Jag, Texas och Nicklas sprang en sväng igår kväll. En km rask promenad för att värma upp och för att Texas skulle få göra ur sig, fyra km löpning och en km promenad som nervarvning. Det var en märklig upplevelse. Tidigare när jag har sprungit så har musklerna inte varit något problem, att springa har varit ungefär samma som att ta en rask promenad för benen. När jag inte har orkat längre har det varit för att det har känts som att lungorna sakta krymper ihop och till slut når en storlek som är så pass liten att det blir ohållbart. Eller på grund av det där märkliga 'hållet' som jag får någonstans under nyckelbenet av alla ställen. Men benen har aldrig gett upp - fören igår. Själva benen var väl inte det verkliga problemet heller utan snarare musklerna i området där benet går ihop med resten av kroppen och den allra översta delen av låret, runt om. Vänster sida var rätt okej men höger sida höll på att ta livet av mig. Jag trodde att jag var helt normal igen efter bäckenbrottet men jag tror att jag har gått och avbelastat det området utan att tänka på det hela den här tiden. Av ren vana eller av rädsla över att det ska göra ont kanske, jag har ingen aning, jag visste inte ens att jag gjorde det. Ska ta och ta tag i löpningen igen, börja försiktigt och försöka få ordning på det här igen. Med tanke på hur ont det gjorde igår så trodde jag att jag skulle ha träningsvärken från helvetet idag men känner ingenting. Lite stel men det gör inte ont över huvud taget och hur jag än försöker verkar jag inte kunna hitta musklerna som gjorde ont för att töja lite på dem och känna hur det skulle kännas. Frustrerande. Dessutom känns det som ett ordentligt nederlag att närapå kollapsa över fyra km när jag brukade leka med åtta. Fyra km är ju ingenting...
Trädet utanför köksfönstret är fullt med rönnbär nu och kantarellerna börjar ploppa upp ordentligt = hösten är på väg till mig och Texas!
Nu börjar det bli höst! Temperaturerna ligger fortfarande runt tjugofem men det börjar blåsa svalt så det känns betydligt mycket behagligare i luften. Och det betyder att Texas och jag så smått kan börja jobba upp oss inför senhösten och vintern för jag misstänker skarpt att det kommer att vara våran högsesong. Nu börjar det bli tillräckligt svalt vissa kvällar för att vi ska kunna börja med fysträningen lite smått. Texas och värme har förbryllat mig en del, han verkar nämligen inte ha speciellt ont av att temperaturen ligger på mellan tjugofem och trettio grader. Han ligger gärna i solen och glassar och verkar inte må dåligt av det - så länge han inte rör på sig. Det krävs inte speciellt mycket rörelse för att han ska flåsa som en blåsbälg och få lite tuggummivarning över sig.
Så nu ska jag försöka komma igång och springa lite mer regelbundet igen. Det är väl ingenting som ger Texas sådär jättemycket, inte i min takt i alla fall men jag lär väl också vara i någorlunda form för att kunna ge honom vad han behöver. Vi är ju ett team.
Och så ska vi åka och hämta en kickbike på fredag! DET blir skoj! Det är en rätt enkel variant men det får duga till att börja med. Jag har ju faktiskt aldrig stått på en kickbike tidigare så det känns lite dumt att lägga ner sex tusen på en innan jag ens har testat. Den här är väl ingen Rolls Royce i draghundsvärlden men tjejen som haft den tidigare har använt den till barmarksdrag så den ska nog kunna tjäna våra syften. Till att börja med i alla fall. Den har bara två handbromsar men Nicklas tror inte att det ska vara några problem med att montera på skivbromsar på den själv. Han är bra fantastisk min man :) Sen saknar den stötdämpare men har vi kunnat fara runt på grusvägar på en vanlig kärringhonda hittills så ska nog frånvaron av stötdämpare inte vara något jätteproblem. Om min karl får ta hand om den lite, den får lite ordentliga däck, ett dragfäste och jag införskaffar mig en hjälm så ska vi nog snart vara igång. Vi får se på fredag vad vi döper den till. Alla trogna vapendragare måste ju ha ett namn :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar