Och snön bara fortsätter att vräka ner.
Missförstå mig inte nu, jag tycker att det är härligt.
Men, jag blir lite nedstämd också. Den här tiden på året brukar Orvar och jag vara i vårt absoluta esse. Hösten och vintern är vår tid på året men i år står det bara stilla. Heldagsturerna i skogarna häromkring, de riktigt långa långpromenaderna och pulkapromenaderna med Alex är för mycket för Orvars haser. Men det förstår ju inte han, varje gång jag packar på mig hundmunderingen blir han lyckligast i världen och varje gång vi kommer in efter en futtig timlång promenix och lite träning, och han fortfarande är lika sprallig som när vi gick ut, ser han lika lurad ut.
Och jag som hade planerat att börja med långskidor den här vintern...
Ska ta med mig AD och HD ut och leka efter frukosten. Skulle vilja knalla iväg till Villaparken så att Alex kan få leka med lite andra barn och så kan jag passa på att träna Orvar med lite större störning men undrar om det är lite för långt i kylan? Själva sträckan är ju inte så lång men Orvar är ju rätt svår att hålla lugn i snön och det går ju rätt långsamt i Alex takt så risken finns ju att han överbelastar haserna i ren yberglädje. Vi får se...
Det här var igår morse och sedan dess har det snöat non-stop.
Jag saknar dessa turer så att det värker i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar