Nu är det nästan precis tre månader sedan vi träffade Texas första gången, den femte April. Han har varit väldigt lättsam att ha med att göra hela tiden men det är först nu som det verkligen börjar kännas som att vi börjar känna varandra. Vi börjar få kläm på alla de där små nyansernas nyanser som står i ständig förändring beroende på situation, stämning och allt annat världen har att bjuda på för inte ens en speciell situation ser likadan ut från gång till gång. Först nu känns det som att jag kan förutse hur han kommer att reagera i de flesta av de situationer vi står inför innan vi hamnar i dem och faktiskt ha rätt, oftast. Inte bara i de stora situationerna, de lär man sig ju trotts allt rätt snabbt, utan även i de små situationerna som egentligen inte känns så viktiga och lätt föbises utan att man reflekterar så värst mycket över dem. Det känns även som att Texas börjar få kläm på oss. Det har ju varit svårare för honom, han har ju tre individer att lära sig medan vi tre har hjälpts åt att lära oss en. Men å andra sidan är han ju hund och därav en naturbegåvning i att med lätthet läsa av små signaler som vi inte alltid lägger märke till ens om vi medvetet försöker.
Det är en skön känsla. Det underlättar massor och gör det speciellt lättare för oss att hjälpa honom igenom situationer som han tycker är lite svåra eller jobbiga. Just den biten är helt fantastisk för det har gjort att träningen med våra två (tre) stora nemesis: hundar och mopeder (och katter) har gått framåt med stormsteg. Det finns fortfarande en hel del finslip kvar att göra där och det kommer att komma bakslag men det har blivit betydligt bättre på kort tid. Hundar får numera befinna sig i närheten så länge de är artiga, dyker de upp plötsligt och/eller för nära så blir han fortfarande upprörd men lugnar ner sig betydligt snabbare. Istället för att fortsätta agera utåt har han börjat söka sig tillbaka till mig för stöd igenom situationen utan att jag behöver pocka på den reaktionen. Samma sak med mopeder, de får dessutom passera oss på vägen så lände de kör i anständig fart. Katter är ingenting vi har tränat på direkt, jag har försonats med hans jaktinstinkt och försöker helt enkelt freda världen från den så gott det går istället. Men han är ändå betydligt lättare att nå i de situationerna. Får han välja mellan att fortsätta stirra ut en katt (eller något annat 'ätbart') och att följa med mig bort från den så följer han med mig, om än motvilligt, men jag behöver inte släpa med mig honom längre.
I takt med att vi har lärt känna varandra har jag även insett att det är sjukt stor skillnad på hund och hund. Inte bara inviduellt, det visste jag ju redan, utan sättet olika raser är anpassade till att arbeta och samarbeta på. Det kommer mer om det i ett annat inlägg men jag har i alla fall fått vidga hela min lilla värld när det gäller hundträning, kommunikation och inte minst motivationshöjare och belöningar. Jag har även fått lära mig svälja kommentarer om hundräning med ett leende och inse att jag själv var lika naiv för bara några månader sedan. Och sist men inte minst, jag har insett att jag har galet mycket kvar att lära mig av Texas, jag kanske har insett att det är skillnad på hund och hund nu men jag har en gnagande känsla av att de närmaste åren kommer att lära mig exakt hur stor den skillnaden faktiskt är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar