För det första känner inte Nicklas av Texas alls och det är ju det absolut viktigaste. Han är egentligen, inte allergisk kanske men definitivt överkänslig, mot hundar. Korthåriga hudar fungerar inte alls, hittills har han i alla fall inte träffat en enda som han tål. Alla våra tidigare hundar har han klarat av men på våren och sommaren, när han dessutom är dränkt i pollen, har han känt av dem allihop lite grann men det har fortfarande varit överkomligt. Caro blir han tolerant emot när de umgås mycket och nära en längre period men har de varit i från varandra ett tag känner han av honom igen, samma sak under pollensesongen. Dessutom har det varit lite värre när vi har haft två hundar hemma samtidigt, speciellt under pollensesongen. Men Texas fick vi hem precis i början av Nicklas allergiperiod och han har bott här under hela den värsta tiden och ingenting har Nicklas märkt av av allergin. Pollen, javisst. Det har ju varit som vanligt men själva Texas har han inte märkt av alls, hur mycket de än har tjålat, hur mycket Texas än hårar (han hårar mycket), hur mycket Texas än ligger i ansiktet på honom, ingenting. Nada. Det är någonting som vi är så SJUKT glada och lättade över.
Sen har vi ju det där med Texas allergi. Det är någonting nytt för oss och vi jobbar på med det. Tack och lov så verkar det inte vara så illa, inte än i alla fall, och vi lär oss. Det är rätt lätt att hålla i schack och så länge det går att hålla ordning på så är det inga större bekymmer. Blir hans symptom värre och inte går att hålla tillbaka får vi göra en ordentlig utredning på honom men än så länge verkar det inte vara nödvändigt. Det är klart att det inte är kul men det kunde ju ha varit så mycket värre.
Sen har vi en ordentlig oläglighet. Min mamma, som är känslig mot hundar men inte lika känslig som Nicklas, är dödsallergisk mot Texas. Det är konstigt, hon kan känna av hundar om det blir för mycket i vanliga fall men Texas kan göra henne riktigt sjuk. Så länge hon är frisk och inte har någon direkt fysisk kontakt med honom går det rätt bra. Hon kan komma och hälsa och vara hemma hos oss några timmar utan att gå under eller så. Men rör hon honom så dröjer det inte speciellt länge innan hon ser... ja, förjävlig ut. Hon får brutala utslag av honom. Igår höll Texas dessutom på att förgifta henne.
Vi har varit hemma med någon sorts envist magvirus den här veckan och Nicklas har jobbar ybermycket (han har stuckit hemifrån mellan halv fem och halv sju på mornarna och varit hemma mellan halv elva och tolv på nätterna) så mamma hjälpte oss att handla. När hon kom förbi med maten passade jag på att ta med mig Texas ut så att han kunde kissa när jag ändå hämtade in påsen. Texas blev jätteglad och gav henne supersnabbt en liten kyss rakt på munnen innan någon av oss hann reagera. Det tog ungefär en minut sen trodde jag att hon skulle kvävas. Ja, det var helt enkelt en riktigt ordentlig allergichock. Tack och lov så lade det sig till slut och hon slapp åka till lasarettet.
Det är konstigt det där, att man kan reagera så olika på olika individer. Och det är ju tråkigt på min mamma men som sagt, det hade kunnat vara värre. Det hade ju kunnat vara Nicklas.
Ser ni monstret? Giftigare än giftigast ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar