VARNING! Risk för psykbryt.

Jag brukar kunna hantera en hel del men nu är gränsen snart nådd...


Mindfuck nr. 1:
Nicklas kom upp från uppvak vid halv ett i natt. Ja, det blev alltså en ordentlig operation, många timmar med sövning och allt. Vi vet inte så mycket än utan väntar på att läkaren ska komma och prata med honom men han ligger med handen i ett sjukt stort paket och kommer nog att ha en lång väg tillbaka från 'invalidostate'. Jag själv är inte så orolig, jag är mest glad att det inte blev värre och jag älskar honom hur som helst. Invalid eller inte. Men han själv är rätt orolig över hur lång tid det kommer att ta, jobbet och hur pass återställd han blir och att han är orolig är sjukt jobbigt. Önskar att jag kunde göra något... Hjälplösheten är en jävla pina - och att inte veta.


Mindfuck nr. 2:
Orvar är dålig. Även om det går att rehabilitera och medicinera honom till ett relativt smärtfritt liv så är frågan om det verkligen är värt det? Hur smärtfritt liv kan han få, egentligen? Och hur mycket kommer han att kunna röra på sig? Även om han blir lite bättre med rehab och medicin så kommer han aldrig att bli helt bra igen och hur man än vänder och vrider på det så kommer han ändå att bli stadigt sämre med tiden. Frågan är hur många månader/år extra man kan köpa honom, vilken kvalité de kan få och vad han får betala förpris för dem? Jag har en gnagande magkänsla av att det inte är värt det...
Och just det ja, han har fått nåt skit med öronen också så han går under behandling och har tratt till råga på allt.

Mindfuck nr. 3:
Gjorde det värsta man kan göra om man jobbar på Lidl, i morse. Bailade under julveckan. Urinvägsinfektionen vägrar ge med sig och eftersom jag tillbringade hela arbetspasset igår med att knipa får jag betala för det med råge nu. Tillbringat hela natten med att genomlida, tvinga mig själv att dricka mängder  av vatten och citronkoncentrat och gå på toa för att det inte ska bli värre. Helt otroligt men Nicklas sov faktiskt bättre än mig i natt. Fått en tid på lasarettet och vägrar ge mig innan de har gett mig något som hjälper. För man är inte sjuk under julveckan, så är det bara. Det enda som är värre än att ha hela underlivet fullt med kokande vatten och pissa rakblad är att ringa till jobbet och säga "Hej kompisar, ni blir några timmar korta idag." och det är precis vad jag har gjort...

Mindfuck nr. 4:
En väldigt älskad familjemedlem är sjuk. Svårt sjuk. Som i: Varje gång telefonen ringer kniper det till i magen innan man ser vem samtalet kommer ifrån och är det någon i familjen som ringer så släpper knipet inte fören man hör dennes röst och förstår att det är lugnt - för tillfället. Varje samtal kan vara det samtalet. Jag vill bara stänga av telefonen och slänga den i sjön men samtidigt vågar jag inte lägga ifrån mig den för en sekund ens.

Alex verkar i alla fall vara frisk för tillfället. Och Fanny. Man får vara glad att det ändå inte är värre. För det kan alltid bli värre.