. Jag vet ju att han säger hej på det viset men det vet ju inte hon, dessutom hade han gett ifrån sig ett skall och velat följa efter när hon sprang om oss tidigare så jag fick jäkligt dåligt samvete för han måste ha skrämt henne. Hon tog det bra men det kändes ändå inte schyst... :/

Förutom den lilla incidenten skötte han sig riktigt bra, vi skötte oss riktigt bra. Han brydde sig inte ens speciellt mycket om bävrarna trotts att spåren efter dem var mycket tydliga och färska. Fåren är han inte alls intresserad av längre. Men jag är inte dum, det är klart att jaktdriften är lika stark fortfarande, det är bara det att han är taggad för att springa och den driften har övertaget just där, just då.

När vi kom hem parkerade Texas på balkongen och det började precis ösregna. Perfekt timing.

Nu ska vi åka till Västerås på finbesök och det får bli en snabbvända in på djuraffären för att köpa ett nytt koppel också, det gamla gick nämligen av igår...

Magsjuka, shopping & fodertankar.

Igår tog vi en dags vila och planerade ett morgondrag idag istället. Klockan ringde kvart över fyra, vaknade bara för att upptäcka att det var väldigt mulet fortfarande och insåg att det förmodligen skulle förstöra våra ljusföruttsättningar. Det skulle nog inte hinna bli tillräckligt ljust över Linjan i tid, inte med det molntäcket hängande över oss. Texas såg rätt nöjd ut över att få sova vidare och jag bäddade ner mig på nytt.

Var precis på väg att somna om när Alex kom in och grät för att han hade ont i magen, en halvtimme senare spydde han ner hela sängen så det blir VAB idag. Jag på förmiddagen och Nicklas på eftermiddagen. Plötsligt känns vädret rätt okej och ganska mysigt. Pojken är oförskämt pigg bara han får häva ur sig med jämna mellanrum så förhoppningsvis går det över snabbt.

Tyvärr innebär det ännu en heldags vila för Texas. Två dagar med bara vanliga promenader, men det får gå. Tänkte passa på att klara av lite tassvård, borstning och freeshaping under dagen.

Igår infriade jag löftet till mig själv och köpte en hjälm, tillsammans med den trevliga temperaturen betyder det att vi kan öka på takten lite mer nu. KUL! Vi är redo för nästa växel!

Jag köpte även en ny, större halti som det finns ordentligt utrymme för att öppna munnen i också. Kollade på en vgw sele som skulle kännas som ett bättre alternativ än haltin när vi cyklar eller åker inlines (fattar inte varför jag inte tänkte på det tidigare?) men det skulle ta ett tag innan de får in rätt storlek så haltin får duga tills dess.

Kollade om det fanns möjlighet att beställa en måttsydd dragsele via byns djuraffär också men det gick inte så jag får ta och beställa en över nätet istället. Det hade varit bra att få hjälp med mätningen men man borde väl kunna ringa till företaget och få lite assistans över telefonen? Får kolla närmare på det.

Så har jag kollat runt lite i foderdjungeln. Ville börja ge Texas färskfoder och upptäckte BARF. Först trodde jag att det var samma sak med två olika namn, vilket det nästan verkar vara också? Efter lite benande har jag i alla fall listat ut de stora skillnaderna och gillar Mush BARF. De har en komplett variant där man inte behöver räkna själv vilket känns som en bra start för en gröngöling som jag. Dessutom är deras mat fri från spannmål, konserveringsmedel och onödiga tillsatser, det tillverkas i Finland (rätt nära, inte på andra sidan Atlanten i alla fall), de använder nordiska råvaror och verkar vara väldigt noga med djurhållningen och kvallitén på sina råvaror. Nackdelen är att jag lär åka till Hallsthammar eller Lindesberg för att få tag på det men det kanske det är värt? Vi får testa och se hur det känns.

Halva boken, första utkastet - I PRINT!

Det plingade till i telefonen igår och i inkorgen låg den här bilden från Madde:

Hon har skrivit ut det vi har skrivit på boken hittills. 11 kapitel, ungefär 250 sidor, som planeras bli ungefär halva den färdiga boken. Det här är alltså halva våran bok - på papper för första gången, ever! Det är bara första utkastet och vi ska använda den till att köra igenom den första riktiga bearbetningen av texten, + att det är kul att ha den på papper. När den ligger där ser den ju faktiskt ut som en bok också, vilken känsla!

Upptäckte något kul på jobbet idag: mina 6,5 år gamla arbetsskor. Jag tror att jag är högerfotad va?

Tidig morgontur.

Klockan ringde kvart över fyra i morse. Jag tog mig motvilligt ur sängen bara för att upptäcka att det fortfarande var mörkt ute, solen kändes rätt långt borta. Snozade en kvart och såg en svag blågrön rand längst ner på horisonten och tänkte att det fick räcka. Plockade i ordning mig, Texas och draggrejerna och bökade oss ner genom trapphuset och hoppades att ljuset skulle hinna ikapp oss tills vi kom bort till Linjan. Att susa fram genom skogen på Kicki, bakom Texas i bäckmörker känns nämligen inte som ett speciellt säkert påhitt. Men solen steg snabbt och när vi kom bort till kyrkan började jag känna hopp om att det skulle vara ljust nog att se tillräckligt ute i skogen.

Världen var vacker som vanligt och även om en hel del folk var i full färd med att ta sig till eller från jobbet så hade vi hela sträckan från kyrkan till norra Station helt för oss själva. Förutom djuren då, som var ovanligt pigga idag.

Först såg vi två grävlingar vid Villa Linden. De var sjukt söta och såg ut som två mycket överdimensionerade Fannysar, de hade bara lite spetsigare ansikten. När de flydde från Texas (som såg mycket hungrig ut) såg de ut som två stora, tjocka rumpor, direkt fästa på varsitt huvud som skumpade ner mot floden orimligt snabbt.

Sen såg vi tre bävrar. Två som simmade vid tågbron och en som kastade sig ner i vattnet några meter längre bort. De två som simmade brydde sig inte alls om oss utan simmade på i maklig takt. Det var kul för annars brukar de ju vara rätt snabba på att dyka när man kommer.

Texas var i himmelriket, även om han hade varit ännu lyckligare om jag hade släppt honom så han kunnat smaka lite på frukostbuffén som så retsamt rörde sig precis utom räckhåll. Två grävlingar, tre bävrar och 2,5 km fullt ös gjorde hjärtats morgon. (Fåren borta vid lövparkens Trädgård bryr han sig däremot inte speciellt mycket om längre. Peppar, peppar!)

Själva draget var, om möjligt, snäppet bättre än de två föregående och Linjan känns nu alldeles för kort men vi hade inte tid nog att vända tillbaka och ta samma väg hem igen. Jag vet inte hur lång tid det tar, det kanske går snabbare men eftersom Nicklas måste åka till jobbet hade jag inte marginal nog att chansa. Eftersom sträckan blev så kort lät jag honom få dra på lite snabbare och det uppskattades mycket.
Lidl-handskarna skötte sig bra den här gången också och höll båda armarna vid liv hela vägen, trots att jag har haft en hel del problem med dem den sista tiden. Jag har i flera år gått omkring och trott att problemet sitter i nacken men när Madde masserade mig för ett tag sedan upptäckte jag att det sitter strax under skulderbladen. När hon råkade trycka på en speciell punkt så började det gå kolsyra i hela armarna. Jaja, det spelar inte så stor roll var det sitter, jag vet ändå inte vad jag ska göra åt det och än stör det mig inte tillräckligt för att jag ska ta och masa mig iväg till lasarettet.

Efter en lyckad vända som lämnade mig hög på endorfiner och Texas avslappnad och nöjd fick vi äntligen gå omvägen genom källaren för att lämna Kicki i cykelkällaren bredvid Maja. Nicklas fixade nämligen en nyckel dit igår så nu slipper vi ha två cyklar stående i vardagsrummet. Jag slipper dessutom kånka på cyklarna i trapphuset vilket ska bli galet skönt! Kicki är väl en sak, hon väger bara nio kilo och är rätt liten och smidig men Maja är en riktigt bastant kvinna att böka runt på. Har man då Alex, Texas och ett par väskor med sig också så krävs det lite skills för att inte banka på varenda dörr på vägen ner (eller upp).

Magiskt söndagsdrag. Igen!

Vaknade tidigt i morse och hann ut på en vända på kickbiken med Texas innan jobbet. Det var bara åtta grader när vi stack iväg. Det var så himla fint ute och vi mötte inte många, jag älskar den där känslan av att få ha hela världen ifred ibland.

De här två senaste turerna har gått helt galet bra! Det är nog delvis tack vare vädret som har varit svalt och bra men Texas och jag har också förbättrats avsevärt.
Min balans är ljusår bättre än första gången jag ställde mig på en kickbike, den kan (och kommer förhoppningsvis) såklart bli bättre men skillnaden är stor redan och det märks tydligt. Jag har blivit bättre på att hantera kickbiken över huvud taget och har fått kläm på det här med att lägga på tyngd vs underlätta för Texas beroende på omständigheterna så att vi får ett jämnare flyt.
Texas kondition och styrka har också förbättrats, han orkar längre och återhämtar sig snabbt. Han har börjat lyssna bakåt efter kommandon och håller med mig nästan jämt.
Vi börjar kännas som någonting som liknar ett team nu, istället för en galen fartdåre med en bromskloss slirande bakom sig. Vi är dock inte helt överens om starten än och ska jag vara ärlig så tror jag inte att vi någonsin kommer att bli helt överens där. Texas vill starta med en explosion och jag vill i alla fall ta det lite, lite varligare. Vi får se hur vi kompromissar starten med tiden men jag misstänker starkt att jag kommer att få ge mig lite mer än honom på den punkten.
Nu börjar det bli dags att planera in en ny 'vardagsrunda' för vi leker snart med den här och lite utmaning vill man ju ha. Texas är fortfarande spattig och sugen på mer när grusvägen tar slut. Vi kanske får börja med att vända helt om då och ta samma väg tillbaka? Det skulle ju vara en idé. Fast det skulle vara kul med en ny runda också, hur mycket jag än älskar Linjan.

 Nöjd kille efter avslutad tur. Han skulle nog kunna gå en rond till.

 Nu när vi har fått upp tempot en del måste jag verkligen ta fingrarna ur och skaffa mig en vettig hjälm. Jag erkänner att jag har fuskat lite med den men nu kan jag inte fuska längre. Jag lovar mig själv att fixa en ordentlig hjälm den här veckan! För nu börjar det gå undan och vi är nog redo att lägga i en växel till inom kort.
Jag köpte ett par billiga cykelhandskar på jobbet för ett tag sedan. De har gel i handflatorna och tanken var att se om de kunde hjälpa mina händer att inte domna bort när vi drar. Jag har haft problem med det i några år nu, det började med att tummen domnade bort lite då och då och nu för tiden domnar hela armarna bort i vissa lägen. De har en tendens att göra det när jag cyklar på grus eller står på kickbiken och jag tror att vibrationerna i samband med att jag spänner musklerna i ett ganska så låst läge ställer till det. Rätt opraktiskt. Men handskarna hjälpte faktiskt! Billiga var de också. Håller de bra så fyller jag nog på med fler från jobbet när vi får kampanj på cykelgrejer nästa gång, håller de inte så är det helt klart värt att lägga ut lite stålar på ett par dyrare. Det är ju ett läge då det kan vara bra att ha armarna under kontroll liksom.

Mina nya kompisar. De kanske ser fåniga ut men de fyller sin funktion alldeles utmärkt. 

Jag har tänkt så många gånger att jag ska ta med kameran ut och, i alla fall försöka, fånga Texas på en bild när vi drar men jag har inte tillräckligt bra balans för det än. Det är ju tyvärr rätt svårt att få bra bilder eller någon bra filmsnutt när man är ensam ute. De bilder jag har försökt få när vi står still ser oftast ut ungefär såhär:

"Om du ändå inte har något bättre för dig kan du väl klia lite på mig?"

Planras, halti & fruktansvärda nyheter.

Planen var ju att gå upp i tid idag, ta en snabbdusch och sen sticka ut en vända med Texas och Kicki medan det fortfarande var svalt och skönt. Men planer och verkligheten är ju, som jag sagt tidigare, sällan speciellt bra synkade hos oss.
Vaknade lite sent men överkomligt, hoppade in i duschen och blev kvar lite för länge, kom ut och upptäckte att termometern stod på fyrtiograderssträcket. Visserligen i solen, mot väggen på balkongen så den överdrev helt klart en hel del men de dagar som har varit överkomliga för lite arbete i verkligheten har den visat på 20 - 25, så 40 kändes ju allt annat än okej, hur mycket den än luras.
Det blev alltså en kort morgonpromenad och lite pul hemma istället medan Nicklas rymde iväg och meckade lite bil (någon annans bil).
Försökte fjäska i Texas frukosten med hjälp av lite extra gotta, han äter ju som sagt rätt dåligt de dagar han inte får arbeta ordentligt, men när jag kom hem från jobbet hade Nicklas fortfarande inte fått i honom speciellt mycket. Jag vill inte ge mig ut och dra med en hund på tom mage så jag stannade hemma med Alex och Texas medan Nicklas åkte iväg och meckade en annan bil (återigen någon annans).
Nu har jag fått i honom lite käk men inte tillräckligt för hårt arbete. Det får bli en långpromenad istället. Efter det kommer han nog att äta som vanligt igen så får vi ge oss ut på en vända innan jobbet imorgon.

Får se om vi hinner med en premiärvända på inlinesen imorgon kväll när jag slutar jobbet. Vi har nämligen vant Texas vid haltin nu så Nicklas är sugen på en liten provvända med hjärtat. Turerna på inlines kommer att hållas korta och lätta eftersom de måste hållas på asfalt men det kan vara trevligt att kunna sticka iväg hela familjen och ta en glass eller så då och då.
Jag gillar inte haltin egentligen men det finns tillfällen då den har varit till väldigt stor hjälp. När jag var gravid till exempel, var det tack vare den som Orvar fick komma ut och röra på sig i den utsträckning han faktiskt fick. Han var ju inte alltid helt pålitlig och utan haltin hade jag kanske inte kunnat hålla honom om någonting hade inträffat då. Nu gjorde det inte det och jag hade nog inte behövt den egentligen men den var en trygg försäkring i det läget. För att inte tala om när jag spräckte bäckenet och Nicklas gick med vänster arm ur funktion.
När det gäller Texas har jag tänkt såhär: Cykling är nog en bra träningsform att varva med draget. Det låter honom öka på stegen lite utan att behöva ta i. Nackdelen är att Texas tror att han kan dra en cykel med halsen, eller tror och tror - han gör det. Jag är inte helt haj på att cykla och kan faktiskt inte cykla fort nog för att han inte ska dra, på ett säkert sätt. Han springer alldeles för fort för det. Dessutom är ju inte tanken att vi ska ösa på så fort vi kan (det tjänar inte våra syften och är definitivt inte säkert) utan förbättra konditionen och uthålligheten på lite längre sträckor. En halti kan hjälpa oss där, ge oss fler träningsmöjligheter och större variation utan onödiga risker och utan att han släpar runt mig med halsen för det kan ju omöjligt vara hälsosamt.
Så ja, i vissa lägen känns haltin som ett överkomligt pris på motion och/eller säkerhet. Så länge man är försiktig, medveten om riskerna och aldrig rycker i hunden. Och så länge hunden inte kastar sig runt - för att bli av med den till exempel, för ett ryck från hundens håll kan sluta precis lika ödesdigert som ett ryck av föraren.

Vi ska ta och införskaffa oss en storlek större så att han kan öppna munnen helt,

innan vi ger oss ut på några långa sträckor.

Junior mår bättre nu i alla fall och jag oroar mig inte speciellt mycket för en ond repris på senaste vaccinsprutan längre.

Jag vet inte om jag har berättat det men min ena syster och hennes familj skaffade sig en liten vavva-tös för en månad sedan. Assall. Sjukt söt! Hon blev ihjälbiten av en annan hund när de var ute med barnen i lekparken igår. Alltså, det är alltid hemskt när sådant händer men i lekparken av alla ställen... Det skär i hjärtat när jag tänket på att mina tre små systerdöttrar såg sin hundvalp dö på detta tragiska sätt. För att inte tala om alla andra familjer och barn som kanske var där just då. Ett hemskt öde för en knappt fyra månader liten valp som inte ens har upplevt en bråkdel av världen än. Hemskt... Vi tänker på er, älskade, älskade ni ♥ 
(Ägaren till den större hunden åkte in och avlivade den omgående.)

Hopp

Junior i natt (i vaket tillstånd).

Junior nu.

Pojken har hämtat sig lite. Febern lyssnar på Alvedonen. Det ser ut som att det värsta är över och att det inte blev så illa som vi befarat. Skönt! Man ska väl inte ropa hej för tidigt, inte med Junior och baskilusker i alla fall men det är ju onekligen skönt att han hoppar i sängen, blåser bubblor i saften och snattar choklad.

Det får bli en heldags fredagsmys idag, febern har ju en förmåga att bli värre ju senare det blir. Jag tror att den och mörker har ett klart samarbete... Rätt bra timing ändå. Nicklas kommer hem innan jag börjar jobba idag så vi kan byta av varandra och vara hemma med Alex hela dagen. Jag jobbar helg men Nicklas är ledig och så hoppas vi att det ger med sig tills nästa vecka.

Texas är nog inte överförtjust över en hel dags fredagsmys men han får klara sig med promenader idag. Det blev inte mycket sova för mig i natt så att gå upp vid fem för att hinna med ett fyspass (i sju underbara, svala plusgrader) innan Nicklas stack till jobbet var det inte tal om. Jag var näst intill medvetslös då. Ikväll är jag inte hemma fören vid 20.30 - 21.00 någon gång och med tanke på nattens sömnbrist kommer jag förmodligen att ta mig hem som en zombie och plana på hallgolvet.

I natt är det Nicklas tur att sova i vardagsrummet med Alex, jag börjar inte fören vid ett och vädret verkar lova ca 4 - 10 grader om jag kommer upp i tid så då blir det åka av! Vad vi hittar på beror lite på hur natten går och hur det känns i morgon men någon form av fysisk aktivitet ska Hjärtat i alla fall få.

Here we go, all over again...

Igår ringde BVC-sköterskan och meddelade att det börjar bli dags för Alex femårskontroll. Vi fick en tid på förmiddagen idag. Det visade sig att det även var dags för vaccinering (Red alert! Red alert!). Någon som minns vad som hände sist Junior fick en vaccinspruta? Jag kommer i alla fall aldrig att glömma det... Pojken åkte feber och nässelutslag. Mycket nässelutslag och envisa var de. En månad var han sjuk och ska jag vara helt ärlig så har jag glömt hur många vändor till sjukan det blev. Jag har glömt hur många adrenalininjektioner han fick också, men det blev många. Han blev inlagd en sväng när det var som värst. Förstår ni nu varför varningssignalerna genast började ljuda i panik?
Fick veta att han förmodligen skulle få ont i armen och troligen någon febertopp imorgon.
Gissa vad jag gör nu? Jo jag sitter i soffan och vakar över Junior som har hög feber som inte vill ge med sig med Alvedon. Han har ont i armen och vill inte ens smaka lite choklad, då är han sjuk... Jag hoppas för fan att det bara är den där utlovade febertoppen och ontet i armen för om han åker på samma sak den här gången som han gjorde sist så vet jag inte vad vi tar oss till. Det var fruktansvärt att se grabben så dålig..

Jag hoppas att vi slipper en upprepning på denna...

Längtar...

De senaste dagarna har jag längtat så fruktansvärt mycket efter vintern! Jag längtar efter lukten av snö. Knarret under skorna. Kylan. Snön! Så mycket att det nästan gör fysiskt ont, varenda cell skriker av längtan. Jag missade nästan hela förra sesongen, förutom ett par veckor alldeles i början. De veckorna var fantastiska och jag vill ha mer. Nu! Jag behöver mer. Jag behöver en psykisk tidsfrist. Jag behöver mina få månader av mental rehab.

Jag saknar hur vacker världen är på vintern. 

Jag saknar ljuset, för hur man än ser på vintern går det inte att komma ifrån: när det är ljust så är det verkligen ljust. 

Jag saknar att få stå på brädan.

Jag saknar kickarna. 

Jag saknar att stå på min ybergamla men helt fantastiska gamla trotjänare Extrem Mission. 

Och en massa, massa annat...

Framsteg?

Alex nya dagis känns lite virrigt, jag hoppas att det bara är mitt i röran av nyöppnad avdelning på ny plats, i nya lokaler med ny personal och nya barn. Lämnade Alex igår och fick en liten uppläxning om att det är bra att säga till när ens barn ska vara ledigt. De hade nämligen undrat vart Alex var någonstans förra veckan men efter några dagar hade Elin talat om att han var ledig. Jag sa faktiskt till dem att han skulle vara borta hela veckan - två gånger. Idag när vi kom blev de förvånade, det stod ju att han skulle vara ledig på schemat. Det nya schemat med ändringarna hade tydligen kommit på villovägar...
Telefonnummer till avdelningen och en lapp om vilka tider de äter har jag själv fått be om. Det kan ju vara en fördel att kunna mata Junior någorlunda synkat så att han slipper vänta jättelänge för att glappet mellan maten hemma och när det är dags att äta på dagis råkar bli stort eller så att han slipper gå från borden hemma bara för att sätta sig igen direkt när han kommer dit. För att inte tala om att planera så att han kommer dit och hämtas före eller efter maten och inte mitt i.
Jag har överseende med allt kan vara lite rörigt såhär i början men jag hoppas verkligen att det blir bättre. Det skulle ju vara tryggt att känna att de som ska ha hand om mitt barn när jag själv inte kan faktiskt har koll och läget under kontroll. Fast Junior trivs i alla fall och tycker att det är toppen, det är ju huvudsaken.

Ensamhetsträningen med Texas i våras gick ju lite upp och ner och slutade med en kraschlandning. Sedan dess har han inte behövt vara ensam i en minut ens. Vi har endera varit med honom själva, han har hängt med på det mesta, eller så har vi haft hundvakt när vi själva inte har kunnat vara med honom. Folk har varit fantastiska och hjälpt oss massor. Vi har inte ens funderat på att fortsätta ensamhetsträna utan utgick från att han helt enkelt inte klarar av det och planerat utifrån det. Vad vi vet så har han ju alltid haft minst en hundkompis i närheten, även när han har varit 'ensam' och vi tänkte att han helt enkelt inte klarar av att vara helt själv. Det är ju inte helt ovanligt bland huskysar och den biten av husky kan ju ha slagit igenom, inget konstigt med det.
Men, så när Alex var borta fick vi för oss att testa igen och det gick över förväntan. Mycket över förväntan. Kanske var det så enkelt som att han vara behövde lite mer tid på sig? Trotts att han verkade så lugn och trygg ända från början kanske han behövde de här månaderna på sig för att bli redo? Kanske var det så att jag behövde denna tid på mig att bli redo? Mina känslor påverkan ju garanterat hur han klarar situationen och jag var inte helt bekväm med att lämna honom så tidigt, nu känns det mycket lugnare.
Jag vet inte om han någonsin kommer att klara av längre stunder och vi kanske får nya bakslag så det här är ingenting som vi räknar med, men hoppas lite kan man ju alltid. Hittills grejar han ungefär en halvtimme utan problem och idag var första gången som jag försvann hemifrån på riktigt under tiden. Jag trampade iväg till dagis och hämtade Alex lite snabbt och Texas sov när vi kom tillbaka. Det går verkligen för bra för att vara sant och vi kommer inte att luras och skynda för snabbt den här gången utan kommer att jobba vidare på det här i maklig takt. Hur vi går tillväga beror ju naturligtvis på hur han svarar på träningen men vi kommer vara noga med att inte skynda på för fort bara för att det går bra.
Texas kommer alltid att vara en självklar fjärdedel av vår familj (förhoppningsvis en femtedel till våren) men det skulle verkligen göra saker och ting lite lättare om han kan vara ensam hemma någon timme här och där. Inte bara för våran del utan för hans också. Bara det att slippa följa med i bilen när det är varmt och vi måste uträtta något ärende. Även om någon av oss alltid stannar ute med honom så har värmen varit för djävlig denna sommar och det finns tillfällen då han utan tvekan skulle ha haft det bättre under fläkten hemma i vardagsrummet.
Mmmm, vi får se hur det går. To be continued...

Ibland skulle det nog vara skönare för Hjärtat att kunna stanna hemma.

Höstterminen startar.

 Nu börjar höstkänningarna komma allt tätare. De svala mornarna blir fler och det är inte dödsvarmt ute längre. Alex är hemma från sin semestervecka på Långenäs och dagis började på riktigt idag. Det är inte bara han och tre ungar till där längre så nu får fröknarna börja jobba på riktigt. I morse när jag tog mig från dagis till jobbet så var stan livligare än på länge, överallt vimlade det av ungar som var på väg till skolan och alla verkade ha glömt bort allt trafikvett (även jag, som blivit van vid att vara nästan ensam i trafiken på mornarna och inte är riktigt van vid att ta hänsyn till andra).

Alex åker snålskjuts till dagis. Jag har inte fixat någon barnstol än så vi får nöja oss med att gå med cykeln tills vidare.

Alex ville visa sydsvenskarna (morfar, mormor, mostrar, morbröder och kusiner) sin nya

plats på sitt nya dagis. Och sin nya yellow (mycket viktigt) mugg.

Pensionärerna verkar ha vaknat till liv igen också och igår morse när jag och Texas gav oss ut på en runda runt Linjan med Kicki fick vi trängas med stora delar av PRO. Det var den bästa turen hittills btw. Allt flöt på fint, min balans har förbättrats avsevärt och jag känner mig säkrare på både Texas, vårt samarbete och min egen förmåga att läsa av, bedöma och hantera honom, mig själv, oss och de situationer vi står inför. Jag har fortfarande massor kvar att lära men det känns som att jag börjar få lite kläm på det nu i alla fall. Texas pinnade på med betydligt bättre flyt än jag känt tidigare och verkade stortrivas med att få dra på lite och det kändes som att han hade kunnat fortsätta betydligt längre än jag tillät. Jag hade gärna fortsatt själv också men förnuftet satte stopp för det. Han var fortfarande spattig när jag gav kommando om att sakta ner och så småningom stanna och även om han lyssnade så hade han nog helst bara velat fortsätta en bra bit till. Tyvärr så är det fortfarande för varmt för några mer krävande fyspass och även om han såg ut att kunna gå i tusen år så skulle vändan över Hedkärra ha blivit för mycket. Än så länge får vi nöja oss med lättare vändor när det är som svalast, bara för att få spatta av oss det värsta. - Och för att det är kul! det var i alla fall en helt fantastisk vända! En sån där som man blir hög på. 

Och så säger folk att hundar inte kan prata...?

Jag: Du Texas, ska vi gå ut och kissa så vi kan gå och lägga oss sen eller?

Texas:

Maja, min nya packåsna.

Den möjliga kandidaten till att ta över Maggans roll som min min trogna packåsna klarade besiktningen och fick flytta med hem till oss. Hon heter Maja och är trevlig och enkel att ha och göra med. Jag tycker att det är lite läskigt att cykla på någon annan cykel än Maggan eftersom jag är totalt askass på att cykla. Maggan kände jag ju väl och litade på men det är lite obehagligt med Maja när jag inte riktigt vet hur hon fungerar i alla lägen, men vi ska nog bli kompisar. Potentialen finns absolut där. Hänger lite i valet och kvalet om det verkligen är värt att skaffa en barnstol till Alex? Jag cyklar ju ändå inte med honom när det väl börjar frysa på och det dröjer ju inte allt för länge innan vintern kommer att börja smyga sig på oss. Till nästa vår kommer han förmodligen att cykla själv, han har ju börjat få kläm på det där nu. Å andra sidan kan det vara jäkligt skönt att bara mosa ner honom i stolen en tidig morgon och trampa iväg, speciellt om man har lite bråttom... Dessutom väger han så pass lite att han nog kommer att kunna åka stol nästa år också, om inte någonting jättedrastiskt händer och han går upp sju kilo på ett halvår och det känns ju rätt långt borta. Och det kommer ju säkerligen att inträffa tidiga mornar, bråttom bråttom, trötta ben och förseningar nästa vår också. Ja, det får nog bli en barnstol.

Nu hoppas jag att jag får ha Maja ifred, har nämligen ingen lust att köpa cyklar till hela stan. Folk får väl ta och köpa sig sina egna jävla cyklar!

Min man var fantastisk som vanligt, allt jag behövde göra var att hitta en cykel som jag gillade och sen fixade han resten, jag behövde bara hänga med och njuta av åkturen.

Maja på väg hem till sitt nya hem. Iris skötte sig också fint.

Det var inte sådär jättelångt att åka men vägen var mindre och sämre än vi trott och resan tog betydligt mycket längre tid än vi hade räknat med. Halv elva var vi hemma, men det var det värt.

Vi körde premiärturen till jobbet i morse och hon skötte sig fint. Jag kom fram i tid och allt! Ja, jo, hon kanske inte är Maggan men jag gillar henne.

Är det dags att släppa taget och gå vidare?

Jag och Nicklas ju ut på uppdrag i måndags, det gick dåligt. En bekant har sett en kille cykla runt på någon som ganska säkert är Maggan. Det hade suttit så jävla fint att få tillbaka henne och dessutom få gå lös på någon som förtjänar det - som en liten bonus liksom. Fast hon stod inte kvar där hon hade blivit sedd och vi har inte sett henne sen dess, att åka runt och leta känns ju som lite överkurs även om jag har hållit ögonen öppna när jag ändå är ute.
Nu är det över fem månader sedan hon blev stulen och jag har börjat inse att det nog är dags att skaffa sig en ny cykel, hur mycket det än tar emot. Jag behöver en cykel för att kunna kuska runt till dagis, jobb och hundvakter utan att det ska behöva ta en hel dag att jobba ett knappt femtimmarspass. Men gud vad svårt det är! Jag är en sån där som sällan skaffar saker om jag inte verkligen vill ha dem, när jag sen väljer ut dem ska det kännas rätt och sen slutar det alltid med att jag älskar dem. På gott och ont. Nackdelen är väl att jag har så himla svårt att byta ut dem när jag väl blir tvungen. Det är ju inte så att det inte finns några cyklar där ute... Blocket kryllar ju av dem men jag jämför alla med Maggan och ingen kan mäta sig med henne. Det verkar inte som om andra vill göra sig av med sina Monarker av model Margareta City heller och jag förstår dem.
Nu har jag dock hittat en möjlig kandidat, en vit Cresent, den är dock bara treväxlad men man kan väl inte få allt här i världen... Vi ska åka och kika på henne idag så får vi se hur det känns.

Gud vad vi saknar pojken här hemma! Ingenting fungerar som vanligt när han fattas, jag tror inte att vi har ätit frukost en enda dag sedan han åkte till sin morfar och mjölken har gått ur datum. Han lever livet och har semester full ut, idag tror jag att de skulle till Naturhistoriska museet och kolla in blåvalen, något pojken har sett fram emot jättemycket. Det är bra att han inte är ledsen och längtar hem och visst är det ganska skönt med lite barnledigt men nu räcker det. Nu längtar jag tills på lördag när jag får krama honom igen!

Nicklas, jag och Texas tog en kvällspromenad i Ludvika av alla ställen igår. Vi hade ändå vägarna förbi så vi stannade till vid Stollbergs Gruva och njöt av utsikten en stund:

Svinryggen, Sandra & ett fyspass light.

Igår tog vi sovmorgonen och lyxade till det lite genom att åka till Norberg och gå våran (mycket sena) morgonpromenad över svinryggen. Den är ganska så kort men väldigt läskig, i alla fall för mig som är en aning höjdrädd, så det tog en liten stund i alla fall. Hela vägen ser ut ungefär som på bilden. Det är alltså en enda lång, slingrande stig som går mellan två långa sänkor med gruvhål på vardera sidan. Jag tycker att Norberg borde investera i bättre staket så att ingen slår ihjäl sig eller ramlar ner i ett gruvhål och drunknar... Det är i alla fall inget ställe jag tänker ta med mig Alex till på många, många år än. Nicklas tycker att jag är en mes men det är faktiskt rätt läskigt. Fast väldigt fint.

Texas är ju tack och lov rätt säker på foten, men jag kunde ju önska att han hade lite mer respekt för höjder... 

 Så här ser det ut på båda sidorna mer eller mindre hela vägen. Läskigt men fascinerande.

Resten av dagen tillbringade jag och Texas med Sandra! Det blev många timmar av prat och vi lyckades nog täcka de flesta ämnen man kan tänka sig. Det var så skönt att ha tid till att verkligen umgås och inte bara försöka hinna med att täcka det viktigaste som hänt sedan sist. Nio timmars ren kvallitétstid. Underbart! Jag saknar henne redan...

Idag har vi tagit en vända runt Hedkärra med Kicki. Det var meningen att det skulle bli ett hyfsat fyspass. På förmiddagen var det nämligen bara tretton grader ute! Men så slog solen till och det steg tio grader i ett nafs så vi tog en långsam runda i promenadtrav istället. Det var trevligt men det hade ju varit kul att kunna mosa på lite mer. Jaja, det kommer. Hösten kommer ju till mig varje år och den lär väl inte svika i år heller, det är ju trotts allt bara mitten på Augusti än så länge.

Eskiln.

Ikväll ska Nicklas och jag ut på ett litet uppdrag. Vi får se om det ger utdelning? Jag hoppas verkligen det! Jag vill inte säga så mycket mer nu men lovar att uppdatera er sen när vi ser hur det går - hur det än går. Nu håller vi tummarna!

En milrik lördag.

Texas har fått kläm på läget. Vi har alltid varit noggranna med att våra hundar ska kunna låta bli att tigga vid matbordet. Inte att de ska låta bli att tigga vid matbordet utan att de ska kunna låta bli. De har gärna fått vara med och kolla vad det bjuds på och tigga till sig en munsbit eller två så länge de har klarat av att gå därifrån när vi säger till dem. Det är ju inte alla som vill ha en blöt hundnos på bordet när man åker bort och det är inte alltid så lägligt när man har gäster hemma heller.

Max var väluppfostrad och artig vid matbordet. Han satt på en egen stol men han hade för lätt för att lägga på sig så han fick sällan smaka utan fick äta sin egen mat vid bordet och var nöjd över att bara få vara med. Smilla försökte stjäla vad hon kunde under ett obevakat ögonblick och fick hålla sig på golvet och oftast fick hon ligga ner så att hon inte skulle nå upp och kunna förse sig själv. Orvar tog aldrig någonting utan lov, vi kunde lämna chipsskålarna på golvet efter ett fredagsmys och de stod fortfarande orörda kvar på morgonen, han ödslade inte tid på att tigga i onödan. Han listade snabbt ut att vi ropade på honom om det bjöds och gjorde vi det inte det så vilade han hellre i hallen istället. Texas vill väldigt gärna vara med mitt i smeten och har nu kopplat att han gärna får det om han håller sig någotsånär i skinnet. Han anstränger sig hårt för att inte gå över gränsen även om han ligger och gnuggar farligt nära den hela tiden. Han vill nog helst ligga på bordet, mitt i frukosten och bli bjuden på lite av allt men håller sig på golvet (med baktassarna i alla fall). Han servar inte sig själv men är väldigt bra på att påminna oss om att han finns där och är sugen genom att putta på oss med nosen med jämna mellanrum. Han har också insett fördelen med att byta person lite då och då så att man inte irriterar någon och riskerar att få gå ifrån bordet. Han är bra söt och får hållas så länge han är artig, han kommer undan med att vara lite påträngande så länge han lyssnar när vi säger ifrån och går därifrån om vi ber honom och det gör han ju.

Kollar om det finns något att hämta på morsans sida av bordet. 

 Eller kanske hos farsan eller brorsan?

Ja men se där! 

Junior har inte förstått att han får sitta vid bordet utan att behöva tigga fint. 

Igår körde vi Alex till Hova där pappa mötte upp oss och tog med sig pojken hem till Långenäs. Pojken ska vara på semester hos sin morfar och resten av min familj i en hel vecka. Det känns lite tomt och trist här hemma nu. Det är märkligt det där, innan han åkte kändes tanken på att få lite egentid, både för mig själv och med Nicklas, väldigt lockande och ganska skön men nu när han inte är hemma känns det bara vemodigt och tomt. Fast vi får väl passa på att använda tiden nu när vi har den, om inte annat så för att få den att gå. Resan hade i alla fall gått bra och när jag ringde för att säga godnatt hade han inte tid att säga mer än just 'godnatt'. Han var nämligen en grön klätterödla som var väldigt trött och skulle gå och sova och alla vet ju att gröna klätterödlor egentligen inte kan prata :)

Det var kul att träffa pappa igen, även om det bara var väldigt kort, och jag fick lite dåligt samvete över att vi inte gjorde dem sällskap när de gick in och åt. Texas var väldigt uppe i varv över att få träffa pappa igen dessutom var det loppis och en hel del som hände runt i kring just då så det kändes inte helt schyst mot de andra gästerna att ta med sig honom in på uteserveringen. Även om han lugnade ner sig ganska snabbt så tycker jag inte att man ska ta med sig en hund in bland folk som vill äta i lugn och ro om den inte ligger lugnt och stilla utan att störa. Folk kan ju vara rädda, allergiska eller helt enkelt inte gilla hundar och jag vill inte utsätta varken dem, mig själv eller min hund för en eventuell situation som skulle kunna uppstå med en lite småstissig hund på ett sådant ställe om någon skulle ta illa vid sig. På lördag ska vi se till att komma lite tidigare hemifrån så att vi kommer dit före pappa och Alex. Då hinner vi rasta Texas ordentligt först och låta honom kolla in läget en stund så då kommer det nog att gå betydligt mycket bättre och vi kanske hinner träffas lite längre.

Vi stannade vid ett jättefint sandtag för en toapaus på vägen. Tyvärr hade ett gäng blåbärsplockare hunnit dit före oss och lämnat efter sig ett halvt läger. Det låg hemmagjorda grillar, trasiga stolar, skräp och en hel del annat slängt lite hur som helst. Jag hade egentligen velat plocka med mig skiten och kasta det men det var så stora grejer att vi inte kunde ha fått med oss det i bilen eftersom vi var fullpackade. Det är sjukt tråkigt att de förstör så mycket när de drar fram, annars hade jag inte haft något emot dem... 

När vi sagt hejdå till Alex och pappa var vi rätt hungriga och bestämde oss för en McDrive. Jag är nämligen löjligt förtjust i dom där chili cheestopparna och bangar inte för en chans att få sätta tänderna i en. Tyvärr så har jag två bråkiga visdomständer som knölar och gjorde upplevelsen betydligt mindre trevlig än jag hade väntat mig...

Så små, så onyttiga och så  GALET goda!

Vi tog vägen över Kungsör hem och hämtade upp Nicklas pappa. Det var nämligen cruising i stan igår och de är ju båda galna i bilar så... Själv låg jag nerbäddad hemma i soffan under biljippot men följde med och skjutsade hem honom på kvällen igen. Jag var lite orolig över hur Texas skulle reagera på Nicklas pappa. Han har nämligen inte riktigt samma kroppsspråk som en 'vanlig' person och skulle kunna uppfattas som lite läskig för en hund. Speciellt som vi inte vet exakt vad Texas har varit med om, men han grejade det galant. De verkade tycka bra om varandra och det var ju kul!
Vi kom hem rätt sent och det blev ganska många timmar i bilen igår men jag gillar att åka bil med Nicklas för då får jag ha honom helt för mig själv.

Regn & Svalka

Klart.se hade rätt, temperaturen sjönk igår och verkar fortsätta hålla sig runt tjugo grader som högst. Jag och Texas firade med en sväng över Linjan på vägen hem från jobbet igår kväll. Det var rätt svalt, ca 17 - 19 grader och regnade. Det blev ännu en lugn vända för även om det var relativt svalt och luften var lättare än på länge så var det inte svalt nog för att ge frikommando och låta honom sträcka på benen, hur gärna vi än vill det.

Dessutom är vi inte tränade för det än, Texas behöver lite mer fysträning först och jag behöver bättre balans och jag vill fortfarande kunna läsa honom bättre. Fart är fruktansvärt kul men det kan vara riktigt farligt också, särskilt som vi inte är riktigt redo för det än. Och fart när det gäller Texas är verkligen fart. Jag försöker hålla oss i trav till största delen med några inslag av galopp då och då för att variera honom lite. Det skulle vara galet kul att släppa på kontrollen, låta honom löpa och bara hänga på, adrenalinjunkien i mig vill inget hellre. Det är nog hans högsta önskan också. Men, på grund av just det måste jag vara extra noga med att tänka efter först så att vi inte skyndar på för snabbt i rent lyckorus. Det har varit en varm sommar med väldigt lite fysträning och jag vill inte riskera att skada Texas genom att ha för bråttom. Jag måste få lite bättre koll på hans rörelsemönster och bättre balans också, ingen vinner någonting på att jag går och spräcker bäckenet (eller något annat den här gången?) bara för en kick (igen). Jag är hellre lite för försiktig än har lite för bråttom och det är ju faktiskt inte tråkigt bara för att det går sakta. Eller ja, sakta går det väl inte heller, inte egentligen. Han är ju alltid väl uppvärmd innan vi börjar och jag tror inte att han skulle ta skada av att få dra på lite men jag vågar inte riktigt ta risken utan försöker få honom att hålla en maxfart på runt 25 km/h som jag vet att vi båda kan hantera fint. Efter några hundra meter, när han har fått spatta av sig det värsta så håller han en ökad jämn trav och jag tror att vi har hittat ett tempo som vi trivs bra i båda två. Han ser ut att trava på utan ansträngning, andas rytmiskt, rör sig lätt och obesvärat utan att gå på snedden och utan att ständigt försöka tjuvöka. 

Gårdagens vända över Linjan var i alla fall som en frisk fläkt i ett kvavt rum. Vädret var fantastiskt, skogen luktade levande igen, marken var mjuk och fin för tassar och ben, regnet svalkade skönt och det var lätt att andas. 

Blev lite överrumplad inatt och har mått rätt taskigt idag så dagen har gått i soffläge och Nicklas har stått för rastning av Tex och fredagsmysfix åt familjen. Jag börjar känna mig som någonting som liknar en människa igen men jag tänker fortsätta kvällen i soffläge och kolla på The Host med min man sen får det bli en tidig kväll. Förhoppningsvis med mer sömn än jag fick i natt.

Tuggummihelg.

I fredags jobbade Nicklas halvdag så jag, Alex och Texas passade på att göra Villaparken osäker på förmiddagen. Alex tyckte att det var lite tråkigt för det var väldigt lite ungar där och de ville bara fika och inte leka. Texas tar lekparker med ro och gottade sig mest i skuggan av träden. Det är sjukt skönt att ha en hund som man kan ta med sig till lekparken utan att behöva oroa sig för att han ska skrämma någon. Orvar kunde vara rätt vass, inte mot barnen men mot deras föräldrar och man fick alltid vara väldigt noga med vilka tider och dagar man gick dit. En tom lekpark är ju inte alltid så kul för 

Junior och att kunna gå dit när som helst utan att behöva fundera över risker är helt fantastiskt skönt!

Nicklas hämtade upp oss där när han slutade och jag och Alex hoppade in på Pickaboo, för om pojken själv får välja blir det alltid Pickaboo, och köpte valar och delfiner för en liten del av den här veckans välförtjänta lön. Sen stack vi hem och käkade pannkakor. Killarna övergav mig vid bordet och innan jag ens hunnit äta upp första pannkakan var de redan på väg (nackdelen med att vara den som står vid spisen och steker och därmed också får äta sist). Mamma gjorde mig i alla fall sällskap och jag hade lyxen att få skjuts till Texas bonusfamilj och sen vidare till jobbet.

Hela helgen har varit varm och seg med ett tydligt stänk av tuggummikänsla. Texas vill inte äta om jag inte fryser maten först, han vill jättegärna gå ut men sen upptäcker han hur varmt det är och går från pigg huskyblandning till seg tuggummiblandning på ungefär fem minuter. Promenaderna hem från hans bonusfamilj efter att jag slutat jobba har gått väldigt långsamt.

Vi fick en smärre kvittorulleskris på jobbet igår. Plötsligt upptäckte vi att det rådde akut brist på kvittorullar, två halva rullar kvar sen var det klippt. Ett världsligt problem kanske det verkar som men nu är det faktiskt så att kassorna slår tvärnit utan en rulle i sig och blir totalt oanvändbara. Tänk er själva: "Tyvärr kära kunder, vi måste stänga tidigare idag för vi fick visst slut på kvittorullar", det hade ju varit både skrattretande och skapligt surt. Som tur var så löste det sig utan några större problem. Annars har jag mest glassat i kassan hela helgen eftersom sommarjobbarna har varit lediga. Lyx! Det var en väldigt läglig lyx också för jag har gått in i månadens tortyr och överlevde med ett falsk leende tack vare att jag fick sitta stilla och kunde hålla andningen på en nivå som gjorde mig yr men höll mig vid medvetande.

Texas har inte varit sugen alls på att göra något på dagarna så jag har kunnat ligga med gott samvete och halvdö på sofflocket framför tvn.

Vi har utnyttjat de tidiga mornarna som ändå har varit rätt svala om man jämför med de stekheta dagarna. Vi har påbörjat koppelhyfs steg 2, tränar på att han ska hålla sig på höger sida om Kicki när jag sparkar och han travar bredvid och vänster sida när vi går och så har jag blivit strängare med att han ska hålla sig i gräskanten när jag sparkar och han travar bredvid. Vi fortsätter 'höger' och 'vänster'träningen och jag har bestämt mig för att använda 'framåt' när jag vill att han ska springa rakt på i en korsning eller förbi en sväng, det är det ordet som kommer naturligast så det känns bäst. Lite finslip, lite nyheter och lite uppgraderingar på gamla grejer. Inte så fysiskt krävande men ändå någonting att jobba lite på i värmen.

Jag har aldrig riktigt gillat solrosor tidigare men så hittade jag ett gäng IRL och upptäckte att de faktiskt är riktigt trevliga blommor. Väldigt roliga att fota också:

Jag har undrat över två saker den senaste tiden:

1. Var är alla hundägare på mornarna och kvällarna? När jag har varit ute med Texas innan värmen slagit till och när den lagt sig har det varit en påtaglig brist på hundrastningar omkring oss. Att de håller sig inne på dagarna förstår jag men borde inte alla trängas på cykelbanorna ungefär samtidigt på mornarna innan värmen slår till och på kvällarna när svalkan börjar lägga sig? Jag har bara mött grannen ett par gånger, resten av stans hundar verkar vara som bortblåsta. Eller är de på semester allihop?

2. Vad kommer alla dessa döda näbbmöss, skogsmöss och sorkar ifrån? De ligger döda precis överallt ju! De ser inte ut att ha några skador utan ligger helt intakta men väldigt döda, på vägar, cykelbanor, grusvägar och stigar precis överallt... Vad har hänt? (Kan inte låta bli att oroa mig lite för utlagt gift även om det inte verkar troligt att det skulle vara utlagt överallt över hela stan). Däremot verkar det märkligt glest mellan mördarsniglar, grodor, paddor och ormar i år. Men det kanske beror på värmen och torkan?