Är det här början på nallarnas era?

Att det finns en del varg häromkring är ju ingenting nytt. De syns till titt som tätt och även om många ser vargar som egentligen är hundar så är en del av vargskymtarna faktiskt riktiga vargar. Men björn? Hade någon frågat mig om det finns björn häromkring för bara en månad sen hade jag förmodligen skrattat. Jag trodde faktiskt att det var ett skämt när jag fick höra att Hannas pappa träffade på en björn i skogen i Norberg för en knapp månad sedan. Jag frågade om det var ett skämt men fick veta att det var på riktigt, väldigt på riktigt. Idag berättade Nicklas att de nyligen varnat på trafikinformationen på radion för en björn som fastnat på fel sida viltstängslet på vägen mellan Fagersta och Virsbo. Min kollega berättade just samma sak när jag var in på jobbet och handlade fredagsmys. Vargar kan jag ta, jag skulle förmodligen inte vara jättekaxig om jag stötte på en i skogen men det är ingenting som jag går och tänker på när jag är ute. Då är jag betydligt oroligare för att råka hamna mellan en älgko och en kalv av misstag, den tanken oroar mig faktiskt en hel del och håller mig alert när jag är ute. Men björn? Tanken är ju asläskig. Vad gör man då liksom? Den är ju skitstor! Och vad skulle en björn göra med en hund? (Med min lilla Texas till exempel.)

De är ju faktiskt SJUKT söta. På håll. I verkligheten skulle nog det här vara en rätt respektingivande syn.