Som tur var gick vi aldrig till Villaparken. Vi gick till kyrkan och matade ankorna istället. Det är inte lika långt och det var tur det för Orvars haser tog lite stryk ändå. Han har gått utan medicin ett tag nu eftersom hans mage inte riktigt gillar den och han har varit relativt bra i haserna men nu får han sig en ny dos. Veterinären har sagt att han kan få den de perioder han behöver den och att han helst ska gå utan när det är möjligt. Det har gått bra hittills så vi får se hur det går men blir han minsta lilla dålig i magen eller att den inte hjälper honom så får det bli en ny tripp till Vet.
Ankorna var hungriga. De dränkte nästan varandra för att komma åt pojkens små brödskalkar. Jag tror inte att bröd är så bra ankmat, det lär ju inte innehålla speciellt mycket nyttigheter utan mest fungera som bukfylla. Jag tror att de behöver någonting mer fettrikt, speciellt den här tiden på året. Jag ska ta reda på vad de egentligen behöver tills nästa gång det blir ankmatardags.
Ända sen vi kom hem har pojken varit märkligt, tystlåten, lugn och varm. Först tänkte jag inte så mycket på det, jag menar, det är ju inte så konstigt att man blir trött och mysig av att busa loss i snön och när man får upp värmen efter att ha varit kall brukar den ju kunna stiga lite extra ett tag. Men när det fortfarande ser likadant ut efter sju timmar? Grabben ligger fortfarande och gnuggar på strax över 38, det kan ju vara en luring, jag hoppas att det är en luring, men jag är fan skeptisk alltså. Och alla som har träffat HD fattar nog att det är något fel när han ligger i soffan, frivilligt, en hel eftermiddag.
Den grabben har en förmåga att dra åt sig varenda liten fulbacill inom de närmaste tio milen.
(Det skulle inte förvåna mig det minsta om han skulle åka på en tredje släng av vattkoppor snart heller. Det börjar ju bli sesong för det...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar