En basplan

Nu börjar jag få ordning på någonting som liknar en plan på hur jag ska lägga upp dragträningen. Det är en enkel basplan baserat på vad jag kan nu, den kommer med all säkerhet att förändras med mer kunskap, erfarenhet och inblick men det känns bra att ha någonting att gå efter såhär i början. Jag har i alla fall upptäckt några saker:

1.) Vi kör utan att Nicklas åker före i Iris till att börja med. Texas blir uppenbart taggad av det och dels är det för varmt för att anstränga sig så hårt än, även om vi lyckas pricka in någon sval, tidig morgon. Dels så är han inte tillräckligt tränad för att köra fullt ös än, inte jag heller. Dels så känns det inte säkert med tanke på att jag inte känner till hans gränser, kroppsspråk och rörelsemönster i det här sammanhanget än. Så, fart får vänta. 'Hare' får definitivt vänta. Vi får hålla oss till enklare vägar fria från biltrafik och lägre tempo tills vi blir bättre och får mer rutin på det här.

2.) 23 grader var definitivt för varmt för oss. Eventuellt att springa bredvid i lugnt tempo, oselad och utan att dra kan fungera. Kanske.

3.) 1-siffriga temperaturer är max vad vi kommer att ge oss på i fortsättningen så får vi se hur det känns. Alltså max 19 grader. Det känns som en rätt rimlig gräns såhär utan facit i hand eftersom jag följer våran termometer som hänger mot väggen på balkongen och alltid visar någon grad varmare än verkligheten, även när det är skuggigt. Så får det bli tills vidare så får vi se hur det verkar fungera när vi väl är där...

4.) Till att börja med tänker jag fokusera på att lära mig hans rörelsemönster och kroppsspråk. Samt att få till ett bra samarbete och fungerande kommandon. Det kan jag inte göra genom att gå eller springa med honom, jag kommer aldrig upp i hans tempo på egna ben så planen är att sparka på kickbiken med honom kopplad men oselad och bara gåendes/springandes bredvid. På så sätt kan jag studera honom i flera olika hastigheter, tempoväxlingar och lära mig hur han ser ut när han ska till att byta gångart, i vilka lägen/hastigheter han går i passgång osv. Samtidigt är det ett guldläge att träna in att hålla sig på höger sida av vägen när kickbiken är med och befästa de komandon vi tränat in i någon typ av mellanstadium innan vi kastar oss ut i skarpt läge.

5.) Eftersom vi kommer att använda kickbiken även utan att dra så kommer selen att bli det som talar om för honom att det är drag på gång. Alltså måste jag tänka på hur och när jag använder den. Jag vill ju att den ska få innebörden av att det är något extra kul på gång. 

6.) Om man kan lita på klart.se och det skulle bli mellan 15 och 19 grader någon tidig morgon så kanske vi selar på och kör lite drag i kombination med 'lösträningen'. Dels för att vi ska kunna lära känna varandra i själva draget också, dels för att det är kul ;)

En jäkla massa ihjälslagna flugor.

Igår multitaskade vi en himla massa. Slog en himla massa flugor i ett par smällar.

Morfar fyllde 88 år så vi skulle börja dagen med kalas. Men så var jag ju galet sugen på att få in en testrunda i skogen med Texas och Kicki också. Det slutade med att vi åkte tidigare hemifrån, åkte förbi infarten till mormor och morfar och åkte vidare mot Skinnsberg. Där tog vi grusvägen tillbaka, Texas och jag på kickbike medan Nicklas och Alex åkte framför med Iris.
Sen gick vi på kalas, Texas pustade ut i skuggan på gräsmattan medan det var Alex tur att härja av sig, jag och Nicklas kalasade på smörgåstårta (jag) och jordgubbstårta (Nicklas). När vi kalasat klart åkte vi tillbaka in till byn, lämnade av Kicki hemma och hämtade upp en kompis till Nicklas som vi skjutsade till Västerås innan vi fortsatte mot Kungsör. Där hämtade vi upp Nicklas mormor och åkte hem till Nicklas moster och hennes sambo för att fika. En av Nicklas äldsta och bästa vänner tittade förbi med sin son så vi han träffa dem också och Alex fick leka med grabben. Vi hann med en snabb påhälsning hos svärfar innan vi avslutade dagen med en lugn och välförtjänt grillkväll med Nicklas moster, hennes sambo och Nicklas mormor innan vi åkte tillbaka hem till Fagersta igen. Nicklas hann även med att barnvakta Malva och Vilmer så att Elin och Henrik han ta sig ut på hamnkrogen en sväng men jag och Alex donglade av i sängen så fort vi kom hem - Ja, många flugor på en dag.

Kicki gick i alla fall bättre än jag trott trotts de tunna hjulen. Bromsarna tog bra och Texas älskade att få springa av sig även fast det egentligen var lite för varmt för att vara optimalt. Det var i alla fall skugga i skogen och det hjälpte lite dessutom var vi ute ganska tidigt så det hade inte hunnit bli jättevarmt än. Att ha Nicklas och Alex som åker framför oss är en stor trygghet på just den där vägen. Det åker inte så mycket bilar där men de som gör det är mycket medvetna om att de är nästintill ensamma så de kör som jubeldårar. Att Nicklas åker framför och kan varna både oss och mötande trafik genom att blinka till med varningsblinkersen är guld värt MEN det triggar Texas lite mer än vad som är bra när det egentligen är för varmt för drag. Bilen är ju inte tänkt som hare men Texas nappar på den direkt så vi fick avbryta ganska så omgående. Jag blev faktiskt lite orolig över hur hårt han pressade på och att bromsa ner honom gjorde ju ingen skillnad eftersom han bara arbetade hårdare för att ta sig framåt då. Det var en bra vända som inte var så bra helt enkelt. Kicki var bättre än förväntat och det var mycket enklare än jag hade trott men det var helt enkelt för varmt för Texas.

Vi fick promenadsällskap av grabbarna och Iris medan vi varvade ner. Här börjar Texas återhämta sig och vill dra mer.

Då hoppade vi in i bakluckan och åkte sista biten istället. Eftersom Junior satt i framsätet och Kicki var provisoriskt inproppad i baksätet fick jag göra Texas sällskap i bakluckan. Det var rätt trevligt och fläktade skönt.

I morse vaknade vi till mulet väder och bara nitton grader så vi skyndade oss att packa oss iväg på en morgonpromenad runt Linjan. Vi tog med oss Kicki men gick mest. Över grusvägen på Linjan fick han dra lite och utan bilen som hare gick det lättare att hålla tempot nere till en rask promenadtrav. Då höll han betydligt bättre trotts att värmen steg ganska snabbt så fort solen tittade fram. Fast han var motvillig till mitt långsamma tempo så jag fick hela tiden påminna honom om att vi inte skulle ge järnet. Texas är en Ferrari, ingen traktor. Han kan springa galet snabbt och han har kraft att dra med en kärra hö i hisnande fart en liten bit men han orkar inte plöja på speciellt länge och kan knorrar lite när det går för sakta.

Nu ska Det bli svalare tidigt på mornarna så några mornar nästa vecka ska vi gå upp ybertidigt och passa på att dra en kort sväng under morgonpromenaderna men vi kommer att få lov att ta det jävligt lugnt tills det blir lite mer behaglig temperatur ute. Nu vill vi bara att hösten ska komma! Inte fejkhöst med rönnbär, äpplen och kantareller utan riktig höst med gula löv, frisk luft och nattfrost.

Kicki - Texas och min nya vapendragare.

Vi var till Rättvik och hämtade kickbiken nu ikväll. Kicki har vi döpt henne till (eftersom vi är så klyftiga ;D ). Det är lite småfix som ska rättas till men hon kommer nog att fungera bra att lära sig på i alla fall. Det känns lite saftigt att punga ut en fem- sextusen för en ny, riktigt bra en när jag aldrig har stått på en kickbike tidigare. I alla fall inte någon som är mer avancerad än Juniors lilla ihopfällbara, med en maxkilosgräns på fyrtio kilo och som inte ens liknar en kickbike förutom att båda bara har två hjul. Men jag är ändå rätt säker på att det kommer att falla mig i smaken, att Texas älskar det vet vi ju redan. Framåt vintern får det nog bli en kickspark och så småningom blir det nog en ordentlig kickbike också. Då kan Kicki få finnas kvar så att jag kanske kan få med mig lite sällskap ut någon gång och dessutom kommer vi ju att ha två hundar med tiden. Vem vet, kanske vår framtida lilla goldenkille också gillar att dra? Då kan ju Nicklas eller Alex också hänga med ibland. Nu går jag kanske lite väl mycket framåt i tiden? Vi får nog se till att klara av premiärturen i morgon först, haha.

Kicki behöver i alla fall nya hjul. De som sitter på nu är för smala med för lite mönster. Det går nog bra såhär i början, på sommaren och på fina grusvägar men framåt hösten måste hon i alla fall få nya ordentliga däck om vi ska hålla oss upprätt. Bakhjulet är okej men framhjulet... njäe. Till att börja med ska vi pumpa upp dem ordentligt men det är nog bäst att byta ut båda innan det blir kallt.
Handbromsarna knep bra mycket bättre än jag hade väntat mig. Vi får se hur de fungerar i praktiken, skulle det behövas så sa Nicklas att det i alla fall finns färdiga hål för att kunna montera skivbromsar på framhjulet själv. Bakhjulet går att trolla till om det blir nödvändigt.
Det första som ska införskaffas är ett ordentligt dragfäste. Jag har en nödlösning som fungerar på kort sikt men ett ordentligt fäste ska beställas genast (Jag måste bara ragga tag i någon som har tid att hjälpa mig för jag vet inte hur man handlar över internet, tekniskt invalid som jag är...).
En hjälm lär jag ju också skaffa mig men som tur är har jag rätt litet huvud och kan använda Juniors så länge. Det ser ju lite skojigt ut men vi ska ju bara ränna runt i skogen där vi ändå inte möter så många och jag är faktiskt rädd om huvudet. Hellre se skojig ut och vara tillräckligt med i matchen för att kunna skämmas än att vara snygg och hamna på sjukan. Sjukan är inte riktigt min grej nämligen, jag ska försöka undvika att hamna där igen...
Sen är det en liten rostfläck, stor som en lillfingernagel, som ska slipas ner och läggas i så att rosten inte sprider sig sen är hon nog så bra hon kan bli och får duga så länge.

Kicki. Som sagt: Hon är väldigt simpel, i stort behov av grövre däck och i desperat behov av ett ordentligt dragfäste men jag älskar henne redan. I morgon ska vi ta första testrundan och jag är pirrig som ett barn kvällen innan julafton. 

Lurad

Och jag som led av värmen igår... Hade verkligen hoppats på att det kulle vara lite svalare idag och kanske till och med regna en skvätt (gärna ett ordentligt ösregn) så att vi kan köra en testrunda på kickbiken ikväll när vi kommer hem. Vi får väl se hur det blir med den saken.

*Håller tummarna för regn och isbjörnar*

Åskan igår kväll var ju både vacker och mysig och verkade lite lovande. Jag vågade mig på att hoppas på att det var lite svalare luft som rullade in och krockade med den varma.

♪♪¯♪♪¯Jag har blivit luurad...¯♪♪¯♪♪

Igår...

Idag...

Jaja, vår tur kommer - så småningom, vi får väl bjuda resten av Sverige på den här då.

En varm torsdag

I helgen pratade jag och Alex lite om dagis, skola och jobb. Lite om hur allting går ihop och fungerar och så, pojken har en hel del funderingar om det mesta nu för tiden. I alla fall så undrade han när han skulle få börja jobba och tjäna pengar som pappa så att han kan köpa egna snyggingbilar för sina egna pengar. Jag talade om att först måste han gå på dagis i ett år till, sen ska han gå i förskoleklass ett år och sen måste han gå i skolan. Han missförstod mig och trodde att han skulle gå i skolan ett år också, sen kunde han börja jobba. Jag sa ett han måste gå i skolan i tolv år - minst, men att man kan sommarjobba när man blir större. Pojkens reaktion var då: VA!? MEN JAG HAR JU INTE ENS TOLV FINGRAR! DET ÄR JU JÄTTEMÅNGA ÅR! Han blev sjukt besviken så vi bestämde att han skulle få börja tjäna lite pengar hemma tills han blir stor nog att sommarjobba. Han är numera överhuvud över sopkastningen här hemma, när jag viker tvätt lägger han in sina kläder i sin garderob och så plockar han undan efter sig när han har ätit klart. Lönen för det blev fyra guldtior varje fredag. Jag försökte förhandla in fem guldtior men pojken var en stenhård löneförhandlare så vi skakade hand på fyra till slut.

Eftersom vi ska åka till Rättvik och hämta kickbiken i morgon så fick han sin första lön redan idag, så att han ska hinna handla sina efterlängtade snyggingbilar innan vi åker. Han har skött sitt jobb mycket bra och med största möjliga allvar hela veckan så han fick en extra tia som bonus, det accepterade han i alla fall.

Alex kastar de sista soporna innan sin första lön. 

Första lönen. Pojken är mycket nöjd och mycket stolt över sig själv.

Det är förresten jag och Nicklas också! 

Idag har det varit för varmt för att göra någonting fysiskt som Texas skulle kunna få någonting vettigt ut av. Och för varmt för att jag skulle orka själv heller för den delen, så vi har kört lite balans och hjärngympa istället. Free shapingen går förvånansvärt snabbt framåt. Jag är uppriktigt förvånad över hur snabbt Texas fattade grejen med tasstarget och även nostarget som vi lade till för att variera oss lite. Hade han inte varit så totalt nollställd i början så hade jag faktiskt trott att han kunde det sedan innan. Man kan praktiskt taget se hur hjärnan snurrar på full spinn innanför ögonen på honom när han tänker, sen klickar det till och det ser nästan ut som om han vaknar ur trans när han kommer på en idé som han sedan testar. Det är galet skoj att se! Vi har tränat en fem - sex korta pass utspridda under dagen och han har gått från att stå och titta tomt på mig och undra varför jag sitter still på golvet med ett kastrullunderlägg framför mig och en skål köttbullsbitar som jag inte verkar vilja bjuda på, till att sätta tassen på underlägget med en bestämd klatsch även om jag flyttar runt det i köket, på bara de här få och korta passen. Jag är impad. Är det normalt att det går så fort? Det känns helknäppt. jag trodde att vi skulle ha att göra med det här ett tag men nu är jag ju tvungen att lägga upp en ordentlig plan för hur jag vill fortsätta redan nu. Fast jag älskar att bli utmanad tillbaka, det är ju en av tjusningarna med att träna hund, att ständigt vara tvungen att förbättra sig själv för att kunna ligga steget före hunden. Att inte bara fokusera på att utmana hunden utan att dessutom upptäcka att man blir utmanad själv. Kanske är det en välsignelse man får genom att vara så pass 'ny' i hundvärlden men jag hoppas att det håller i sig för resten av livet.

På de korta promenaderna som vi har tagit idag har vi hållt tempot nere men passat på att öva lite balans. Texas har inte helt koll på vart han har rumpan någonstans men det tar sig. Nu kan han ställa sig på en betongsugga och stå kvar där utan att bakbenen glider ner nästan varje gång. Vi varvar den presicionsträningen med att promenera över parkbänkar, hoppa upp på lite olika lämpliga grejer och hoppa över några andra - bara för att det är skoj. Det är viktigt att ha kul på vägen, annars är ju livet inte mycket värt. Texas tycker att det är kul att få busa till det lite och han ser lika lycklig ut varje gång jag hittar på något som är lite sådär halvbusigt och oväntat. Helst när jag far upp på saker själv och han får följa efter. Folk måste ju tycka att jag är helt knäpp, men jag är ju i alla fall lycklig :D

Detta är på eftermiddagen. I skuggan. Nu har det sjunkit till 26 grader.

Jag fick ett bra tips från en blogg jag läser: http://dogparkour.se/?page_id=485 och gjorde en egen variant till kvällsmat åt Texas av det vi hade hemma. Det var inte så mycket så jag tog fyra köttbullar och körde i mixern till en smet. Blandade i vatten och köttbullesmeten i hans torrfoder och lade i en påse som jag slängde in i frysen. Tog ut den ungefär en halvtimme innan han fick den så att den hann tina loss från påsen och gick lätt att tippa ur i en skål. Han verkade uppskatta den kvällsmaten mycket och gnagde på med liv och lust. Det kommer garanterat att bjudas på liknande här hemma i fortsättningen - speciellt när det är såhär varmt.

Oväntad men välkommen surprise!

För lite mer än en vecka sedan upptäckte jag av en slump att Texas är inklickad. Det var väl inte helt oväntat egentligen för jag tror att de använder klicker till ganska stor utsträckning på Hundstallet (jag är inte helt säker men jag TROR det). Jag upptäckte det faktisk av en slump när jag höll på att rota bland en massa hundgrejer och hittade min gamla oanvända klicker som jag fick på valpkursen med Orvar för över sju år sedan. Jag fick ett barnsligt infall när jag såg den och var tvungen att klicka en lite melodi och vips så hade jag en nos i örat, en nos som hade sovit mycket djupt bara några sekunder tidigare. Tänkte att det inte var så konstigt att han reagerade på ljudet och skyndade mig till godisburken för att belöna honom. Sen var jag naturligtvis tvungen att testa och det var ingen tvekan om saken, han vet mycket väl vad klicket betyder.
Det här är ett nytt och spännande kapitel för mig, det är nämligen första gången jag känner att en klicker är till någon speciell nytta i träningen. Det beror naturligtvis på att jag inte har bemödat mig om att klicka in varken Max eller Orvar. Jag tror faktiskt inte att jag visste vad en klicker var när jag hade Max. Med Orvar vet jag faktiskt inte varför det inte blev av, jag var väl inte speciellt frestad av idén helt enkelt, det fungerade bra för oss ändå. Men nu, när jag har en hund som tycker om att träna med klicker blev det ju genast skoj. Att träna med klickern verkar ge Texas väldigt mycket också då han är en hund som jobbar ganska självständigt och gärna tänker själv istället för att hela tiden be om vägledning, en stor skillnad mot vad jag är van vid. Klickern har blivit ett ypperligt sätt för oss att kompromissa, han får tänka utan att jag lägger mig i och stör hela tiden (ja, det är faktiskt så han verkar uppfatta mina försök till 'vägledning') och jag får ett utmärkt tillfälle att vägleda hans egna tänkande. A win-win situation med andra ord!
Den här första tiden har jag bara klickat när han har utfört saker jag ber honom om, saker som han redan kan. Dels för att klicka in den nya klickern, dels för att bättra på de kommandon han redan kan men mest för att jag ska lära mig klicka rätt, få in timeingen och bättra på reflexerna.
Nu känner jag att jag har fått ganska bra kläm på den här klickgrejen så igår inledde vi lite free shaping i köket. Vi börjar enkelt med en tasstarget och under tiden ska jag läsa på lite mer så får vi se vart fantasin tar oss i framtiden. Men en sak är då säker, det här med klickerträning passar oss utmärkt och det är fantastiskt kul!
(Dessutom har det gjort hela höger-vänsterträningen som vi kör inför draget, mycket, mycket lättare. Snart är vi redo att lägga in ett 'rakt fram' kommando, jag har bara inte bestämt mig för vilket ord jag vill använda än.)

Efter att ha legat längst ner i en av hundlådorna så har den äntligen fått flytta upp. Den är ju uråldrig

men vad gör det så länge den fungerar? Dessutom faller den rätt i handen när man vill ha tag i den.

Mycket praktiskt!

Nederlag Deluxe & Förväntan DELUXE

Jag, Texas och Nicklas sprang en sväng igår kväll. En km rask promenad för att värma upp och för att Texas skulle få göra ur sig, fyra km löpning och en km promenad som nervarvning. Det var en märklig upplevelse. Tidigare när jag har sprungit så har musklerna inte varit något problem, att springa har varit ungefär samma som att ta en rask promenad för benen. När jag inte har orkat längre har det varit för att det har känts som att lungorna sakta krymper ihop och till slut når en storlek som är så pass liten att det blir ohållbart. Eller på grund av det där märkliga 'hållet' som jag får någonstans under nyckelbenet av alla ställen. Men benen har aldrig gett upp - fören igår. Själva benen var väl inte det verkliga problemet heller utan snarare musklerna i området där benet går ihop med resten av kroppen och den allra översta delen av låret, runt om. Vänster sida var rätt okej men höger sida höll på att ta livet av mig. Jag trodde att jag var helt normal igen efter bäckenbrottet men jag tror att jag har gått och avbelastat det området utan att tänka på det hela den här tiden. Av ren vana eller av rädsla över att det ska göra ont kanske, jag har ingen aning, jag visste inte ens att jag gjorde det. Ska ta och ta tag i löpningen igen, börja försiktigt och försöka få ordning på det här igen. Med tanke på hur ont det gjorde igår så trodde jag att jag skulle ha träningsvärken från helvetet idag men känner ingenting. Lite stel men det gör inte ont över huvud taget och hur jag än försöker verkar jag inte kunna hitta musklerna som gjorde ont för att töja lite på dem och känna hur det skulle kännas. Frustrerande. Dessutom känns det som ett ordentligt nederlag att närapå kollapsa över fyra km när jag brukade leka med åtta. Fyra km är ju ingenting...

Trädet utanför köksfönstret är fullt med rönnbär nu och kantarellerna börjar ploppa upp ordentligt = hösten är på väg till mig och Texas!

Nu börjar det bli höst! Temperaturerna ligger fortfarande runt tjugofem men det börjar blåsa svalt så det känns betydligt mycket behagligare i luften. Och det betyder att Texas och jag så smått kan börja jobba upp oss inför senhösten och vintern för jag misstänker skarpt att det kommer att vara våran högsesong. Nu börjar det bli tillräckligt svalt vissa kvällar för att vi ska kunna börja med fysträningen lite smått. Texas och värme har förbryllat mig en del, han verkar nämligen inte ha speciellt ont av att temperaturen ligger på mellan tjugofem och trettio grader. Han ligger gärna i solen och glassar och verkar inte må dåligt av det - så länge han inte rör på sig. Det krävs inte speciellt mycket rörelse för att han ska flåsa som en blåsbälg och få lite tuggummivarning över sig.
Så nu ska jag försöka komma igång och springa lite mer regelbundet igen. Det är väl ingenting som ger Texas sådär jättemycket, inte i min takt i alla fall men jag lär väl också vara i någorlunda form för att kunna ge honom vad han behöver. Vi är ju ett team.
Och så ska vi åka och hämta en kickbike på fredag! DET blir skoj! Det är en rätt enkel variant men det får duga till att börja med. Jag har ju faktiskt aldrig stått på en kickbike tidigare så det känns lite dumt att lägga ner sex tusen på en innan jag ens har testat. Den här är väl ingen Rolls Royce i draghundsvärlden men tjejen som haft den tidigare har använt den till barmarksdrag så den ska nog kunna tjäna våra syften. Till att börja med i alla fall. Den har bara två handbromsar men Nicklas tror inte att det ska vara några problem med att montera på skivbromsar på den själv. Han är bra fantastisk min man :) Sen saknar den stötdämpare men har vi kunnat fara runt på grusvägar på en vanlig kärringhonda hittills så ska nog frånvaron av stötdämpare inte vara något jätteproblem. Om min karl får ta hand om den lite, den får lite ordentliga däck, ett dragfäste och jag införskaffar mig en hjälm så ska vi nog snart vara igång. Vi får se på fredag vad vi döper den till. Alla trogna vapendragare måste ju ha ett namn :)

Är det här början på nallarnas era?

Att det finns en del varg häromkring är ju ingenting nytt. De syns till titt som tätt och även om många ser vargar som egentligen är hundar så är en del av vargskymtarna faktiskt riktiga vargar. Men björn? Hade någon frågat mig om det finns björn häromkring för bara en månad sen hade jag förmodligen skrattat. Jag trodde faktiskt att det var ett skämt när jag fick höra att Hannas pappa träffade på en björn i skogen i Norberg för en knapp månad sedan. Jag frågade om det var ett skämt men fick veta att det var på riktigt, väldigt på riktigt. Idag berättade Nicklas att de nyligen varnat på trafikinformationen på radion för en björn som fastnat på fel sida viltstängslet på vägen mellan Fagersta och Virsbo. Min kollega berättade just samma sak när jag var in på jobbet och handlade fredagsmys. Vargar kan jag ta, jag skulle förmodligen inte vara jättekaxig om jag stötte på en i skogen men det är ingenting som jag går och tänker på när jag är ute. Då är jag betydligt oroligare för att råka hamna mellan en älgko och en kalv av misstag, den tanken oroar mig faktiskt en hel del och håller mig alert när jag är ute. Men björn? Tanken är ju asläskig. Vad gör man då liksom? Den är ju skitstor! Och vad skulle en björn göra med en hund? (Med min lilla Texas till exempel.)

De är ju faktiskt SJUKT söta. På håll. I verkligheten skulle nog det här vara en rätt respektingivande syn.

Texas & Allergi (En riktigt giftig kyss.)

När det gäller Texas och allergi har vi haft både en jäkla tur och lite otur.
För det första känner inte Nicklas av Texas alls och det är ju det absolut viktigaste. Han är egentligen, inte allergisk kanske men definitivt överkänslig, mot hundar. Korthåriga hudar fungerar inte alls, hittills har han i alla fall inte träffat en enda som han tål. Alla våra tidigare hundar har han klarat av men på våren och sommaren, när han dessutom är dränkt i pollen, har han känt av dem allihop lite grann men det har fortfarande varit överkomligt. Caro blir han tolerant emot när de umgås mycket och nära en längre period men har de varit i från varandra ett tag känner han av honom igen, samma sak under pollensesongen. Dessutom har det varit lite värre när vi har haft två hundar hemma samtidigt, speciellt under pollensesongen. Men Texas fick vi hem precis i början av Nicklas allergiperiod och han har bott här under hela den värsta tiden och ingenting har Nicklas märkt av av allergin. Pollen, javisst. Det har ju varit som vanligt men själva Texas har han inte märkt av alls, hur mycket de än har tjålat, hur mycket Texas än hårar (han hårar mycket), hur mycket Texas än ligger i ansiktet på honom, ingenting. Nada. Det är någonting som vi är så SJUKT glada och lättade över.
Sen har vi ju det där med Texas allergi. Det är någonting nytt för oss och vi jobbar på med det. Tack och lov så verkar det inte vara så illa, inte än i alla fall, och vi lär oss. Det är rätt lätt att hålla i schack och så länge det går att hålla ordning på så är det inga större bekymmer. Blir hans symptom värre och inte går att hålla tillbaka får vi göra en ordentlig utredning på honom men än så länge verkar det inte vara nödvändigt. Det är klart att det inte är kul men det kunde ju ha varit så mycket värre.
Sen har vi en ordentlig oläglighet. Min mamma, som är känslig mot hundar men inte lika känslig som Nicklas, är dödsallergisk mot Texas. Det är konstigt, hon kan känna av hundar om det blir för mycket i vanliga fall men Texas kan göra henne riktigt sjuk. Så länge hon är frisk och inte har någon direkt fysisk kontakt med honom går det rätt bra. Hon kan komma och hälsa och vara hemma hos oss några timmar utan att gå under eller så. Men rör hon honom så dröjer det inte speciellt länge innan hon ser... ja, förjävlig ut. Hon får brutala utslag av honom. Igår höll Texas dessutom på att förgifta henne.
Vi har varit hemma med någon sorts envist magvirus den här veckan och Nicklas har jobbar ybermycket (han har stuckit hemifrån mellan halv fem och halv sju på mornarna och varit hemma mellan halv elva och tolv på nätterna) så mamma hjälpte oss att handla. När hon kom förbi med maten passade jag på att ta med mig Texas ut så att han kunde kissa när jag ändå hämtade in påsen. Texas blev jätteglad och gav henne supersnabbt en liten kyss rakt på munnen innan någon av oss hann reagera. Det tog ungefär en minut sen trodde jag att hon skulle kvävas. Ja, det var helt enkelt en riktigt ordentlig allergichock. Tack och lov så lade det sig till slut och hon slapp åka till lasarettet.
Det är konstigt det där, att man kan reagera så olika på olika individer. Och det är ju tråkigt på min mamma men som sagt, det hade kunnat vara värre. Det hade ju kunnat vara Nicklas.

Ser ni monstret? Giftigare än giftigast ;)

Då var vi hemma igen.

Resan hem i lördags var lång och seg. Annars brukar det vara tvärt om, att resan ner känns som en oändlighet när allt man vill bara är att få komma fram och träffa alla medan resan hem brukar vara rätt skön och gå ganska snabbt. Först, när man svänger ner genom allén och den sista skymten av huset och familjen som står där på gräsmattan och vinkar försvinner bakom ekarna, då får man kämpa mot klumpen i halsen och det känns alltid lika sorgligt att åka genom Mölnlycke en sista gång och inte veta när man kommer tillbaka igen men efter ett tag är det ganska skönt med tystnaden i bilen och att ha Nicklas och Alex för sig själv. Då kan de i inte rymma utan är tvungna att prata med mig hur mycket jag vill :) Jag gillar att åka bil med familjen. Men den här gången var det helt bakvänt, resan ner gick bra och det kändes som den gick mycket snabbare och smidigare än den borde ha gjort med vagnen hängandes där bak, vi kom till och med fram betydligt mycket tidigare än beräknat. Resan hem däremot kändes verkligen oändlig. Det tog oss fem (!) timmar att åka de första sjutton milen! Vi har åkt hela sträckan på fyrtiotvå mil snabbare än så, mer än en gång. Men Iris var rätt tungt packad och släpade på husvagnen, det blev en omväg på några mil för att lämna av husvagnen och så blev det betydligt fler pauser än vad vi brukar unna oss på den resan. En matpaus, sju toapauser (!), en akut ciggshopping, en husvagnsdumpning och en bensträckare. Helt galet. Men sträckan mellan Karlsborg och Fagersta gick snabbt och smidigt. Klockan ett svängde vi ut genom ekallén på Långenäs och en minut över nio svängde vi in i Fagersta, en minut för sent för att hinna hämta ut mitt paket från Adlibris som låg och väntade på OKQ8. Det var skönt att få sova i sin egen, renbäddade säng. Texas verkade först förvånad över att vi var tillbaka igen men sen skyndade han sig att provligga alla sina bäddar och favoritplatser och nu verkar han var ifatt och nöjd med bäddningen överallt igen.

Det finns en hel del ställen med roliga namn på vägen mellan hem och hem

men det här är en av mina favoriter :D

Iförrgår och igår skulle vi ha städat, tvättat och packat upp men väskorna står fortfarande kvar på vardagsrumsgolvet, tvättmaskinen har bara börjat rulla lite smått så sent som idag och städningen påbörjade jag så smått igår morse men har en hel del kvar än. Vi har mest gottat runt här hemma, gjort ytterst lite nytta, varit ute i skogen, lekt och tagit sovmornar.

Jag har Duschat Texas ren från saltvatten, och tagit upp träningen som har legat och vilat i över en vecka. Jag tror faktiskt att de här mer eller mindre kravlösa dagarna har varit väldigt nyttiga för han har kastat sig in i våra små övningar med ny entusiasm och förväntan. Vi tränar fortfarande väldigt basic grejer och jag har egentligen inga planer på att avancera allt för mycket när det gäller lydnad och Texas. Vi lägger fokus på kontakt, rent praktiska grejer som är bra att ha i vardagen, lite uthållighet och framför allt - att det ska vara skoj! Sånt som de flesta tränar med en valp eller slyngel egentligen.
Efter uppehållet har han blivit lite mer uthållig i kontaktövningarna så det har jag utnyttjat. Vi ligger fortfarande på en väldigt låg nivå - köksgolvetnivån - men vi har skoj och det är det viktigaste enligt mig.

Nicklas har börjat jobba igen efter semestern och jag ska ta tag i allt här hemma fast i lugn och ro. Försöka hinna med att börja läsa mina nyanlända böcker (925 olästa sidor av förväntan och spänning!!!) och fortsätta med våran egen bok. Det har varit fullt ös här den sista tiden så boken har blivit bortprioriterad men nu ska jag se till att komma igång igen. Det känns som att ett litet uppehåll har varit ganska nyttigt för nu brinner det i fingrarna och inspirationen ligger på topp igen, det är bara alla andra saker jag måste och vill göra som står lite i vägen nu men det handlar ju mest om att man får ta sig tid. Starcrossed triologin och våran bok får nog ta och samsas om kvällarna.

Just nu håller jag på att läsa igenom Helena igen eftersom det var så länge sedan sist. Sen ska jag kasta mig in i Hades och Nemesis. Det känns både fantastiskt och lite jobbigt att ha båda de sista böckerna i triologin hemma. Fantastiskt för att väntetiden mellan böckerna kommer att vara noll. Jobbigt för när jag har läst ut Nemesis är det verkligen slut, på riktigt. Jag avskyr när en bok eller serie jag tycker om tar slut. Det är en bitterljuv känsla på något sätt och jag känner mig alltid lite övergiven när sista ordet är läst.

En annan spännande sak som jag upptäckte när jag kom hem är att jag fått ett mail från Hundstallet. De undrar om vi vill komma på deras öppet hus i September och visa upp Texas i samband med att de tar upp några av sina vanvårdsfall. Lite nervöst är det allt, eftersom det stod någonting om en kort intervju också och så har vi inte fått full kläm på det där med andra hundar än. Fast det är mest spännande och naturligtvis kommer vi att vara där!

Ö-BOMB!

 Morgonen började med att Texas tjurade. Ibland är han lite osugen på frukost så vi brukar blanda ner en liten påse mjuk kattmat och blanda i vatten så att smaken får suga in sig ordentligt i kulorna på så vis vet jag att han alltid får i sig frukost och lite extra vätska som start på dagen. Visst äter han oftast men det har blivit så att han får det till frukost varje dag men så tog kattmaten slut och vi missade att köpa ny innan affären stängde på kvällen. När han upptäckte att det saknades något viktigt blev han såhär besviken.

När jag inte lyssnade gick han ut och lade sig demonstrativt med ryggen till och blev plötsligt mystiskt döv.

När brorsan dessutom fick glass efter frukosten gick han och välte ur sin frukost

sen gick han tillbaka ut och tjurade ett tag till.

Så bar det av. En speedad pojk, en motvillig Nicklas, en hungrig hund, två förväntansfulla dykare och en fullastad lastbil rullade ut genom allén och iväg mot Marstrand.

Både Alex och Texas är vana vid att åka båt vid det här laget och det var nog ganska tur det för vi var rätt fullpackade, inte speciellt tungt men skrymmande så det var lite trångt i båten. Dessutom är Nicklas inte helt säker som sjöbuse än. Lägg märke till alla de fina lyxbåtarna, det var naturligtvis inte någon av dem vi åkte med. Vi körde på brorsans heliga plasteka, farsans kanadensare och en av kajakerna. Jag menar... det är ju ingen sport att glida iväg med dykutrustning för två personer och proviant för fem personer och en hund om man tar en sån där. Och det kallas ju ändå för sportdykning.

Texas var överlycklig över att få springa helt fritt. Först gick han lite lätt bananas men han lugnade ner sig förvånansvärt snabbt och höll sig hos oss andra. Tills han upptäckte fåglarna. Tärnorna låter ju som pipleksaker när de flyger förbi och Texas for efter, med blicken upp mot fåglarna och i full galopp. Då kopplade jag honom för det var sjukt läskigt att han for omkring bland klipporna utan att se vart han sprang. Det skulle vara så lätt gjort att trampa snett, missa ett hål eller rent av löpa rätt över ett stup. Men han var lycklig så länge det varade.

Alex var också nöjd med friheten. Fast lyckligast av allt var han över att det fanns ett helt hav att kasta sten i och att det fanns en hel ö av stenar att kasta i det. Han kastande sten nästan hela tiden och det är ett under att han inte fick träningsvärk. Han börjar få in snitsen och bli riktigt duktig också.

Mina fina hjärtan.

Alla trivdes bra med tillvaron. Det ljuva livet som Alex kallade det. Till och med Nicklas tyckte om ölivet om man bortsåg från tältnatten och bristen på en riktig toalett.

Dykningen var helt fantastisk! Sikten var ganska bra och strömmarna har legat på in i viken och fyllt den med näring så djurlivet var riktigt livat mot vad det brukar vara. Dessutom har det inte varit sådär jättevarmt i sommar och det gör ju sitt till också. Vi såg en himla massa fisk, flera stim, en jäkla massa krabbtaska och en hel del annat. Inga sälar däremot och inte en enda öronmanet vilket kändes jättekonstigt.

Havet är vackert. Helt fantastiskt! 

Utsikten kan man ju inte heller klaga på.

Skymning och solnedgång.

Morfar berättade spökhistorier och Alex var helt tagen.

Att vakna först av alla, riktigt tidigt på en ö i havet. Det är nog en av de saker jag älskar mest av allt i hela världen. Speciellt på 'våran' ö. Fast jag saknade fiskmåsarna, de verkar ha flytt från havet och bosatt sig på fastlandet istället. Det känns tomt och jättekonstigt. Det är nog första gången jag inte blir väckt av fiskmåsskrik på morgonen men förmodligen inte den sista...

Ett litet axplock från de senaste dagarna.

Det känns som att dagarna flyter ihop till en enda lång och härlig tid av familjetid, lek och sena kvällar och jag har lite svårt att avgöra vilken dag vi har gjort vad. Det är tur att man kan kolla vilka dagar korten är knäppta så att man få en liten tidsuppfattning i alla fall. Vi har hunnit med en himla massa, ändå känns det som att den här veckan inte ens kommer i närheten av att räcka till till allt vi vill. Vi har i alla fall hunnit med att träffa Bella, Ali, Mimmi, Shirin och Alva i två dagar. Vi har hunnit med att träffa Sara, Johan, Isak och Lucas i två dagar också vilket har varit helt fantastiskt eftersom det är över ett år sedan sist. Pappa, Carina, Simon, Felicia, Rasmus, Felix, Amanda och Ängla träffar vi varje dag eftersom vi bor på pappas gräsmatta. Vi har även hunnit med att träffa Marianne & Lennart, Erik, Martina och några till men det ser inte ut som att vi kommer att hinna på mormor och morfar den här gången. Det är många som ska hinnas med och även om man hinner träffa de flesta så är det svårt att hinna med att verkligen umgås med alla på bara en vecka, men vi gör så gott vi kan. Det är i alla fall härligt att få träffa alla igen.

Vi har hunnit med några morgonpromenader i Wendelsberg.

Det var evigheter sen jag gick där sist och jag hade nästan glömt hur vackert det är.

Nästan.

Alex är både stor och stark på barnens Köttbullesten i Wendelsberg.

 Och MODIG som vågade klappa en kopparödla. Mycket modigare än mamman som knappt vågade gå förbi den.

Vi har badat en del också. 

Hunnit med att fiska. Vi fick fem abborrar som fick bli kvällsmat. 

 Plockat kantareller. Fast vi har inte hunnit äta upp dem än...

Barnen har kört en hel del traktor med morfar. 

Vi har lekt massor. Det här är min fina systerson Isak.

Avancerad bilkörning.

Och en massa mer. Jag hade tänkt knäppa en massa kort på mina syskonbarn eftersom det var så länge sedan men det har blivit väldigt dåligt med det eftersom jag har haft så fullt upp med att hinna umgås med dem. Både bra och dåligt. Det är ju tråkigt att inte ha så många kort på dem när de växer så fort men jag ångrar inte att jag lagt den tiden och energin på att umgås istället.

I morgon bitti bär det av till "våran" ö på Marstrand för att tälta och dyka lite. Där kommer jag att ta en himla massa kort så en öbomb kommer ni utan tvekan att bli utsatta för. Alex är eld och lågor över sin första tältnatt, Nicklas bävar för en natt i tält och jag håller på att spricka av lycka över hela alltet. Texas kommer att få springa helt fritt för en gångs skull, Alex kommer att stortrivas och jag ska äntligen få dyka igen! Det är två år sedan sist så det blir inget avancerat dyk men det blir ett dyk på en av mina favoritplatser på hela jorden så det kan bara bli perfekt! Nu ska vi packa och lasta båtar. Är tillbaka om några dagar.

De första dagarna på Långenäs

I lördags morse packade vi in oss i Iris för att äntligen dra oss ner mot Långenäs och familjen igen. Det är tretton månader sedan vi var här sist! Vi träffade ju pappa, Carina, Felicia, Felix, Amanda, Ängla, Ali och Mimmi i kläppen i Mars men resten var det alldeles för länge sedan jag fick krama på riktigt och Alva och Lucas har vi ju aldrig träffat alls. Det var verkligen på tiden alltså. Vi har pratat om att köpa oss en husvagn för vi kan ju inte bo hemma hos någon eftersom de är allergiska mot hund men som vanligt var vi ute alldeles för sent och fick hyra en i stället. Det var i senaste laget det med och det är mest tur att vi lyckades hitta en vagn att hyra som man får ha hund i. Nästa år ska vi vara ute i bättre tid och köpa oss en egen vagn så att vi kan åka ner lite oftare och enklare. Vagnen vi hyrde var en ren lyckoträff. Ja, att vi över huvud taget fick tag i en alltså. Men den är ju inte i toppskick direkt. Den får duga den här veckan men nästa år vill jag verkligen ha en egen. 

Läckert :D Njaa..

 Gissa vart den här vagnen har varit tidigare i år? Den är lite halvskabbig inuti men högtalarna är i toppskick och ljudet är det inget fel på. Den ända radiokanalen som fungerar är RockKlassiker så jag förlåter den för att den luktar lite unket.

Alex bjuder brorsan på piggelin. 

Det får bli några härjpauser på vägen, så att killarna kan sitta stilla däremellan.

Resan ner gick bra i alla fall och vi hade trevligt väder hela vägen. Från Karlsborg (där vi hämtade upp rockvagnen) gick det långsamt men resan var ändå rätt smärtfri och vi åkte hemifrån så tidigt att vi kom fram mycket tidigare än både vi och familjen hade räknat med. När vi svängde upp igenom allén var stämningen på topp och vi var redo att kramas men så fort vi kom in på gården upptäckte vi att vi var ensamma hemma. Ni som har varit hemma hos min pappa vet hur ovanligt det är att huset är helt tomt på folk, det hör ju inte till vanligheterna direkt. Vi brukar alltid komma fram rätt sent och ingen hade ju räknat med att vi skulle komma fram mitt på eftermiddagen den här gången men det var ändå en smärre chock att mötas av tystnad och tomhet en solig sommareftermiddag på Långenäs.

Vi fördrev tiden med att promenera runt så att Texas fick kolla in området och så att killarna fick sträcka på benen efter resan, busa och kolla in vagnen lite närmare.

Texas väntar på att det ska hända något. 

Han passade på att mörda bästa kossan medan han väntade. 

När alla väl började ramla in blev det genast full rulle. Det var rätt många för Texas att hälsa på och försöka hålla reda på. Han försökte tappert i ett par timmar men sen gav han upp och donglade av mitt på gräsmattan. Det var ett tufft test för en hund som har blivit van vid en familj på tre personer. Nu verkar han ha fått in en balans och håller lite lagom koll så att han håller ut hela dagarna. Han stortrivs med att ha en oändlig ström händer som byter av varandra så att han kan bli tjålad med så mycket han vill. Vi har haft fullt sjå med att få barnen att förstå att man måste låta vovven vara ifred när han ligger ner och att få Texas att förstå att alla barn som springer inte springer för att busa med honom, men nu verkar det ha gått in så vi börjar komma in i en rytm som fungerar bra för alla. 

Utslagen vovve. Det är nästan så att man kan känna lukten av överhettning och se små rökstrimmor sippra ut genom öronen på honom. Nästan. 

Det var en mycket trött hund som  med glädje kastade sig in och bäddade ner sig fort som tusan när det var dags att dra sig tillbaka första kvällen. Vi hann inte ens börja bädda innan han somnat, soffan han lade beslag på skulle nämligen bli en dubbelsäng.

Igår var Bella, Ali och barnen här. Jag fick krama Shirin för första gången på tretton månader och se Alva för allra första gången! Shirin fyller tre år idag (grattis älskade lilla unge) och hon har växt så mycket sedan jag såg henne sist. Hon har fått hår som en riktig liten Disneyprinsessa och pratar på med sin lilla dockröst. Mosters lilla socker. Ali och Mimmi träffade vi ju i kläppen i Mars så där var jag lite mer med i matchen. Det hinner ju inte hända lika mycket på tre månader som på tretton men det var såklart helt fantastiskt att få krama om henne med. Och Alva var helt gudomlig, så himla glad liten unge.

I morgon får jag träffa Sara och Isak igen, det är också tretton månader sedan sist. Och så får jag träffa det nyaste tillskottet, min färskaste lilla systerson Lucas för första gången. Behöver jag säga att jag längtar? Jag vet att jag tjatar en himla massa om dessa kramar men de känns faktiskt jätteviktiga. Inga telefonsamtal i världen kan mäta sig med att få känna de man älskar, nära sig och på riktigt.

Vi är en stor familj och det är många som ska hinnas med att hälsas på. Arton stycken bara i den närmaste familjen, lägg sedan till vänner till familjen och nya respektive till mina yngre syskon som börjar skaffa sig såna nu så räcker inte ens en vecka till. I alla fall inte om man vill ha tid till att verkligen träffa alla ordentligt. En helg hade bara varit som en piss i Mississippi. Så uppdateringarna kommer att ligga rätt långt ner på listan över prioriteringar den här veckan.

Ja, förresten. På torsdag ska jag äntligen få andas i en regulator och komma ner under ytan igen! Sikten kommer nog inte att vara den bästa, det är lite fel tidpunkt för det, men det spelar ingen roll. Alex ska få tälta för allra första gången, vädret ska tydligen vara toppen och Texas ska få löpa helt fritt, utan ett enda koppel eller en enda lina i sikte, i två hela dygn. Det kommer att bli så jävla amazing!!!

Smilla har lämnat oss.

Älskade Smilla har lämnat oss för att göra Max och Orvar sällskap i en värld utan sjukdomar och smärta.

Max, Smilla och Minoure. Tre hundar som liksom hör ihop. Max och Minoure har aldrig träffats men Smilla var den som länkade ihop dem alla tre till en egen liten enhet och nu är de borta, på riktigt. Det känns som slutet på en era, så slutgiltigt och väldigt sorgligt. De lämnade oss allihop alldeles för tidigt och jag måste tro på att det finns någonting bättre för dem nu för annars går jag sönder inombords.

 Fina tösen...

Smilla var nog en av de busigaste valpar jag mött, och en av de spralligaste unghundarna. Max var den som hade bäst pli på henne under den tiden men inte ens han kunde tygla henne alla gånger. 

Sen växte hon upp och blev den enda hunden någonsin som inte fann sig i Orvars diktatorfasoner. Hon försökte tukta honom så gott det gick och jag beundrar henne för sitt mod, tålamod och jävlaranamma för han var ingen enkel pjäs att tukta.

 Jag är glad att vi fick träffa henne en sista gång och att Texas fick chansen att träffa henne också. Jag önskar att hon kunde finnas med oss länge än, att de kunde det alla tre. Men det var nog bäst så här, även om det gör ont.

Vila i frid gumman.