En vecka, levererad direkt från helvetet.

Ringde till Vet. igår och hamnade i telefonkö. De skulle ringa upp när det blev min tur vilket visade sig bli precis när jag skulle gå ut genom dörren och iväg till jobbet. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att avlivning förmodligen är det bästa av två dåliga alternativ och vi fick en tid på fredag. Lyckades bita ihop under nästan hela arbetspasset men när det var tjugo minuter kvar tills jag slutade kom Nicklas in och handlade. Då brast det och jag förlorade kontrollen för ett ögonblick och för första gången någonsin (gravidhormonerna räknas inte) grinade jag en skvätt på toaletten på jobbet. Jag hoppas att det aldrig händer igen.

Så fort jag klev ut genom Lidldörrarna brast det igen och då var det ingen mening med att hålla igen så nu är jag rätt mosig i ansiktet och tjock i hjärnan.

Tårarna är tillfälligt slut men jag är säker på att den varan kommer att fyllas på och tömmas många gånger under de här 6½ dagarna vi har kvar ihop - för att inte tala om när de tar slut. Det här var svårare än jag hade väntat mig. Jag trodde att vetskapen om att det här är det bästa och minst själviska alternativet av två möjliga skulle göra det lite lättare men jag hade fel. Det gör inte mindre ont bara för att det är minst fel.

För många är Orvar 'bara en hund' och en ganska besvärlig sådan.

För oss är Orvar en bror, en bästa vän, ena halvan av ett oslagbart team, en fjärdedel av vår familj och så mycket, mycket mer.

Det här blir en tuff vecka och en väldigt dålig start på 2013. Men, hur ont vi än må ha i hjärtat och hur många tårar som än kommer att flöda så ska vi se till att det blir en ordentligt bra vecka för Orvar. Det är det minsta vi kan göra för honom. Härmed är smaldieten och godisförbudet slut, hundförbudet i sängen officiellt upphävt, veckans kloklippning inställd och vi kommer att ägna oss åt så mycket skojigheter som hans haser klarar av utan att göra ont.