Älskade Smilla har lämnat oss för att göra Max och Orvar sällskap i en värld utan sjukdomar och smärta.
Max, Smilla och Minoure. Tre hundar som liksom hör ihop. Max och Minoure har aldrig träffats men Smilla var den som länkade ihop dem alla tre till en egen liten enhet och nu är de borta, på riktigt. Det känns som slutet på en era, så slutgiltigt och väldigt sorgligt. De lämnade oss allihop alldeles för tidigt och jag måste tro på att det finns någonting bättre för dem nu för annars går jag sönder inombords.
Fina tösen...
Smilla var nog en av de busigaste valpar jag mött, och en av de spralligaste unghundarna. Max var den som hade bäst pli på henne under den tiden men inte ens han kunde tygla henne alla gånger.
Sen växte hon upp och blev den enda hunden någonsin som inte fann sig i Orvars diktatorfasoner. Hon försökte tukta honom så gott det gick och jag beundrar henne för sitt mod, tålamod och jävlaranamma för han var ingen enkel pjäs att tukta.
Jag är glad att vi fick träffa henne en sista gång och att Texas fick chansen att träffa henne också. Jag önskar att hon kunde finnas med oss länge än, att de kunde det alla tre. Men det var nog bäst så här, även om det gör ont.
Vila i frid gumman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar